Vågornas brus

Jag tittar på bilder i pappas fotoalbum. Fotona är inte så många med tanke på att det handlar om ett helt liv, inte heller är de speciellt bra tekniskt sett. Ett album per förälder finns samt ett gemensamt. Då det är så pass få bilder tror jag det är det lättare att tolka vad som ansågs viktigt jämfört med senare generationers mängder av digitalbilder.

Pappa gillade havet, skärgården, vattnet kan jag tro. Ja, jag vet. Båtar, främst segelbåtar och segelfartyg, var ett intresse. Han bodde ju granne med Kvarken, Bottenhavet, Östersjön.

Propellerman

Jag hörde honom då och då berätta om sin segelbåt Svanen. Kan det vara denna farkost?

Här ror han en masonitebåt vid farfarsfamiljens sommarstuga i Skåpviken.

Här står pappa, farfar och svågern framför en egenhändigt byggd båt.

En sjöman älskar havets våg sjöngs ibland hemma då jag var liten.

Bakom rodret på Nimrod då skeppet låg för hamn i Rundvik kan man tro.

Detta är det finska skonertfartyget Nimrod.

Segelskutan Gunilla lastar vid Rundviksverkens kaj.

Fotoalbumet visar på en glädje att vistas på sjön, i skärgården, tycker jag. Efter giftermålet 1950 med bonddottern Karin var det slut på båtlivet. Jordbruket tog att fri tid i anspråk. Men känslan för havet bestod. Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då och studerade.

En kanot av trä och masonite byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

■

Vid 83 års ålder reste pappa för första gången utanför Norden. Vi åkte till Nice, eller Nizza som han hellre sade, för att fira ett par födelsedagar. När vi allihopa en vacker höstkväll med rosafärgade solstrålar gick vid Medelhavets strand, på les galettes, de små vita mjukt rundade stenarna, frågade jag om han inte tyckte det var vackert? No ä´re like grannt te Avaskärgårn! blev svaret. Japp, så är det faktiskt.

Han trivdes på sätt och vis bland de boulespelande fransoserna som åskådare, nyfiken som han var. Men bara för en kort tid - hemma var bäst. Och Avaskärgården var hans sedan barndomen, där längst in hade hans mormorsfar Jacob sitt torp.

.

.