Tänker på tiden före och under andra världskriget. Jag var inte med då, var inte född, men en bild av den tiden har jag fått under de år jag levt mitt liv. Min uppfattning av den är att de som då stödde den tyska naziregimen till stor del var akademiker och därför ofta var stadsbor. I västerbottniska Umeå (som då ännu inte var universitetsstad men väl residensstad och garnisonsstad med invånare bland samhällets övre skikt) fanns nazister men på landsbygden långt utanför sympatiserade väldigt få. Visst fanns det landsbygdsbor i "Norrland" som stödde Hitler men inte genom partianslutningar och delaktighet i det politiska engagemanget. Här i byn fanns nån person med uttalad nazivänlig inställning men allt eftersom andra världskriget fortgick och Hitlers makt minskades, "vändes kappan efter vinden". Det blir ju lätt så om man följer "de starka" bara för att de har makten och sedan tar avstånd när man märker att makten avtar, enbart för att rädda sitt eget skinn. Här uppe håller man tyst och hoppas att det ska bli glömt att man "satsat på fel häst". Att "vända kappan efter vinden" är heller inget ovanligt bland oss svenskar som kollektiv, som de senaste 200 åren aldrig behövt ta ställning eftersom vi som nation inte befunnit oss i krig.
* Det fanns större andel nazister i södra och mellersta delen av landet på 30-talet än i norra, eftersom här norrut bodde en större andel arbetarklass.
* Idag är det ofta akademiker som tar avstånd från nazismen och människor ur de socioekonomiskt svagare grupperna som synligt förespråkar nazism, nationalsocialism och rasism. Någonstans på vägen har omväxling i de djupa folklagrens uppfattning skett.
Statistik från 30- och 40-talen har jag inte men att andelen av befolkningen som sällar sig till nationalsocialistiska sympatier ökar idag går inte att komma ifrån. Valresultaten till riksdag och kommuner 2014 och nu senast i kyrkovalet 2017 visar utvecklingen.
Hur blev det så? Vad hände?
Hur skulle jag själv ställa mig om vi stod inför en diktatur som krävde
lojalitet med nazism, rasism, nationalsocialism? Hur skulle mina grannar ställa sig? Mina släktingar? Mina
kollegor? Mina bekanta? Mina vänner?
Det här är mina egna tankar, inte forskning.
Har inte läst in mig på nazismen i norra Norrland på 1930 till idag. Här finns
något.
Jag har lite mer koll på Mellansverige än Norrland
Att odla dahlior ger ingen förändring av läget men ger skönhet för stunden.
.
.
Hej, Jag är också lite för ung för att ha upplevt nazismen, men anhöriga och andra har berättat att i vårt samhälle uttryckte både disponenten för den stora fabriken, doktorn och tandläkaren sympatier för Hitlers tankegångar. Min pappa berättade att han en kväll stod tillsammans med några kamrater och pratade, då stannade disponentens stora bil, ut klev han själv iklädd en fotsida skinnrock, gjorde nazisthälsning med utsträckt arm och med hög röst skrek "HEIL och därefter SKINGRA ER, NI FÅR INTE STÅ I GRUPP OCH DISKUTERA". Det illavarslande idag är att de som jag anser vara väl funtade människor har nära till dessa ondskefulla tankar. Jag har grannar, släktingar och andra som förmodligen iklätt sig bruna stövlar och gladeligen marcherat i den nazistiska armen.
SvaraRaderaStig, tack för din kommentar. Jag trodde ingen skulle kommentera alternativt skriva otrevligheter.
RaderaJag tänker som du - hur kan människor jag känner som väl funtade visa samhörighet med naziideologin? Det skrämmer mig. Med benen i både jordbrukar-/arbetarklass och akademisk värld kan jag se tendenser till detta i båda lägren. Det är obehagligt. Generellt kan jag säga att i akademikerkretsar diskuteras detta men inte i de kretsar av "arbetarklass" jag umgås i. Obehagligt var ordet.