Det hände sig på en biltur ut mot havsbandet och Långron, att jag på höger sida långt in bland träden skymtade kvarvarande rester av en gammal inhägnad, en fastbandhaga/trägärsgård, 20-30 meter från vägen. Det blev till att stanna, titta och fotografera det jag såg då, 2005. Tanken var att kanske åka tillbaka vid tillfälle för att göra en uppmätning, gärna med någon annan kulturhistoriskt intresserad i bekantskapskretsen. Inte blev det så.
Gärsgårdarna ser ju olika från bygd till bygd. Vem känner till hur fastbandhagar byggdes här i norra Ångermanland? I Västerbotten vet man inte vad en fastbandhaga är, för där säger man skihaga.
Kalle Sandman (1906 - 2000) berättade på min förfrågan om hur man gör fastbandhagar, något han kunde. När dåvarande "hembygdsgården" dvs. bygdegården invigdes 1980 var han en av dessa äldre som visade upp hantverk av olika slag. På min fråga långt senare förklarade han hur många kvarter det skulle vara mellan störparen, hur många famnar lång jässeltroe bör vara, gav tips om hur man börjar och avslutar en gärdesgård.
”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”, lär n’Jacôpp Ors´n här i byn ha sagt när han påbörjade en fastbandhage för att hägna in en jal. Allt enligt Kalle.
Min sagesman farbror Kalle berättade att det var vanligt med fyrdelning av slanorna
men både klyvning i två delar eller hela slanor användes. Till vidjor användes gran eller ene. Granvidjor måste värmas innan de snurras men är de av ene vrids de lättrörliga utan uppvärmning.
Enbuskar blir aldrig stora här i norr och de sparas i möjligaste mån när man arbetar med skogen för de är värdefulla. Detta poängterade min pappa när vi rörde oss i skogen tillsammans.
Jag har skrivit om bäste grannen Kalle minst två gånger tidigare: På veabacken samt Sommar och sol. Och om fastbandhagar t ex här.
Frågor:
Rundvirke eller kluvna slanor?
Hur tätt är det mellan stöden?
Har vidjor eller ståltråd använts vid hopfogningen? Vilket träslag består vidjorna av? (Att här användes ståltråd istället för den äldre sortens vridna vidjor tyder på att den här är från 1900-talets första hälft och att korna ännu släpptes ut på skogsbete under somrarna.)
Hur hög var gärdesgården ursprungligen?
Hur tät var gärdesgården ursprungligen?
osv...
Jodå, nu är allt nu borta, kalhugget och markberett, det skedde ifjol i skogsägarföreningens regi.
Det ska fan vara mån om kulturhistorien här. Hur många är inte de fiskebodar, båthus, soldattorp, inhägnader, lador, originalfärgsättningar, inredningar, fönster, munblåst glas, vägar och stigar, ja även växter, jag sett försvinna bara under min förhållandevis korta levnad... Här i bygden vill man hänga med, man vill ju vara modern. Det är ett otyg för den egna identiteten.
.
.
Fina och viktiga bilder! Själv vurmar jag också för gamla stängslen och lador, främst timrade lador. Jag minns när jag som pojke fick följa med far ut på markerna om våren för att reparera och bygga nya stängslen. Dock inte den gamla modellen som du visar utan mestadels av taggtråd och med slanor på sina ställen.
SvaraRaderaJag känner också bra till ord som jässeltroe och jal även om vi uttalar dem lite annorlunda. Jag förstod direkt vad det handlade om.
Enebusken är en klenod i skog och hage. Själv har jag alltid sparat enebuskar när jag röjt och huggit. Därför har jag i närheten ett par verkligt fina bestånd av enebuskar. Några buskar är flera meter höga.
Mycket intressant att ni har samma dialektala benämningar på andra sidan Kvarken, PJ. Kanske är det mer välbevarade hos er än här hos oss! Inhägnader, av vad slag det än må vara, säger mycket om tidigare generationers levnadsförutsättningar. När jag var barn gjordes inga inhägnader för kreaturens skull, korna gick tjudrade på lägdorna på sensommaren när efterskörden var grön och frodig.
RaderaJag blir förvånad över att enarna kan bli så höga hos er och lite "avis" på att du har egna bestånd. Fint! Här växer de på bredden men inte höjden. Först neråt Mellansverige ser jag fina enebackar med höga välformade och härligt stickiga enar.
Tack för en tänkvärd berättelse och fina bilder. Ibland känner man sig ensam i att uppleva hur allt bara försvinner. Fina skogar med vackra slingriga stigar som generationer trampat ner.
SvaraRaderaSå en dag kommer en skogsmaskin med stora hjul och kör ner stigar, gamla lämningar från kolmilor, husgrunder och ännu värre - fornminnen.
De har inga känslor eller förståelse utan bara kör på för pengar, pengar...
Strunta i gammal kultur det är viktigare att tänka på framtiden!
Inte konstigt att många av oss inte mår bra längre för vi har förlorat vårt ursprung.
Det är ju vårt ursprung som gör oss till att vi är hela människor.
Så tack för att du skrev om detta! Jag är inte ensam längre att känna så här!
Hälsar
Caroline Christensen
Vi som tycker så hörs inte så mycket i bruset :( Kulturmiljövårdande myndigheter får inte ut sitt budskap tillräckligt tycker jag.
RaderaHåller med dig om allt det du skriver. Kunskapen om ursprunget gör oss till hela människor, så sant. Att leva i nuet innebär att försöka förstå dåtiden och tänka framåt!
Jag har antytt några gånger uppe i buan att jag skulle vilja lära mig att slå gärdesgård, utan att få någon respons. Jag vet inte om det är för att jag är jag, för att jag är kvinna eller för att jag är 08:a. De brukar förvisso visa hur man gör de år de har 'Bastbergsdagen', men jag har ju alltid fullt upp med ungarna och har aldrig lyckats pricka in det. Hur som helst, den som företrädesvis visar bor också här i byn, och han drar sig inte undan mig utan är världens snällaste och hjälpsammaste, så jag ska baske mig passa på och försöka vara med honom vid nästa tillfälle.
SvaraRaderaEnarna häromkring ser fullkomligt bedrövliga ut. Jag vet inte vad det är med dem. Halvdöda allihop. Det är trist. Jag tillbringade min barndoms somrar (efter Göteborgs Floda-tiden) i Östergötland och där fanns det fantastiska enebackar. Några självsådda enar från vår risiga, halvdöda buske uppe i buan har jag sett och jag har tänkt att jag ska försöka flytta några ner hit. Jag gillar enar.
Specialkurs hos din granne ser jag som ett perfekt sätt att lära sig om gärsgårdar. Man lär sig mer av att göra och se än att läsa om hantverk.
RaderaKvinna, välutbildad och 08:a är väl inte alltid den bästa kombinationen för att få gehör för sina goda idéer i de sammanhang du beskriver. Det tar generationer att förändra inställningar och tankegods. Du är en del i processen.
Kan du inte så enbär och dra upp småplantor på rätt marktyp. Jag har inte försökt men de småplantor jag ser skyddar jag så gott det går för att de ska kunna växa till sig.
Du bevarar, jag lär mig. Fastbandhage kände jag inte till som begrepp, men har ju sett det.
SvaraRaderaVad säger man på norska om de där trä-gärdesgårdarna, tro?
RaderaOj så trevligt att få så många genomtänkta kommentarer. TACK alla!
SvaraRadera