Nu lyser det igen i lagårn men mest för att den används som förråd. Frekvent används den för vi har fått nya grannar i juli. Det är så härligt med barnrop och skratt och prat igen i denna tysta by. Jag minns hur jag/vi barn ropade och skrattade då vi lekte än det ena, än det andra. Och då vi sprang över Kalles och Hildurs gårdsplan för att nå Aspan där vi badade och senare paddlade masonitekanot.
Jag hoppas att de nya invånarna i Kalle och Hildur Sandmans hus, uppfört 1935, ska trivas med sin gård och vårda den ömt.
.
.
Det ska lysa i fönster. Men det är inte alltid det går, säger jag och tänker på mitt eget vintermörka sommarhus. På gården vi sprang över som barn, min syster och jag, fanns tant Svea och farbror Hilding. De var snälla tyckte vi, och ibland fick vi saft och bulle. När vi blev stora fick vi reda på att de hade haft nazistsympatier och då kantrade vår barndomsvärld en smula...
SvaraRaderaAtt som vuxen vara tvungen att omvärdera sin syn på människor till det negativa är inte roligt. Så skönt att vi som barn kunde leka utan kännedom om en brutal verklighet, Mira! Underbart att ha fått vara barn en gång...
SvaraRadera