En ladugårds öde

 

Det var då, under 1950-talets flygfotografering i byn. Två välskötta tvilling-ladugårdar och två timrade parstugor, "västerbottensgårdar", med ett gemensamt gårdstun. En dubbelsläktgård.

I vintras rasade den ena ladugården. En tand i garnityret har fallit bort. Ett hålrum har uppstått. Det kommer aldrig att fyllas igen med en likvärdig byggnad.

Detta räddades ur ladugården. Ett stort intresse för män(niskor) på landsbygden är motorfordon av alla de slag. Och/eller jakt. För den som har andra intressen kan livet i glesbygden vara svårt.

Tänk ett stort dubbel- eller trippelgarage/uthus på den fallna tvilling-ladugårdens plats :-( 

Eller som timmermannen som hjälpte till med min ladugård nu i juli uttryckte det: Det måste väl ändå vara bättre att kosta på en befintlig lagård 10-25 000 än att riva och bygga ett stort garage/förråd för mer än 100 000 kronor. Stora ytor är guld värda!

Ladugårdsdöden pågår här och kommer så klart att fortgå. De där volymerna ersätts med stora garage/uthus på tomterna. Och de nya uthusen kan ha minst lika stor byggyta som bostadshusen, men långtifrån samma volym som rivna ladugårdarna.  De blir varken eller... Di gamle visste hur och var man skulle placera ekonomibyggnaderna. För att få in sol på gården. För att behålla gårdens utsikt. För att göra skillnad på mangårdsbyggnadens volym och uthusets. För att ge bostadshuset resning. Punkt.

Att bevara traditionella byggnader i originalskick är som att spela cello med tarmsträngar istället för moderna stålsträngar. Den oinsatte förstår inte, kan inte se eller höra skillnaden.

.
.