Gräslikt

Gräsmattor, deras skötsel och existens är också kulturhistoria. Visst är vi svenskar influerade av de engelska smaragdgröna utomhusmattorna men hur ska vi se på dem som företeelse på en bondgård eller på torpets gårdstun? Hur ska vi förhålla oss till blomsteräng, lieslåtter, cylindergräsklippare och åkgräsklippare med rotor.

Lotte Möllers Trädgårdens natur tar upp trädgård ur många aspekter, är ingen trädgårdshandbok utan ger en idéhistorisk genomlysning av trädgårdsbegreppet. Åkgräsklippare nämns aldrig, de hade inte spridit sig över landet då boken gavs ut 1992.

Här ett utsnitt ur kapitlet EN GRÄSLIG HISTORIA:

" Ingen har betytt lika mycket för den moderna trädgårdens utveckling som engelsmannen Edwin Budding. Han levde på 1800-talet och var förman på en textilfabrik i Stroud, där maskinen som användes för att klippa yllety­gerna täta och jämna bestod av en cylinder, försedd med spiralknivar.

Borde inte samma typ av konstruktion kunna fungera även på gräs? Ludd som ludd, tänkte mr Budding och konstruerade med hjälp av sin vän ingenjör Ferrabee den första gräsklippningsmaskinen. Med den inleddes en revolution av trädgårdsskötseln och synen på trädgården. Tidigare hade gräsmattan varit slottens och herresätenas gröna statussmycke. Tack vare gräsklipparen blev den så småningom var mans, eller åtminstone varje trädgårdsodlares, egendom.

1830 presenterades uppfinningen i tidskriften The Gardener's Magazine. I patentansökan framhölls att "den gentleman som använder den får en roan­de, nyttig och hälsosam motion". Man kan notera att den maskinella gräs­klippningen redan från början ansågs vara en manlig angelägenhet. Mor skötte blomsterrabatten, far klippte gräset. Så var könsrollsmönstret på 1800-talet, och så är det i stort sett fortfarande. Gräsklipparen har inte heller förändrats mycket, åtminstone inte den handdrivna. Men motorgräsklipparen, som kom på 1940-talet, fungerar efter rotationsprincipen. Det innebär att den sliter av gräset, till skillnad från Buddings cylinderklippare som skär av det fint som en sax. Ro­torklipparens brutala sätt att förkorta grässtrået efterlämnar en sargad snitt­yta, som ger gräsmattan en lätt vissen färgton. Finsmakarna avskyr den och hävdar att en cylinderklippt gräsmatta är oändligt mycket vackrare. Och skyll inte på att orken inte räcker till! Det går att köpa motordrivna cylindergräsklippare, om man är beredd att betala ett par tusenlappar mer än för en vanlig rotorklippare. För ett otränat öga kan det vara svårt att avgöra med vilken sorts maskin en gräsmatta är klippt. Men har den tydliga, raka ränder är den cylinder­klippt. Dessa stripes, är lika nödvändiga för den äkta engelska gräsmattan som pressvecken för citygentlemannens byxor.

Buddings uppfinning blev ingen omedelbar succé. Fram till slutet av 1800-talet slogs de flesta gräsmattor med lie, och det räckte inte med att göra det ett par gånger varje säsong. I Daniel Mullers Trädgårdsskötsel - en av 1800-talets mest spridda trädgårdshandböcker - konstateras att "vid varm och fuktig väderlek måste gräsplanen slås två-tre gånger i veckan".

Sedan skulle den sopas för att få bort ogräsfrön och dessutom vältas, dvs köras över med en tung vält, för att ytan skulle bli fast och jämn. Den arbetskrävande skötseln begränsade gräsmattans utbredning. Grus­gångar, blomsterrabatter och grönsakssängar var grundingredienserna i de flesta trädgårdar. Men när gräsklippningsmaskinen så småningom bör­jade spridas, innebar det också en demokratisering av gräsmattan. De nya villakvarterens och egnahemsområdenas framväxt accompanjerades av gräsklipparens smatter. Säkert föraktades den av den gamla trädgårdskul­turens företrädare, och bekymrade samtal måste ha förts om hur avsky­värt den lät, hur fult den klippte och hur vulgära de människor var som skaffade sig denna nymodighet. Tidigare hade herrskapsfolket brukat kla­ga över gräshuggarnas envisa vana att väcka dem i arla morgonstunden genom att slipa sina liar. Men slipstenens möte med lien lät nu som lju­vaste musik i jämförelse med oljudet från gräsklipparen.

När kostnaden för arbetskraften steg och allt färre behärskade konsten att slå gräsmattor med lie blev emellertid också de mest traditionsbundna trädgårdsägare tvungna att skaffa sig en gräsklippningsmaskin. I dag är den oumbärlig och gräsmattan har blivit en självklar beståndsdel i varje träd­gård, även i klimat som lämpar sig bättre för kaktusodling eller renbete än för mjukgröna sammetsmattor. Ibland kan det rent av förefalla som om trädgårdsskötsel är liktydigt med grässkötsel. I ett nybyggt villaområde i Bergslagen såg jag i somras träd­gårdar som skilde sig från den omgivande terrängen enbart genom att det i dem växte gräs, medan marken utanför tomtgränserna var täckt av lilje­konvalj, daggkåpor och förvildade krolliljor. Jag hör inte till dem som anser att naturen alltid är överlägsen det som trädgårdsodlaren kan åstad­komma, men i det här fallet var det uppenbart att där naturen slutade, där började fantasilösheten.

Men gräsmattan har inte bara blivit trädgårdens mest självklara detalj utan också den mest bekymmersamma. Det räcker med en blick på kemi­kaliehyllan i närmaste trädgårdscenter för att inse den saken. Mossdödare, ogräsmedel, konstgödsel och ständiga mödor krävs för att förverkliga drömmen om den perfekta gräsmattan.
Och om den förverkligas är den en katastrof, åtminstone ekologiskt sett. För fjärilar, bin, fåglar och ängsblommor är den ungefär lika gästvän­lig som en öken. Gräsmattan är en helt igenom artificiell företeelse. I naturen förekommer grässlätter bara om marken är för torr för att träd skall kunna växa där eller om betande djur håller annan växtlighet borta. Men den "naturliga" gräsmattan, antingen den nu kallas savann, stäpp, äng eller prärie, är ett under av artrikedom jämfört med en välskött villagräs­matta, där till och med lågväxande örter som tusenskönor och veronika stämplas som hemska ogräs.
(…)
En blomsteräng i stället för den kortklippta gräsmattan har närmast blivit en modefluga under de senaste åren. Medeltidens trädgårdstrend kommer tillbaka, men det kan vara svårare än många tror att åstadkomma en trädgårdsäng. Man skall i princip göra precis tvärtom jämfört med anläggningen av gräsmatta. Jorden skall vara eländigt mager. Inte en gnut­ta näring får tillföras den. Det stimulerar nämligen de grova, glupska gräs­en som tränger undan den sprödare ängsfloran.

Har man en gammal gräsmatta kan man gå en genväg och helt enkelt inte klippa gräset så ofta och inte så kort som tidigare och sedan vara noga med att räfsa bort det avklippta gräset, så det inte förvandlas till ny näring. Det ger en chans åt de blommor som levt mer eller mindre inkognito i gräsmattan att växa upp. Prästkragar, rölleka och johannesört kan spontant dyka upp i ängsgräsmattan. Man kan hjälpa den på traven genom att sätta lökar av kungsängsliljor och gammaldags narcisser och plantera in gullvi­vor, smörblommor, käringtand, åkervädd, styvmorsviol, blåklocka (som bara trivs i den magraste av jordar), gulmåra och andra vildblommor."

Nedan några foton från 40-tal till 60-tal med gräs från vårt gårdstun.

 

 

Här på gården införskaffades den första gräsklipparen i juli 1972 enligt hushållets loggbok. Den var handdriven och kostade 121 kronor. Korna, som inte längre fanns, behövde inget hö. Efter det blev sig inget likt :-o
.
Läs även andra bloggares åsikter om gräsmatta, gårdstun, rotorgräsklippare, cylindergräsklippare, åkgräsklippare, lie, lieslåtter, ängsblommor, sommaräng, arbete, nöje