Fruktan för döden har dock i allmänhet inte gjort sig gällande hos allmogen; med frimodighet har den svenske bonden brukat räcka den objudne gästen sin hand. (...) I allmänhet motser allmogen döden med fatalistiskt lugn, man böjer sig med tyst undergivenhet för det oundvikliga,det som en högre makt en gång har bestämt.
När vi här i landet inte var så sekulariserade som idag, och då många trodde på en Gud, var
detta med döden också ett hopp. Ett hopp om att få återse de närstående
som dött tidigare, ett hopp, kanske särskilt för de
mindre bemedlade, om ett bättre "liv" bortom döden, ett hopp om att få gå på gator av guld och spela
harpa. Det var något att se fram emot. Visst låter det långtråkigt - nä, det ansåg man
nog inte då.
Roffe Wikström sjunger "Jag har hört om en stad ovan molnen:
.Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.
Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud.
Jag har hört om den snövita dräkten,
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag fröjdas i anden.
Jag kan höra den himmelska sången.
Och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.
Svensk text: Lydia Lithell (1909-1957)
.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.