Brännvinsutskänkning å Helgdag

Det fanns krogar i många byar under 1800-talet och tidigare. Den uppfattning man fått är att det mestadels skänktes ut brännvin och starka drycker, inte maträtter. De var inte nödvändigtvis lönnkrogar som några kanske tror, utan krögarna bedrev sin verksamhet fullt öppet och lagligt. På den egna gården. Det var dock inte tillåtet med utskänkning på helgdagar.

I grannbyn hade bonden Möller sin verksamhet centralt i byn. År 1861 blev han dragen inför tinget då kammarskrivare Grundberg angivit att han lagstridigt utskänkt brännvin å helgdag.

Dombok 1861 den 16 september

Utskänkning av brännvin på helgdag

S.D. Kronolänsmannen N. Nolund fullföljde, å tjenstens vägnar, det af Kammarskrifvaren  P. Grundberg såsom vice Länsman, till Tinget instämde yrkande som ansvar å Hemmansägaren E. G. Möller i Lögdeå för det han å Helgedag under sitt förflutne och innevarande år olofligen utskänkt brännvin, Och inställde sig dervid Grundberg, i egenskap av angivare, äfvensom svaranden personligen, hvilken sistnämnde, efter det Åklagaren förmält sig utsträcka åtalet till enahanda förbrytelser, begångna jemväl å Söckendag, hördes äfven angifvelsen, hvars riktighet dock av honom bestreds.

Åklagaren anhöll härpå om vittnesförhör med Lars Jönsson och Jacob Norrlänning i Mo, samt Johan Edenius och Båtsmannen J. Hörning i Lögdeå, hvilka samtlige vid upprop voro tillstädes, och enär de ojäfvigt sades och befunnos fingo de aflägga vittnesed, varnades för dess missbruk och vid med den anstälde serskildte förhör berättade.

1o Lars Jönsson att han komit före innevarande års höst af Möller fått låna ett stop brännvin, som ännu icke blifvit återstäldt och hvarför icke eller några pant till Möller blifvit lemnad.
2o Edenius och 3o Norrlänning: det de icke hade att meddela någon uplysning i förevarande sak.
4 Hörning: att han åtskillige gånger under de två sist förflutne åren, dock aldrig å Helgedag af Möller fått låna från och med ett halft stop till och med en half kanna brännvin, hvilka låneposter han under den sednare tiden till Möller återstält, emot det att han dervid åter bekommit de penningar, som Möller merendels fått mottaga såsom pant då han till vittnet utlånat brännvin; tilläggande vittnet att de till Möller erlagde penningebeloppen motsvarat brännvinets värde.

Wittnesmålen uprepades och vidkändes af vittnena som för  Tingsbesöket fordrade ersättning, Lars Jönsson, Edenius och Hörning hvardera Två Rs samt Norrlänning, som varit kallad till vittne jemväl i ett annat mål, En Rs ant? Rmt; (Riksdaler ant? (svårtolkat) Riksmynt) och ålades Grundberg att med fordrande beloppen gottgöra Edenius och Norrlänning hvaremot angående det öfrigas anspråk. Häradsrätten vill framdeles sig yttra.

För införskaffande af ytterligare bevisning anhöll härför Åklagaren om rådrum till nästa ting; och aktade, med bifall dertill, Häradsrätten skäligt låta målets vidare handläggning anstå till nästa i Häradet infallande lagtima Ting, då parterna borde för Rätten åter komma, Svaranden vid äfventyr af hemtning på egen bekostnad. Och ålåg det Åklagaren att då vara försedd med all den vidare bevisning i målet, hvaraf han kunde vilja sig begagna.

Norrbacka värdshus av Elias Martin

Hur det slutade för den 35-årige bonden Erik Gustaf  Möller? Det kan man läsa sig till på Landsarkivet i Härnösand.

Det som är bra att veta är att när böter utkrävdes gick del därav till Konungen, till Kronan, till åklagaren eller målsägaren, till fattigvården. Det låg således i en länsmans intresse att se till att bötfälla många då detta genererade pengar i kassan.

En annan viktig sak att känna till i sammanhanget är att år 1860 förbjöds hembränningen slutgiltigt. Då upphörde den lukrativa möjligheten för bönderna att själva lagligen bränna och sälja sitt eget brännvin. Staten övertog produktion och kontroll. Målet här ovan togs till tings 1861. Det är frekvent med bötesfällande i brännvinsutskänkning i de domböcker jag undersökt under denna tid.

"Husbehovsbränningen började successivt minska och redan i slutet av 1830-talet fanns ett 20-tal större brännerier – ångbrännerier – i Skåne. Man räknar med att det under 1830-talet tillverkades rejält mer än 100 miljoner liter brännvin per år i landet. Folkmängden vid den tiden var omkring tre miljoner. År 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll och det slutliga avskaffandet av husbehovsbränningen började.
      Antalet legala brännvinspannor i landet minskade från ca 43 000 år 1855 till 591 år 1861, och de var placerade vid större fabriksbrännerier."

Info från spritmuseets hemsida

.
.