Kulturhistorisk betong

Ett antal staketstolpar står längs gammvägen, Kustlandsvägen, vid det övergivna huset i byn som förfaller. Det timrade bostadshuset är flyttat från Knösen, byns äldsta del. Byggnaderna på gårdstunet har av länsmuseet klassats som kulturhistoriskt värdefulla.

Obetydlig detalj? Nej!

Staketstolparna och de två grindstolparna ser ut som den på bilden, det vill säga mycket förtjusande!
De är gjutna i grov betong med samma design som trästolpar. Märlor av smitt järn är ingjutna för att staket med träspjälor ska hakas på. Någon slags armering borde finnas i stolparna som är snedskurna upptill och med långsidorna avfasade 45 grader utom längst upp och nederst. Precis som på stolpar interiört och exteriört runt föra sekelskiftet, som på min veranda i Mellansverige. Formen fick hänga med i det nya materialet - är det inte jättegulligt!

Och som grädde på moset har en gul lav etablerat sig på de där stolparna. Jag tror det är en sorts vägglav, Xanthoria parietina. Så smakfullt av den att etablera sig just där :-)

Kanhända är de här stolparna gjutna i grannbyn. Där fanns ett konstgjuteri med betong som råvara och i Mo startade Hjalmar Forsberg år 1955 en takpannefabrik som gjorde takpannor av grå cement. Företaget växte fort och hade som mest ett 20-tal anställda. Forsberg gick i pension 1980 och sålde då företaget, den nya ägaren lade ner tillverkningen redan året därpå. Betongpannorna finns fortfarande på mindre tak i bygden och är väldigt smakfulla.

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.
.
.