Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga
sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota i gräset och särskilt när det var daggvått. Det
gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt
gräs under fötterna.
Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London
Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han
nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig.
Detta är ett starkt pappa-minne för min del!
För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker
på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå färska grönsaker året om under en stor del av hans
liv, inte som nu. För att hårdra blev det kokta ärter och morötter
till söndagssteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levat.
Han tyckte inte heller om småkakor, sötebröd, kaffedopp, men mazariner desto mer men mest av allt mammas släta bullar (längder att skära skivor av) och sin egen mammas blåbärskakor på rågmjöl som hans fru aldrig lyckades åstadkomma med samma smak. Men släta bullar och mazariner skulle jag ha bjudit på idag om han levat. Kaffe med grädde till det alternativt ett glas mjölk.
Läste nyligen igenom brev från honom från tidigt 1990-tal där han beskriver lyckan att gå barfota i gräset men också dråpliga händelser som inträffat.
Fin beskrivning. Låter lite som min morfar, hur han hade bestämda ideer om "rumpor och horn". Det skulle ogärna vara blandat på talkriken.. Man skulle kunna säga, att han sorterade upp! Sedan gick han efter en limpskiva att bre. Vi brukade tänka på valar och plankton, när han var som stadigast. Stadig, aldrig tjock!
SvaraRaderaEn stilig karl.
108 år räckte som click-bete. Trodde jag skulle få se en pampig gårdstall..