Segling på Medelhavet

Jag hann inte läsa mycket skönlitteratur under maj månad eftersom det var fullt upp med annat görande. Det blev en bok -  Ikaros hav av Göran Schildt som valet föll på, en reseskildringen med segling längs Medelhavets kust från Venedig till Beirut. Boken var tidigare inköpt på Rönnells antikvariat.

Boken, som kom ut 1957, beskriver de intressanta historiska/antika/arkeologiska platser och strandhugg paret Schildt gjorde med ketchen Daphne, vilka seglingsstrapatser Medelhavet kunde medföra och även en del filosofiska resonemang

”Jag tänkte ofta under sommaren på den litet tvetydiga situationen vi befann oss i. Vi var å ena sidan motoriserade representanter för det moderna samhället, vars fördelar vi inte drömde om att avstå ifrån, men vi kände å andra sidan en oändlig trivsel i Greklands och Turkiets ”efterblivna” miljöer, rika bara på andliga värden. På samma sätt var vi tacksamma elever till de arkeologer och historiker, som kartlagt kulturminnesmärkena och utforskat dokumenten från medelhavsländernas förflutna, men kunde inte förneka vår glädje när vi här i Mindre Asiens kustbälte styrde ut ur alla baedekrar till idel outgrävda monument och städer. Kanske vår reaktion i båda fallen berodde på tillfällig övermättnad och det behov av omväxling som gör att man gärna för en tid lämnar också det bästa? Eller berodde den på en djupare vantrivsel, känslan av att vi i vår utveckling tappat bort någonting väsentligt som vi här återfann? Ifråga om människorna och miljön lutade vi i varje fall åt den sistnämnda åsikten: det är uppenbart att denna skenbart outvecklade värld i sin grundsyn på tillvarons problem och sin kontakt med levande traditioner äger mycket som vi både kan avundas och lära av.”

Hur intressant var det inte att inse att Daphne finns utställd på Forum Marinum i Åbo, ett museum som beskriver sjöfartens och sjöstridskrafternas historia. Så givande att i verkligheten få se den båt som seglat Medelhavet runt som jag tidigare läst om I Odysseus´ kölvatten (1951) av samme författare.

 

Nu ännu ett utdrag ur Ikaros hav:

 

”Det starka intryck ruiner gör på oss är i och för sig naturligt: här har det som i vårt dagliga liv är vår kanske viktigaste, men tanklöst accepterade nyttighet, hemmet, staden, den praktiska inramningen kring vårt livsmönster, blivit någonting onyttigt, som bara är en bild och symbol – bilder av andra släktens livsformer, symboler för någonting förlorat. Vi som under de senaste decennierna sett så många moderna ruiner, de sönderbombade och brända resterna av våra egna hem och städer, vet vilka slags symboler alla ruiner i början varit. De överlevande efter ett krig må ha byggt sig nya hem och funnit en ny personlig trygghet, men så länge en krigsruin står kvar i deras stad är den en plågsam påminnelse, en bild av undergången. Problemet är här vem som skall avgå med segern, människans makt att utplåna ruinerna eller ruinernas att överleva tills vanan och nya generationers likgiltighet gjort dem stumma.”

Och så den här antika berättelsen som jag inte hört förut och det nutida resonemanget om vår tids blaserade bildseende. Och idag, 2023, är vi ytterligt mer översköljda av bilder och intryck jämfört med på 1950-talet via digitaliseringen och de sociala medierna. Hur påverkar det oss människor? Så här resonerar konsthistorikern Göran Schildt år 1957:

”Mitt intresse för Knidos, den genklang namnet väckt hos mig när jag mötte det på sjökortet, berodde till stor del på den nimbus som omger minnet av den knidiska Afriodite, Praxiteles´ försvunna mästerverk och antikens kanske mest berömda staty. [skulpterad av Praxiteles på 300-talet före vår tideräkning].
(…)
Detta framgår tydligt av den berättelse som en senantik grekisk författare, länge förväxlad med Lukianos, ger av platsen. Jag kan inte neka mig nöjet att här referera denna seglarbroders beskrivning, som på ett lyckligt sätt fyller den väsentliga luckan i min egen upplevelse av Knidos.

Tillsammans med två kamrater steg denna pseudo-Lukianos i land i Knidos´ hamn för att se det berömda konstverket medan deras skepp väntade på förlig vind. Fulla av iver lät de visa sig till templet och konstaterade överraskade att det inte hade en stenlagd yttre gård såsom vanliga helgedomar, utan omgavs av prunkande fruktträd, mellan vilka vinrankor hängde i festoner. Det lilla kapellet var öppet framtill, så att besökarna kunde se gudinnan, som i motsats till alla äldre kultbilder av henne var framställd naken i det ögonblick hon lägger ifrån sig manteln för att stiga i det rituella badet. Vid denna anblick förlorade de tre männen till den grad besinningen att den ena av författarens vänner, som var känd för att avsky själva anblicken av kvinnor, stod som träffad av blixten, medan den andra sprang fram och under tempeltjänarens protester slog armarna om den sköna för att upprepade gånger kyssa henne. En liten drickspenning lugnade dock sakristanen, som för att ytterligare tillmötesgå de främmande herrarna låste upp dörren i kapellets baksida och lät dem beundra den icke mindre gudomliga anblick, som man fick från detta håll. Överväldigade och inbegripna i livliga diskussioner om gudinnans företräden kunde de tre vännerna inte slita sig från henne förrän kaptenen på deras skepp hotade att avsegla utan dem.

Denna berättelse om det intryck ett konstverk kunde göra på bildade människor under antiken, ger oss i all sin omedvetna komik inte bara anledning att le utan också att göra en jämförelse med bildens makt i våra dagar. Kan vi nutidsmänniskor överhuvud fatta hur bilder upplevdes innan reproduktionstekniken och de moderna kommunikationerna i grunden förändrade människors umgänge med dem? Under antiken – liksom långt in i modern tid – var en replik helt enkelt en ny bild, inte en kopia, och alla bilder så pass sällsynta att upplevelsen av dem var en sensation. Vi däremot möter från våra tidigaste barnaår bilder i brokigaste mångfald. Vi ser dem i böcker, tidskrifter och tidningar, de lever framför oss på filmduken och tvingar sig på oss genom reklamen. Vad den s.k. konsten beträffar, måleriets och skulpturens skapelser, har också här materialet vuxit över alla breddar, originalen i konstmuseerna kompletteras av avbildad konst från alla länder och tider. Det har sagts att vi lever i bildens århundrade, att vi blivit bildsinnade på ett helt annat sätt än våra litterärt inriktade föräldrar och farföräldrar. Att vi umgås med fler bilder än de r odiskutabelt, men innebär det att vi också får ut mera av bilderna än de? Mycket tyder på att vi istället håller på att bli bildblinda, oförmögna till varje djupare reaktion inför bildfenomenet. Detta är antagligen en fysiologisk nödvändighet: liksom alltför starkt solsken framkallar pigment i vår hud, som hindrar strålarna att tränga in och liksom vår fotsula blir hård och okänslig när vi går barfota har vårt psyke upphört att inregistrera det slags häpnad, inlevelse och hänförelse som grep de tre grekerna inför den knidiska Afrodite. Nutidsmänniskan inbillar sig att hon kan mångdubbla sina livserfarenheter, njuta, förstå och assimilera hundra gånger mera än hennes förfäder. Att hon istället är i färd med att döda sin känslighet, förlora varje möjlighet att förstå de djupare sammanhangen och istället håller på att förvandlas till en mekaniskt reagerande marionett, en maskin som snabbt och ytligt avverkar allt det som gav forna tiders människor livsinnehåll och livsmening, det är en tragisk förbannelse som vi alla skenbart gynnade nutidsmänniskor är delaktiga av.”

Här kan du se skulpturen Afrodite från Knidos.

*

 I Odysseus´ kölvatten (1951) är en minst en lika fascinerande läsning med start i Genua, genom Messinasundet till Grekland och via Korintiska kanalen till Kreta och därefter tillbaka till Genua igen.

Solbåten från 1956 berättar om resan till Alexandria och därefter uppför Nilen genom hela Egypten. Den ser jag fram emot att läsa.