Vi tog en sväng över länsgränsen.
Kom till den här skylten. Självklart svängde vi ner på ängsvägen. De här kringelskyltarna är vi inte bortskämda med i vår kommun.
En laxtina uppenbarade sig. Rekonstruerad av Örnsköldsviks kommun och museum. Originalet använt så sent som på 1980-talet. Tinan tillverkas av slanor av tall eller gran. Konstruktionen är intrikat och tinan med den strutformade öppningen sänks ner i strömmen med hjälp av en kätting som vevas upp på ett par bommar på ovansidan. Ovanpå tinan finns en lucka varigenom fällan vittjas på lax.
Vackert belägen i Gidböle, inte långt från vattenkraftstationen. Nu i juli är vattenflödet lågt. Här intill fanns en välskött plats för eget fika.
På informationstavlan står bland annat:
”Laxfisket i Norrlands
älvar hade redan långt tillbaka i tiden stor ekonomisk betydelse. De
äldsta belägg vi har för detta torde vara de hällristningar som finns vid
Nämforsen i Ångermanälven. Där kan man se människor som fångar lax avbildade på
hällarna. på 1500-talet berättar Olaus Magnus om de stora mängder lax som finns
i Bottenvikens älvar. I de äldsta skriftliga källorna beskrivs flera olika
fångstmetoer, bl. a. kan man läsa om ”nott och fårssfiiske med ett tenelage”.
Från de uppgifter vi har om ägoförhållandena kan man dra ytterligare slutsatser
om laxfiskets betydelse. En tämligen stor del av detta ägdes nämligen under
senmedeltiden av ståndspersoner från landets södra och mellersta delar. Så
ägdes t. ex det största laxfisket i Gideälven, det vid Ideböle gård
(Gideåbacka?), av fru Pernilla Nilsdotter på Wiiks gård i Uppland. Även kyrkans
fiskerättsinnehav var omfattande. Rätten till fisket hade man huvudsakligen
fått genom donationer. Med Gustav Vasa och reformationen kom emellertid en
förändring i ägoförhållandena att äga rum. Kronans behov av inkomster var stort
och laxfisket för givande för att man skulle lämna en sådan inkomstkälla
outnyttjad. Delar av laxfisket togs helt enkelt över av kronan, det övriga kom att
beskattas hårt. För att kunna genomföra denna förändring lät Gustav Vasa göra en
sammanställning över fisket i de norrländska kustlandskapens vattendrag, 1552 års fiskerannsakning.”
Jag kommer att tänka på sägnen
om Stockholms grundande. Att vår huvudstad ligger just på den plats den nu finns beror på att en fiskarpojke
vid Tynnelsö i Mälaren fångade en stor fin lax. Denna lax, och alla övriga,
tillhörde biskopen eftersom laxfiskerätten där tillhörde kyrkan. Fiskarpojken
ville dock inte lämna ifrån sig laxen till biskopen utan sjöng "Lax, lax,
lerbak, inte kommer du på bispens fat".
Biskopen hörde detta och hotade: "Det svär jag vid min bispehatt, att
du skall sova i tornet i natt".
Men fiskarpojken hissade
segel och vinden förde honom mot Mälarens lås, till Riddarholmen där den
frihetsivrande slog sig ner och dit makten från biskoparna i Strängnäs eller Uppsala nådde. Så grundades Stockholm enligt sägen. I Stockholms stadshus finns
mängder med konst som påminner om den storyn, alldeles aktuellt för mej efter
ett uppdrag med den byggnaden.
Här vid laxtinan i Gidböle möts mina båda världar, det av sydligare nejder exploaterade Norrland (just här laxfiske och vattenkraft) och det frihetstörstande Mälardalen som vägrar bli hunsat.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om laxfiske, Norrlandsälvar, fiskerätt, Gustav Vasa, laxtina, kulturminne, lax, lax, lerbak, Stockholms grundläggning, kulturhistoria