Kreatur

I nybygget från 1800-talet, nu ett levande museum - i Rismyrliden, Västerbotten, finns gårdens djur. Kor, kalvar, grisar, hästar, getter, kaniner...

Kan en ko ha det bättre? Näe...

Eller kan en sugga med kultingar för den delen ha det så mycket bättre? Kolla lillingen som sover bakom stora suggamamma!

Eftersom vi blev så fascnierade av nybygget Rismyrliden och tittade både länge och väl på det mesta hann jag av en händelse se det här ovanförvarande: kvällsmjölkning i sommarlagrden. Av en tillfällighet gick jag skogsstigen mot bilen och passerade då sommarlagårn, nu med kor. Ett välkänt ljud hördes - handmjölkning pågick. Mjölken hamnade i en rostfri hink. Jag väntade och ut kom mannen som hade mjölkat. Det blev 6 liter spenvarm mjölk morgon och kväll från en ko. Den gode mannen hade ställt upp mjölkkrukan med rostfria silen och pappersfiltret utanför, men jag var så till den grad uppspelt över att än en gång få se detta att jag glömde alldeles bort att fotografera. Det var nog den största missen jag gjort i år! Jisses, vad roligt det var att känna igen det hela från förr. Jag tror jag återvänder och är med under en hel dags händelser nästa år.

En stånghässja fanns förstås på en lägda, men bara en enda såg jag.

Jag snusade in den verkligt goda hödoften, höstråna killade mej i ansiktet. Sen greppade jag ett tag inne i hässjan och kände efter om det var torrt. Därefter drog jag ut lite hö därinifrån  för att se om det såg bra ut och det gjorde det. Se så grönt det är därinne där solljuset inte kommer åt. Höet var färdigt att köra in i ladan eller i hölaget, höloe, logen. Hur många gånger har jag inte sett pappa utföra den rörelsen...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kreatur, kor, grisar, sugga, kultingar, handmjölkning, mjölka, sila mjölk, sommarlagård, hässja, hö, stånghässja, bondgård, Rismyrliden

Rökbastu, torkbastu

Under sommarens besök i Rismyrliden i Västerbotten fick jag äntligen se en rökbastu eller torkbastu med en kallmurad eldstad. Så har rökbastun här sett ut före flytten till morfars hemmanstomt. Även i Vargträsk har jag sett en rökbastu, men den var inte lika stor och kanske inte lika trovärdig eftersom det kan ha varit rekonstruerad och inte in situ som den här i Rismyrliden.

Rökbastu i Rismyrliden

Timmermannen som hjälpte oss med byte av syllstockarna på vår rökbastu sa att den varit längre tidigare. Nu förstår jag att där varit ett litet förrum till själva torkrummet.

När man tittar in genom ytterdörren ser man vidare in genom en låg dörröppning till själva torkrummet med eldstaden. Golvet är stampad jord. Vid taknocken på den här bastun finns inristat årtalet 1861.

Därinne finns på var sida en lave där säden, korn eller råg, lades för att torka genom eldning i eldstaden. Nu förstår jag funktionen för de avlånga hålen i gaveln på vår rökbastu - där varlaven infäst. Någon skorsten (eller enkelt hål i taket som svedjefinnarna har i sina bostadshus) finns inte. Här inne skulle människor inte vistas under torkningen.

Skylten på Rismyrlidens rökbast undervisar så här:
Torkbastun var ett nödvändigt och viktigt hus på en bondgård. Korn och råg kunde inte malas i skvaltkvarnarna utan att vara hårt torkat.

Bastun var i regel en oansenlig timrad byggnad utan golv och innertak. Mitt pågolvet murades en ugnsliknande spis och efter väggarna bygges knappt meterbreda lavar. På dessa breddes spannmålen ut i ett tunt lager och spisen eldades så hårt som möjligt så att temperaturen i det lilla rummet blev mycket hög. Med jämna mellanrum rörde man om i spannmålen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torr för att kunna förmalas.

Det var också vanligt att man på sommaren hängde in fällar och pälsar i bastun. man ville på detta sätt skydda skinnen för mal. Man ansåg att röken och hettan i bastun var bra hjälpmedel för avlusning av kläder.

Nu återstår för mej att kolla på laga skifteskartan från 1869 var närmaste skvaltkvarn låg i förhållande till den plats jag tror min rökbastu är flyttad från omkring 1913. Kul detektivarbete framför alltså!

Det här är bastun som morfar flyttade. Framför dörren har det alltså varit ett förrum tidigare. Väggarna är svarta av rök och sot. Härligt. Under min levnad har här varit ett plankgolv därför att byggnaden har använts som förråd och slakthus. Då potatislådorna i källaren var tomma åkte de ut hit i väntan på nästa säsong. 

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rökbastu, torkbastu, korn, råg, bondesamhälle, småbruk, Rismyrliden, potatislådor

Stig Lindberg, Gustavsberg

Den här reklamen fanns i Vi husmödrar år 1953. Den tidskriften läste mamma. Hon köpte bland annat Veckla i vitt, matt cararraporslin från Gustavsberg. Cararraporslin innehåller en hel del fälstspat och kan brännas i hög temperatur vilket ger den äggskalsliknande ytan. Parian är ett annat namn för samma porslin.

Själv köper jag Coop Retro Edition 2011 med Stig Lindberg-inspirerade mönster. Tänkte det kunde passa in här i huset på övervåningen.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Vi husmödrar 1953, Gustavsbergs porslinsfabrik, Stig Lindberg, Retro edition 2011, 1950-tal

Bogserfartyget Teodor

I en tidningsnotis från anno dazumal står följande:

Får föra passagerare
Kommerskollegium hemställer hos k m:t att Israel (...) måtte medgifvas rätt att utöfva befäl som maskinist å det Nordmalings ångsågsaktiebolag tillhöriga bogserfartyget "Teodor" jämväl då detta fartyg nyttjas vid passagerares befordran å Nordmalingsfjärden samt angränsande skärgård.


Farfarsfar Israel (1855-1924) var maskinist på ångaren Teodor. Detta foto finns i pappas fotoalbum. Kan det vara han, Israels sonson, som står där uppe på hytten, tro?

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Nordmalings ångsågsaktiebolag, bogserfartyget Teodor, tidningsnotis, Nordmalingsfjärden, maskinist

Klutrya

Ni som läser denna blogg får verkligen läsa om vitt skilda ting, halkanbalkanbloggen. Men sådan är hon, människan bakom skriverierna.

Jag håller på  att skriva om intryck och sortera bilder från Rismyrliden dit vi åkte sista söndagen i juli, precis en månad sen. Det var upplevelsevärt och skriverierna tar tid för det finns ett heltidsarbete att utföra och mycket annat ockuperar mej på kvällar och fritid. Men jag vill visa en så vacker textil jag såg där, nytillverkad. Det är en klutrya.

Kolla vilket vackert stiliserat rosenmönster. Älskar!

Klutryor tillverkas av en jutesäck i botten och på den läggs klutar (korta matt-trasbitar) på cirka 3x10 cm lite omlott till hälften eller 1/3. Då en rad lagts ut sys den fast. Här med maskin.

Nästa rad klutar läggs ut med 1-2 cm avstånd till den andra, dvs. 1-2 cm avstånd mellan sömmarna.

En sådan här "bonnrya" lades aldleles innanför köksdörren. Storlek som en jutesäck alltså. Då den blivit smutsig och väl begagnad flyttades den ut till farstun och lades innanför ytterdörren. Där låg den tills frun i huset ansåg att den var väl tafflig till utseendet och flyttade ut den till farstutrappans nedersta steg. Där fick klutryan göra tjänst tills den slängdes. En sådan här matta tvättades aldrig.

Men i Rismyrliden låg den på veabänken och var snygg. På hedersplatsen ska jag också ha den rya jag kommer att sy någon gång framöver :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klutrya, handarbete, hantverk, Rismyrliden, textil tradition, skönhet

Farligt, farligt men ack så vackert!

Tjusig förpackning, den står sig än fastän den inköptes under en tågluffartripp genom Frankrike på 80-talet.

Cigarettasken av märket Gitanes ligger tom och hopvikt i en resedagbok. Men där gömmer den sig så jag bloggar den istället. Baksidan med endast ett par rökslingor är om möjligt skönare än framsidan med den dansande zigenerskan. Gitanes och Gauloises, dessa franska giftpinnar, kunde förr köpas även i Sverige.

Jag har ju en viss böjelse för cigarettrök eller än hellre cigarrdoft. Trots att jag inte är rökare. Sen pappa dog blir det inte ens en Bellman Siesta vid varje årsslut. Det var vår lilla grej i vuxen tid. Jag gillar rökiga lokaler, en försvinnande kulturhistorisk miljö! Minns Stampen, Fashing, Kvarnen och Pelikan då det begav sig. Och ett fantastiskt ölkafé i Budapest vars like jag aldrig därefter inträtt i!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om cigaretter, cigarrer, Gitanes, Gauloises, rökig lokal, ölkafé, ölhall, kulturhistoria

Fåtölj

Kolla vilken fåtölj jag fick av min vän Evert. Han behövde den inte längre och varken barn eller barnbarn ville ha den. Men se, jag tog gärna emot denna 40-talsfåtölj. Evert, änkeman sedan ett år tillbaka,  bor i en stor hälsingegård. Han har inte samma situation som min pappa hade - ingen av de anhöriga ser ut att vilja ta över fastigheten. Alla har sitt på det torra och en släktgård långt från bostadsorten finns inte i planerna. Men kanske tänker någon om innan det är för sent. För där finns många saker med äldre anor än 40-talsfåtöljen.


Den här fåtöljen kommer att passa på övervåningen framöver då 50-talet träder in tydligare där. Min familj hade en sådan fåtölj i vardagsrummet då jag var liten - nu borta, var och hur vet jag inte. Den fåtöljen gick i röda toner och med passpoaler och klädda knappar som på bilden.

I den fåtöljen satt jag som 4-5-åring och lyssnade uppmärksamt på barnradion vid jul. Mina ben var så korta att de stod rätt ut då jag satt mej bekvämt till rätta. På så sätt blev tillvaron dualistisk - jag kände mej som stor flicka då jag satt i den sköna vuxenfåtöljen men samtidigt som en väldigt, väldigt liten flicka då benen inte nådde ner till golvet.

Jag tror nog att jag såg väldigt söt ut då...
.
.

Tidspillan?

Jag som aldrig tidigare varit förtjust i virkade små dukar och spetsgardiner, jag har ändrat uppfattning om dessa. Det innebär att jag alltså låter mej påverkas av modetrender :-)

På det halvrunda gamla bordet framför fönstret i vardagsrummet har jag lagt ut sockerlagstärkta rondeller köpta på loppmarknader. Den blå skålen blir färgklicken mot det brunsvarta och vita. Ibland finns där röda gelehallon som förhöjer njutingen ännu mer, men de tar snabbbbbbt slut...

Tankarna går till snökristaller då jag betraktar de här fantastiska konstverken. Snö är ju mitt favoritelement. På utflyktsresan till norra Västerbotten tidigare i augusti såg jag den bästa t-tröja jag sett på länge. Den befann sig på en vandrande man och på ryggen på den svarta tröjan stod med vita bokstäver denna soliga och mycket varma dag: Låt det snöa. Så skulle det kunna stå på min ryggtavla också. Detta kom jag att tänka på då jag ser de av kvinnokraft skapade runda dukarna.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om virka, knyppla, rondeller, kvinnokraft, snö, snökristaller, låt det snöa

Om att sälja sin själ

Här kommer nu en beskrivning på hur man tillverkar Baran. Den som har en sådan behöver aldrig sakna mat eller pengar. Baran kan skaffa fram allt åt dig genom att ta från dina grannar.
Andra namn på detta nystan är Bjarnan, Bjäran, Bäran, Mjölkhare, Puke, Trollkatt.

Detta behövs:

• 9 sorters olika garn spunnet från 9 sorters olika hår.
• 9 kol från 9 olika träslag.
• Avskrap från kyrkklockor.
• En utspottad oblat.
• Nattvardsvin.
• 3 droppar blod.

Tillverkningen ska ske i bastu tre torsdagsnätter i rad.
Spinn där de nio olika garnen av de nio olika håren. Linda garnen om de nio kolstyckena.
Blanda i avskrapet från kyrkklockorna och oblaten, som spottats ut vid nattvarden.
Sista torsdagskvällen hälles nattvardsvinet över nystanet. Därefter skäres ett sår i vänster lillfinger. Droppa tre blodsdroppar i nystanet och läs följande: Om du för mig på jorden dra och springa, skall jag för dig i helvetet brinna.

Kasta därefter nystanet över vänster axel. Baran får då liv och frågar: Vad ska jag dra?
Svara då vad du önskar, t ex: Ost, mjölk, natur att exploatera och allt du kan ta!

Det finns fler olika recept på Baran. Men i alla varianter innebär det att tillverkaren måste ge sin själ till djävulen.

Aina f. Lindgren är den sista i byn jag hört berätta att hon sett Baran som ung. Berättade gjorde hon in på detta millennium. Och hon visste att berätta… det är jag oerhört glad över.

Och faktiskt har skit från Baran, se ovan, ett vetenskapligt latinskt namn: Fulgio Septica. Så det så. Lite vetenskap kanske behövs för att ni ska tro det jag skriver.

HÄR kan ni se en flera hundra år gammal Baran, Mjölkhare, avbildad just som den spyr upp stulen mjölk i ett ämbar till kvinnan som kärnar smör med djävulen.
 
Ovan avskrina recept är hämtat ur Bergtagen. En bok om skogsrå, troll och småfolk av Karin Nilsson och Stina Stensland, 1992. ISBN 91-85390-70-4.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bjarnan, Bjäran, Bäran, Mjölkhare, Puke, Trollkatt, sälja sin själ, nattvardsvin, oblat, Fulgio Septica, trolldom, skröna, etnologi, sanning

Var dansar älvorna numera?

Innan årets slut kommer här att synas 40 stycken 150 meter höga vindkraftverk på bondskog. Sen ska sex nya med 200 meters höjd uppföras på mark som tillhör SCA. Det blir 40 blinkande röda. Och sex vitblixtrande precis som tv-masten i Vännäs. Grattis - även ni på avstånd berörs, ja ända ut i yttersta havsbandet. Inte bara vi rågrannar till industrin påverkas.

Till för inte så länge sedan dansade älvorna här, men nu har de valt bort min hembygd och flyttat. Här finns ingen mystik, ingen magi, ingen natur att vara rädd om längre. Och älvorna är ju just naturväsen, en del av den outgrundliga sagolika naturen. Inte bryr de sig om det vetenskapliga synsättet vi numera applicerar på allt och alla.

Nej, älvor, vittror, skogrån och trollen de tillhör de immateriella värden som kulturhistorikerna just har börjat värna världen över. Men här finns de inte längre. Det är endast baran som växer sig allt starkare...

Vetskapen, insikten om hur åtta kvadratkilometer natur och mera exploaterats är stark. Många nya vägmil, sprängda berg, dränerad myrmark. Ovanpå detta kommer den oerhörda cysnism markupplåtarna visar mot sina grannar. I dagens värld är idyllen flyktig och det goda livet i materiell mening kan inte förverkligas av alla men alltid på bekostnad av andra.

Här pågår naturvänlig industrialisering! Miljövänlig våldtäkt? Naturlig exploatering..

Ylva Lundell, forskare på SLU, hävdar att skogen också är bra för själen, att personer som mår dåligt och känner sig stressade ska ge sig ut i skogen, bara vistas där och ta in skogsmiljön. Det gör att man mår bättre och känner sig lugnare. Om detta kunde man nyligen läsa i SCA:s skogsreklam Din Skog.

Men jag säger dig: Kom inte hit du som vill ha lugn och ro!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vindkraftverk, vindkraftpark, gruppstation, hinderbelysning, Gabrielsberget, Nordmaling, cynism, våldtäkt, exploaterad natur, SCA

Vågornas brus

Jag tittar på bilder i pappas fotoalbum. Fotona är inte så många med tanke på att det handlar om ett helt liv, inte heller är de speciellt bra tekniskt sett. Ett album per förälder finns samt ett gemensamt. Då det är så pass få bilder tror jag det är det lättare att tolka vad som ansågs viktigt jämfört med senare generationers mängder av digitalbilder.

Pappa gillade havet, skärgården, vattnet kan jag tro. Ja, jag vet. Båtar, främst segelbåtar och segelfartyg, var ett intresse. Han bodde ju granne med Kvarken, Bottenhavet, Östersjön.

Propellerman

Jag hörde honom då och då berätta om sin segelbåt Svanen. Kan det vara denna farkost?

Här ror han en masonitebåt vid farfarsfamiljens sommarstuga i Skåpviken.

Här står pappa, farfar och svågern framför en egenhändigt byggd båt.

En sjöman älskar havets våg sjöngs ibland hemma då jag var liten.

Bakom rodret på Nimrod då skeppet låg för hamn i Rundvik kan man tro.

Detta är det finska skonertfartyget Nimrod.

Segelskutan Gunilla lastar vid Rundviksverkens kaj.

Fotoalbumet visar på en glädje att vistas på sjön, i skärgården, tycker jag. Efter giftermålet 1950 med bonddottern Karin var det slut på båtlivet. Jordbruket tog att fri tid i anspråk. Men känslan för havet bestod. Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då och studerade.

En kanot av trä och masonite byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

■

Vid 83 års ålder reste pappa för första gången utanför Norden. Vi åkte till Nice, eller Nizza som han hellre sade, för att fira ett par födelsedagar. När vi allihopa en vacker höstkväll med rosafärgade solstrålar gick vid Medelhavets strand, på les galettes, de små vita mjukt rundade stenarna, frågade jag om han inte tyckte det var vackert? No ä´re like grannt te Avaskärgårn! blev svaret. Japp, så är det faktiskt.

Han trivdes på sätt och vis bland de boulespelande fransoserna som åskådare, nyfiken som han var. Men bara för en kort tid - hemma var bäst. Och Avaskärgården var hans sedan barndomen, där längst in hade hans mormorsfar Jacob sitt torp.

.

.

Att mangla eller att mangla

Jag kan kallmangla på riktigt gammeldags sätt om jag så vill. Ändå använder jag den elektriska kallmangeln från 70-talet och inte den stora handdragna bumlingen med stenar som tyngd. Den använde mamma fram till den elektriska inhandlades och jag har många gånger innan dess hjälpt till att dra den gamla mangeln över rullarna med textilier. Det blir aldrig så vackert slätt som med den mangeln. Då den används flyger historiens vingar...

Många är de som risat in sina initialer och ett årtal eller skrivit sitt namn med rödpenna på mangeln. Framöver ska jag ta hand om den, tvätta av den damm och befria den från de stämninggivande svalornas visitkort och lägga på tillhörande stenbumlingar som nu ligger bredvid på golvet. Då ska det bli en fröjd att dra några valsar. Mangeln har stått dära Halla i mangelboden. Där bodde Clara och Johan Olof, min morfarsfar och morfarsmor. Morfar fick den med sig till sitt nybyggda hem år 1913, det hus som nu är mitt.

Jag minns så väl hur vi manglade, mamma och jag, på mangelvinn´. Det gäller att dra jämnt, vara samkörda. Annars gick rullarna med linne och skyddsduk snett och körde fast, vilket skapade jobb för den vuxna manglerskan. Jag är lite fascinerad över att jag använt ett museiföremål fram till 70-talet då jag flyttade hemifrån. Jag känner mej inte alls antik själv. På det besöksvärda tvätterimuseet i Hagalund, Vårby, Stockholm, återfinns en likartad mangel samt på bild HÄR.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mangling, stenmangel, initialer, mangelbod, museiföremål, Hagalunds tvätterimuseum

Hö i en båt

Den vackraste ön av Peter Gerdehag och Tell Johansson från 2009 bänkade jag mig förstås framför tv:n och såg ikväll. Missade du den kan den ses HÄR på svtPlay en månad framåt. Filmen om Grönsö i Gryts skärgård i Östergötland, är 1 timme lång. Den handlade mycket om en slåtteräng som hävdats manuellt i århundraden.

I filmen såg jag en svensk höbåt i funktion för första och enda gången. En HÖBÅT!
För sju år sedan såg jag en i verklig drift i Rysslandoch eftersopm jag är en verklig fantast av hö på de flesta sätt, tog jag diabilder som jag nu skannat av. Detta här var i en fantastisk by uppströms Kemälven, ett vattendrag som mynnar ut i Vita havet.

Båten med hö från en ö har anlänt fastlandet och höet lastas om till en vagn som sedan dras av ett trehjuligt fordon till vinterförvaringen. Oj vad jag velat utforska närmare men sällskapet var inte av samma åsikt och jag snackar inte ryska. Mina medresenärer var stadsbor, gubevars ;-)

Detta kallar jag levande kulturhistoria. Hö och allt vad som hör därtill - olika skördesätt, torkningssätt, förvaringssätt, växtinnehåll mm mm är något som jag nog aldrig kan få nog med kunskap om.

Se Den vackraste ön, där visas en spillra av svensk bondehistoria.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om höbåt, hö, höskörd, bondeliv, kulturhistoria, hävdad mark, Den vackraste ön, Peter Gerdehag, Tell Johansson

Nymålat

En dag under semesterns sista vecka ägnade jag åt årets rödfärgning. Det blev lagårns norrgavel som förbättrades.

Lite färg kan verkligen göra en hel del upplevelsepositivt! Hoppas att bygrannarna märker nå´t...
.
.

Är detta en knarvel?

Detta handtag, den här knarveln(?) har jag varit med om att nöta genom att öppna och stänga lagårdsporten ett oräkneligt antal gånger under min livstid. Likaså mina föregångare på gården.

HÄR finns en mycket initierad framställning av benämningen på trämojängen som stänger till och HÄR finns samtliga inlägg i denna eminenta diskussion. Bloggandet tar en till oanade höjder då sådana inlägg skrivs. Var annars skrivs om denna obemärkta men nödvändiga grej? Tack Stribergs station för denna utredning.

Under knarvelhandtaget (nytt ord?) sitter en handsmidd kasthake med märla. Kasthakens spets är delad vilket innebär att porten kan låsas med hänglås. Gamla tiders lås är ett annat område som intresserar mej litegrann.

Undrar just om det är Erik Or´s som smitt i sin bondsmedja? Smedjan låg i den södra änden av gamla Kustlandsvägen som nu mynnar ut på Riks 13. Byggnaden av liggtimmer finns kvar men är starkt förändrat till garage med skjutdörr på gaveln. Hur många i byn vet att där varit en smedja, tro?

Här på insidan av porten är den egentliga knarveln om det nu är en knarvel då det finns ett trähandtag på andra sidan dörren. Hur som helst, jag gillar den verkligen. Sant!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om knarvel, kasthake, märla, bondsmide, smedja, smed, lås, låsandordning

70-talet gör sig också påmint

Jorå, det här tyget köpte jag som tonåring att användas som draperi i sommarstugen där jag då huserade sommartid. Det kom upp i somras igen, fräscht och nästan som nytt.


Sommarstugan blev mellan andra och tredje året på naturvetenskapliga gymnasiet min "ateljé". Ett långsträckt arbetsbord med fernissad masoniteskiva monterades upp på stringben som jag målade lika blåa som det mörkaste blåa i tyget. Ni kanske börjar förstå varför ordet MASONITE  ingår i bloggnamnet ;-)

Sen satt jag och njöt min sommar och examensarbetade med reklam som tema. Det gick upp för mej hur reklamen falsifierar och lurar genom att läsa den begränsade litteratur om reklam om då fanns som teckningsläraren Pelle föreslagit. Efter det blev jag vaksam på detta med reklamens makt. Att arbeta med reklam blev inte aktuellt, färg- och formgivningsintresset till trots.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om 70-talet, 70-tals textil, reklam, examensarbete, Masonite

50-talet hälsar på

Gissa vem som har fått tygstuvar direkt från 50-talet. Wow! Samtliga är koordinerade i gula färgtoner. Underbart med en kompis som känner till ens önskningar och drömmar!

Av detta kommer det att bli kuddvar och dukar, kanke en gardinkappa. För jag tycker bäst om att sy raksöm vilket möjligen betyder saknad av fantasi... Fast jag tror nog det kan bli fiiiint.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om 50-tals textilier, tyg, stuvar, sömnad