Ett etiskt dilemma

Fortsättning på förra blogginlägget.

När Vera 2007 hävdade att Nordmalings kommun justerar sina protokoll med ordförande, sekreterare och justeringsmän tillsammans, slog min inre moraliska kompass bakut. Det verkade som om familjen var rädda att tappa kontrollen och att inte tillåta självständig justering av stämmoprotokollen blev alltså ett av sätten som familjen införde för att behålla sin makt över hemmansägarna.

Samma vecka som stämmobeslutet togs, träffade jag en kommunpolitiker och ställde frågan om Nordmalings kommun går till väga på samma sätt som samfälligheten i min by beslutat angående protokolljustering. Han slog ifrån sig och sa att så går det absolut inte till, justeringspersonen agerar självständigt utan bindning.

På förra årets stämma ifrågasatte jag tillvägagångssättet ännu en gång och förhördes av ordföranden Anders om hur det ska gå till, vilka erfarenheter jag hade av årsmötesprotokoll och hur justering går till i de sammanhangen. Därefter bad ordföranden om en skriftlig reservation från mig.

Reservationen formulerade jag under veckan därefter, trots att detta ämne avhandlats många gånger tidigare utan förändring i sak. Jag lämnade den därefter till sekreteraren. Hur denna reservation därefter behandlades vet bara sekreteraren. Att allt kommer att fortsätta som det gjort i över ett decennium är troligare än motsatsen.

I reservationen stod bland annat:

Enligt kommunallagen får nämndprotokoll justeras gemensamt av ordförande och justeringsperson (normalt väljs endast en justerare och då från annat block/parti än ordföranden) i slutet av ett sammanträde där protokollet redan finns färdigskrivet. Detta då man vet hur samtliga ledamöter kommer att rösta i dagordningens punkter.

”I brådskande fall kan beslut justeras omedelbart vid sammanträdet. Ett färdigt beslutsförslag ska då finnas och det omedelbart justerade protokollet bör skrivas under på själva sammanträdet av ordföranden och justeringsperson. Det ska framgå av protokollet att det är omedelbart justerat.”

Att kunskap kan vara ett hot vet vi. Viljan att ifrågasätta är farlig eller utvecklande beroende på miljö.

Det är ett etiskt och moraliskt dilemma. Det händer att en oförmåga att agera och säga ifrån kan vantolkas som en form av "snällhet". Men snällhet är något helt annat. Det handlar om att verka för det som vi långsiktigt tror är bäst för andra. Ska man hålla inne med kunskap för att vinna "snällhetspoäng"?

Människor kan intalas att de inte ska ge uttryck för sin egen vilja utan bara acceptera andras sanningar som sina egna. Då sker ingen utveckling. Jag minns mycket väl när förre ordföranden berättade för mig att "i den här byn säger ingen något annat än hemma vid köksbordet". Då var jag nybliven hemmansägare och han förklarade för mig vilken norm som gällde i byn. Själv tror jag på högt i tak och att alla ska kunna våga säga sin åsikt på mötena. Okej, det är alltför idealistiskt resonerat. Det har bara hänt en enda gång under min tid i samfällighetsföreningen. Och då körde styrelsen över det majoritetsbeslut medlemmarna tog vid sluten omröstning!

Visst finns åsikter bland hemmansägarna, det vet jag genom erfarenhet. 
.
.