14 april 2015

Före skogsbilvägarnas tid

FÖRE basvägarnas tid
och innan grusmaskinerna,
då slingrade sig stigarna
kors och tvärs på åsen
och vi kände dem alla
och nämnde dem vid namn.
På kartan,
som vi hade utbredd ini oss,
fanns alla vägmärken,
grävlingsgryt och bleckor,
råglingonfläckarna,
svackan med småtall, där den halta älgkon stod
en gång och alltid;
murklomas sandrevlar,
lummerbeståndet,
möten och skiljen
och möten igen
i kråkris och krype.

Gå lisstigen, sa vi,
tvärs över linjan,
gå sida om gropen åt Källsbodahållet,.
gå ändes Norrhusstigen, gå halvvägs till Mo,
gå hitom och gå bortom,
gå strax ovanför
med den allra minsta hinken.

Så talade vi stigarnas språk med varandra
och alla som hörde hemma förstod
och visste kantareller
och kastvedtravar
och ruggarna med mjölke,
som fjunade och brann
bland stubbarna på fallen.

Det var den långa tiden,
med de långa, långa dagarna
då barren föll och knäppte
och skorstensröken ännu låg silad över sanden.

Sen blev det som det blev.

Sen lämnade vi åsen undan för undan,
och stugorna gapade tomma i kanten
och somrarna vaknade och somnade igen
över rostiga nattkärl
och högar av karbid.
Inga trasiga tygskor
kippade och gned.
Inga korgar knirkade tunga
genom ljungen
i eftermiddagshettan.
Spillkråkan small sina virvlar för sig själv
högt opp i ensamheten
och myrorna rann.

Då hängdes alla nycklarna
på spikar för ingen.
Då låste vi för gott
och gick in i oss själva
och började den ändlösa vandringen tillbaka
över blankslitenheten,
fastän spegelvända.
Så gjorde vi oss öden
av stigarnas öde,
så gjorde vi oss sår
i åsens djupa sårnad,
så gjorde vi oss sånger
i det låga mjölonriset,
som knappast gick att höra i en femton, tjugu år.
Så gjorde vi oss sanningar
av alla gamla lögner.

Och furorna föll,
och det var skratt och gråt
i deras kronor
om vartannat.
Elsie Johansson
Dikter 1979-1989

Elsie är född den 1 maj 1931 i Vendels socken i norra Uppland där hon växte upp i en liten stuga.

***
Dikten visar på en förgången tid.  Nu finns det ca 210 000 km skogsbilväg i Sverige. Under de senaste åren har ca 1700 km nya skogsbilvägar byggts årligen. och nu byggs ännu fler i och med vindkraftutbyggnaden i landet. Många av de gamla kärrvägarna här i byn är övergivna, igenvuxna, markberedda. Människans uppfattning av naturen har förändrats genom skogsbilvägarnas tillkomst.


Och med dagens motorfordon det går lika bra att komma ut i naturen utan väg - såväl på barmark som snö. Tuffa "norrlänningar" kör terräng. Allt är tillåtet. Kanske tycker många att detta är det bästa med att bo i norra Sveriges glesbygd och ha naturen inpå knutarna :-(   Detta faktum har äntligen börjat gå in i mitt medvetande.

Här i "Norrland" finns så mycket orörd natur att det är nog och över nog. Varför ska vi ta hänsyn till naturen? Har naturen verkligen något egenvärde?
.
.

13 april 2015

Vaddå feminist?!



Sorry Babe, You´re a Feminist
med Katie Goodman.
Javisst :-)
.
.

12 april 2015

Hemmansägare

Jag fick en fråga från en god vän som är stadsbo: Vad är en hemmansägare egentligen?

Hemmansägare är en bonde/markägare/fastighetsägare som äger sin egen gård och jordbruksmark och/eller skogsmark därtill, och som sådan räknades han eller hon förr som skattebonde. Jämför med arrendator, torpare, soldater, båtsmän och statare som inte ägde den mark de brukade. De ingick inte i byalaget, hade ingen talan när byns framtid diskuterades bland bönderna.

Lilla uppslagsboken, utgiven 1965, förklarar hemman så här:
en äldre kameral beteckning för jordbruksfastighet, som på grund av förmåga att bära skatt och andra pålagor satts i *mantal, i motsats till bland annat lägenhet. Huvuddelen av landets jordbruksfastigheter utgöres alltjämt av hemman eller hemmansdelar (1/16 mantal etc).

* Mantal = äldre skatteenhet i Sverige, ursprungligen angivande en fastighets förmåga att bereda bärgning åt en familj och därmed att utgöra självständigt skatteobjekt. På 1600-talet fick mantal betydelsen av "hemmantal" eller "byamål", dvs. en enhet, angivande ett hemmans storlek i kameralt hänseende (t ex. 1 mantal, 1/8 mantal) och därmed dess delaktighet i byns gemensamma tillgångar (byallmänningar etc.). I våra dagar är mantal huvudsakligen ett mått på en fastighets andel i bysamfällighet. HÄR finns också en förklaring av mantalsbegreppet.

Frank i danska tv-serien 100% bonde eller Bonderøven.

Hemmansägare är en person som äger en jordbruksfastighet som består av ett visst mantal beroende av storlek. En hemmansägare är delägare i byns gemensamma mark och vatten och har rösträtt på årsmötet/stämman. Som hemmansägare äger jag en fastighet med tillhörande åkermark och skogsmark. Till gården hör ett antal byggnader avsedda för näringen. För mig är det både en glädje och vedermöda att vara hemmansägare, att äga och förvalta den mark som mina anfäder före mig brukat. Då, när det fanns fysiska telefonkataloger, såg jag till att min titel där var just hemmansägare. Som en blinkning till föregångarna.

Som jag uppfattar det idag används benämningen hemmansägare, om den över huvud taget nämns, huvudsakligen i norra Sverige. Men flanerar man runt på kyrkogårdar, som jag brukar göra, finner man titeln hemmansegare på gamla gravvårdar vid landsortskyrkorna långt ner i södra delen av landet.
Fotot av denna gravvård är hämtad från den gravstensinventering som Tavelsjö Hembygdsförening utfört.
Tavelsjö ligger i Västerbottens län.

En passus: Den ende bloggare jag för övrigt känner till som också kallar sig hemmansägare är "Rävjägarn". Han blev med hemman i Norrbotten 2012.

Lyssna eller läs på Släktband i P1 om Torpare, hemmansägare och statare. Statare har inte funnit här i norr där ingen adel funnits, i mina nuvarande hemtrakter var statarsystemet utbrett. Det upphörde först 1945.
.
.

11 april 2015

Skuggor från dåtid

Minns ni de här människorna? Ni som läser här och bor i hembyn?

Listan är mina anteckningar av de vuxna människor, förutom min familj, som bodde i byn då jag var barn, alltså på 50- och 60-talet. Jag kan ha gjort missar i listan för den bygger på mitt minne. Barnen är inte med i sammanställningen. Födelse- och ev. dödsdatum har jag också tagit bort ur sammanställningen.

Gunhild o Oskar Jacobsson
Hildur o Sven Johansson
Selma o Johan Johansson
Sonja o David Åberg
Nanny o Oskar Johansson
Hildur o Karl Sandman
Irma o Hjalmar Larsson
Svea o Alvar Strandberg
Betty o Sejbrant Nygren
Olga o Frans Karlsson
Karl Öberg och Anna Öberg
Berta Öberg
Lina Öberg  m vuxna sönerna Sven o Johan
Tekla o Rudolf Jonsson
Vera o Rolf Jonzon
Astrid Olofsson
Bertil Bristrand
Berta o Gotthard Sandman
Göta o Harry Holmgren
Henny Olsson

Albin Holmgren 
Kerstin o Åke Eriksson
Signe o Otto Sikström
Magnhild o Algot Rönngren
Högbergs
Valborg Olofsson
Svea Johansson o Gottfrid Nordlund
Jenny o Fridolf Hörnsten
Oskar Thavelin
Kerstin o Gideon Thavelin
Magda o Oskar Öberg

Manfred o Alma Sikström
Alma o Arthur Rönngren
Ella-Mari o Torsten Rönngren
Helga o Oskar Käck

Eriksson med fru Aina
Karl  o Anna Thurdin
Herta o Alf Edlund
Mia o Fritz Rönngren
Dagny o Gustav Vikman
Osvald Vikman
Evitoria Sikström m vuxna barnen Anna och Vigo
Margit o Egon Sikström
Elna o Johan Sikström
Hilma o Adrian Sikström
Elsie o Alfred Sikström
Naima Sikström
Fanny o Axel Lindgren
Hybert Öberg
Harald Lindgren
Inez o Hans Käck
Tore o Raili Thurdin
John Thurdin
Elida o Frans Thurdin
Arne o Ingegerd Thurdin
Greta o William Rönnberg
Karin o Lage Rönnberg
Hanny o Fritjof Lövgren
Irene o Tore Lundgren
Ragnhild o Nestor Edlund
Gullbrand o Elise Edlund

Jonssons uppe Gårdmyra
Reinert o Cally Johansson
Elin Rönnberg
Oskar o Rut Rönnberg
Hilmer o Ella Jakobsson
Rolf o Helena Lindgren
Hilding o Kerstin Söderström
Edvin o Nora Söderström
Ivar o Elsa Söderström
Bror o Astrid Söderström


De allra flesta är borta nu, människoöden som kommer att försvinna i vinden. Kanske hålls de kvar i minnet ett par generationer eller så inom sin släkt, sällan längre. I min väg har passerat medmänniskor som inte vet vilka deras far- eller morföräldrar var eller vad de hette.
Det här fotografiet är inte så gammalt, bara  från 1988.
Ändå finns här bygdens folk, både nu levande och redan avlidna. 
Här träder de fram.

Hur vi behandlar minnet av människorna före oss visar på vilken civilisationsgrad en by, ett samhälle, en nation har.
"Har vi människor en skyldighet att  ta reda på vår egen historia? Mitt svar i denna svåra fråga är definitivt ett rungande ja. Jo, det är faktiskt vår skyldighet att veta varifrån våra anor kommer ifrån. Jag hävdar detta utifrån flera aspekter. För det första så bör vi veta vad det är som har påverkat vår släkt och varför det är som det är. Om inte annat för att förhindra otäcka upprepningar av diverse onda handlingar. För det andra är det också vår skyldighet att föra och skicka vidare denna viktiga kunskap till kommande generationer. Ja vi bör sända vidare vårt eget bidrag för att hjälpa till att skapa ett bättre samhälle för alla människor."

Detta var hämtat från en släktforskningsblogg.

Själv möts jag av följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med en av mina jämnåriga här i byn:
  • man får vetskap om all inavel och hittar genetiska förvrängningar (jobbigt)
  • man kan råka på anfäder som är mördare och tjyvar (pinsamt)
  • man kan inte säkert veta om fäderna är de rätta fäderna på grund av all promiskuitet som förekommit (osäkert)
Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Den kursiverade inställning däremot, stämmer helt med min egen. Visst vill jag ha ett bättre samhälle!.
.

9 april 2015

Det gäller vårt nya postnummer!

En gång i tiden fick jag ett kort till Stockholm med det nya postnumret till mitt fädernehem. Min syster hade gjort det hela lite personligare genom att skriva till namn på de tecknade figurerna. Då rörde sig folk i byn ute så mycket mer än nu. Nu hälsar man på bilarnas registreringsskyltar ;-)
.
.

8 april 2015

Lindblomsjänten

Ytterligare lite mikrohistoria.

Här i byn föddes och bodde två ogifta systrar, gammjänten Klara och Erika Lindblom. De bodde i en stuga dära Degermyråsen där skogen nu växer men på den tiden var förskogningen så mycket mindre än nu och man såg därifrån långt ut över byn. De bodde i ett torp på Käckens hemman, där en av dåtidens byavägar delade sig.
https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQG28ZDRgOD_jnBPv8G1W7M32WObYbkJFseoCqsHXeUj7n_oRfdY46CXHzoMwoWI0X9XHrhyphenhyphen3YQ35tt8Clqi5-r1ypkp8I2Pkxhu-z0ZusN07tC-g_fOG1OIoYmq_mYoOe2C1iEe_qTQwv/s800/Lindbloms%2520torp.jpg
Klicka för större kartbild.
Laga skifteskartan, som ni ser en del av ovan, färdigställdes 1869. Där finns inte torpet med. Inom den röda ringen bör Lindbloms torp ha legat. Alldeles nästgårds låg ett annat torp där Johan Petter Sandman, född 1867, bodde med sin familj. Han ristade in "J P SM  Den 25/7 1893" på stugans entrésten. Byggnaderna finns knappt kvar i folkminnet längre. För övrigt är de flesta byggnaderna på kartan borta numera. Jag ser endast två bostadshus som fortfarande står kvar. Inte heller finns alla bysamfällda vägarna i skogen kvar. De slutade brukas för länge sedan och en stor del delen försvann vid ett kalhuggning och markberedning 1996. Sådana är vi hemmansägare i byn. Vi sköter vår kulturhistoria väldigt rudimentärt.

Nå, Klara (f. 1863) och Erika ( 1856) var döttrar till Eric Lindblom f. 1821 och Dorothea Nordström f. 1826. Med de fyra sönerna Johan (1853),  Per Anton (1858), Axel (1859) och Ferdinand (1865) var familjen komplett. Familjen Lindblom tituleras som inhyses i husförhörslängderna, de hyrde sin bostad. Om det är densamma stuga som de vuxna döttrarna sedan bodde i, antar jag, men vet inte med bestämdhet.

Som vuxna hjälpte Lindblomsjänten till med lite av varje på bondgårdarna i byn för att få till sitt uppehälle. De hjälpte till att baka tunnbröd höst och vår, det var inte ovanligt att 50 kg tunnbröd bakades om dagen. De tog upp potatis och rovor, hjälpte till som slåtterarbetare (räfserskor kan jag tro) mm. De gjorde "gnagda" björkvispar (björktvagana) vilka blev gåvor som tack för förnödenheter de fick, givmildheten var stor trots knappheten. Gnagd sa man här när man skalat bark från björkkvistar för att tillverka t ex vispar. Det skedde vid midsommartid då saven stod som högst i björkarna. 
Klara (ovan) flyttade till Luleå den 13 november 1897, när hon återvände har jag inte hunnit kontrollera. Det har berättats för mig att Klara var den som tyckte sig vara lite “finare“ än systern. Hon hade ju varit ute i världen och “tjent piga" hos brodern Ferdinand i Luleå. Systern Erika hade bara gått hemma i byn hela sitt liv och var lite mera hjon dem sinsemellan och gjorde lite andra sysslor. Hon var också den lite större och starkare av dem. Båda kvinnorna var accepterade original i byn vad jag kan förstå.
 
Här sitter de Lindblomsjänten på stugtrappan. Jag uppfattar det som att fotografiet är taget vid deras stuga. Se så fin den är! Alla attiraljer som utmärker det traditionella byggandet finns där: trekanten/tympanonfältet/tempelgaveln ovan dörren som hålls uppe med vackert utsågade konsoler, överljus (små glasrutor) över dörren, brädklädd pardörr med snedställda fiskbensbrädor upptill, horisontella nertill. Kanske öppnades den övre delen separat. Stugan har 1 ½ våning med låga fönster på övervåningen. En tvättlina är fäst på en spik vid dörrfodret för att hänga upp småtvätt, kanske disk- och skurtrasor. Hur många hus av det här slaget med sina vackra trädetaljer tror ni finns kvar i byn? I bygden? Nä, just det.
Här bodde de, foto från 2013. 
En avverkning har skett och inget annat än vegetation fanns att se för ett par år sedan. Jag har aldrig sett stugan i verkligheten men när jag för 15-20 år sedan stod vid grunden kändes det av längden att döma som att det kunnat vara en parstuga. Kan det verkligen ha varit så? Jag måste ha gjort en feluppskattning. Här fann vi (pappa och jag) en eldring avsedd att ställa en flatbottnad gryta på över elden i den öppna härden.

Jag har även hört min mamma berätta att systrarna tittade upp mot himlen då de såg och hörde ett flygplan - det kunde vara brodern som var med däruppe. Han hade tydligen, enligt dem, flugit (som passagerare kan jag tro) någon gång och de var mäkta stolta över detta. Detta om flygplan och brodern Ferdinand är obekräftade uppgifter. Prästen har noterat att Klara hade "svaga gåfvor" i husförhörslängderna, kanske kan detta ha spelat in i hennes tolkning av verkligheten.

Min morfar Manfred brukade jaga småvilt. Då han en gång var på harjakt såg han något vitt skymta under en gran, en skogshare som höll på skifta till vinterdräkt tänkte han, lade an men såg sedan att "haran" var underkjolen på en kvinna som böjde sig ner för att ta upp något. Det var en av Lindblomsjänten. Han blev riktigt upprörd och rädd när han tänkte på vad som kunnat ske berättade han. Kanske var det kottar hon plockade ty de hade en sommarspis som de eldade kottar i, för matlagningens skull.

Jag tycker mycket om historierna om människor här i byn från förr. Det ger en bra inblick i en livsstil som passerat. Min mamma har i en klippbok antecknat kvinnornas dödsår. Hon var 17-18 år då de dog och hade förstås minnen av dem.
Erika dog den 17 december 1938, 72 år gammal.
Klara dog året efter, den 15 augusti 1939, 76 år gammal.

***

Läs också en fin och ömsint beskrivning av Blinda Kalle, ett människoöde, någon annanstans, som förärades med ett 100-årsminne.
.
.

7 april 2015

Sveriges reservhuvudstad

Passerar man Karlsborg en solig kväll måste man så klart ta sig en sväng inom fästningsområdet. Här är mycket vackert och en speciell stämning.
Fästningen byggdes 1819-1909 och ingick i ett centralförsvarssystem. Karlsborg låg centralt i landet, hit skulle kungen fly om huvudstaden blev angripen. Militären kunde detta med arkitektur, man hade ekonomi och anlitade arkitekter.

Det är väl bara att konstatera att Karlsborg fortfarande ligger centralt i den tätbefolkade delen av landet även om stadens invånarantal minskat och likaså den militära betydelsen. Kom inte och säg att Sundsvall, Östersund eller någon liten ort däremellan ligger i Sveriges mitt.
.
.

6 april 2015

15 800 stycken

I år inföll påsken lägligt för att kunna åka till Hornborgasjön och skåda de 15 800 tranor som befanns sig där samma dag som jag äntligen kom dit efter åratal av tankar på en resa.
Det var en märklig och mäktig upplevelse som mina foton inte gör någon som helst rättvisa.
Tranorna stannar här vid sjöns södra strand och äter upp sig av utlagt korn i si så där 2 veckor sen flyger de vidare mot norr och nordväst. Några stannar hemma i byn för att häcka där på ostörda gammlägden. Då det fanns potatisland i byn stannade de ofta till och åt pären på hösten på väg tillbaka till södra Spanien.
 
Förutom 15 800 tranor hade även andra arter skådats. Själv såg jag mest tranor :-) förutom det sköna västgötska landskapet med stora ytor plöjd och odlad mark samt en hel del vasstak.
.
.

5 april 2015

Uppståndelse

En 7-årings tolkning av bibelberättelsen i nya testamentet om domedagen och uppståndelsen från de döda :-) Jag hade nyss varit med om min morfars jordfästning och skrev ett brev till mormor. Här har Jesus kommit tillbaka till jorden efter att för länge sedan försvunnit upp till himlen. Och Jesus, han uppstod ju från de döda på Påskdagen säger bibelberättelsen.
I Sixtinska kapellet, Rom, finns den stora väggfresken med namnet  Yttersta domen. Så tolkade Michelangelo temat åren 1534 -1541.

Glad påskdag!
 .
.

4 april 2015

1 april 2015

31 mars 2015

Höga masten

Den 5 mars 2007 har Västerbottens-Kuriren ett reportage om hur en vindmätningsmast med helikoptertransport flögs upp på Gabrielsbergets högsta topp. Det var en stor stund för många. Masten hade under en  kort period förvarats på Anders Jonssons (C) mark här i byn, utanför hans bostad. Det var en stor stund för exploateringsprojektet då masten svävade mot skyn under helikoptern. Tänk att något sådant kunde komma till stånd i en så´n liten by!!!

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi3z76O48vyCfrV_x-PL_q3GVm8XxAxjTekknwISjujrwf3-Czub5YUpqj1ZtRXZDNQlj4ow-w3c9J9hK5gOBVN6fnJEAvjIPqTPGCBWmmXLRIEqA2r7TY50BSq0skPEp3iYz7zjTJl0Y3t/s720/vindmast.jpg
Klickbar bild
Förstasidan VK den 5 mars 2007.
På helsidesreportaget finns ytterligare tre himmelsblå foton från bergstoppen.

När masten väl var upprest fick jag ett telefonsamtal till mitt arbete. I andra änden av luren hörde jag en mansröst med gråten i halsen. Rösten tillhörde den f.d. företagsledaren boende här i byn uppe på åsen med utsikt över Gabrielsberget. Han sa att vindmätningsmasten var rest, att den var hög, syntes väl och att det såg för dj-ligt ut. Då var ändå vindmätnings-masten bara 120 meter hög, inte 150 meter som vindkraftverken skulle bli.

Han och hustrun insåg mycket väl hur störda de skulle bli av att se så många snurrande kraftverk på dagtid och blinkande röda lampor under mörkertid. Direkt från köksfönstret. En så där 17 stycken hade jag räknat ut innan de uppfördes.

- "Vad ska vi göra?" undrade han. Jag kunde endast konstatera att detta är ju detta vi i föreningen "Bevara Gabrielsberget" arbetat mot sedan föreningen bildades. Vi har gjort vad vi kunnat och mäktat med. Vill man inte ha kraftverken som utsikt måste man flytta. Annars är det är bara att anpassa sig och leva vidare precis som människorna i Anton Tjechovs och Nikolaj Gogols noveller från tsarväldet – vanligt folk som gör sitt bästa för att stå ut i det lilla och rationalisera sina öden i det stora. Att värdet på fastigheten skulle minska torde ha stått klart för familjen då om inte förr.

Det ovan berättade visar på hur svårt det är för en vanlig människa att förstå och sätta sig in i vilka konsekvenser och vilken synbarhet höga konstruktioner får. Trots fotomontage (som aldrig görs ur viktiga fotopunkter och absolut inte från den här åsen och aldrig i bästa ljus för synbarhetens skull) kan inte den som försöker sätta sig in i ett vindkraftsprojekt utan att ha specialkunskaper eller specialhjälpmedel, förstå hur det kommer att bli i verkligheten. Många, kanske de flesta, förstår vidden av en exploatering lite sent.

Den här lilla storyn visar också på att det är viktigt att handla, säga sin mening, i början av ett exploateringsprojekt. Det är då man kan påverka. Vindkraftverken kunde ha varit 200 - 220 meter höga om ingen yttrat sig i tidiga samrådet. Då hade ännu fler snurrande vingar varit synliga från åsen. Och om inte annat måste man säga sin mening för att framtidens generationer ska förstå att åtminstone någon protesterade mot det våldsamt naturförstörande projektet. Det är ett sätt att ha gott samvete i framtiden.

Under telefonsamtalet fick jag än en gång bekräftelse på vad flera bybor anser om bysamfällighetens ordförande, som inte har något vindkraftverk på sin skogsmark men som ändå lobbat otroligt hårt och samvetslöst för projektet långt innan åtminstone jag själv kände till planerna. Han är högerhand till politiker-familjen i byn som har haft stor ekonomisk vinning av projektet.  - "Tomas är mutad annars skulle han inte agera som han gör."  Så tror alltså några men utsagan går inte att kontrollera. Gissa hur stort förtroende man har för varandra här i byn? Märkligheterna har sedan fortsatt inom bysamfällighetens ofta regelvidriga och även olagliga beslut under nämnde ordförande.

Jag har haft förtroendet att få många samtal och mejl under vindkraftsprojektets gång vilket jag är tacksam för då jag därigenom närmat mig människornas sätt att tänka och handla/icke handla här. Jag har lärt känna hur mina grannar, släktingar och bybor resonerar.

Vi var två personer från byn som yttrade oss om Anders Jonssons tillståndsansökan för bergtäkt i samband med behov av kross till 25 km vägbyggen uppe på platåberget med sina våtmarker (länsstyrelsens våtmarksklassning I och II). Ingen annan vågade, förstod eller brydde sig om de bergsprängningar som förbereddes i anslutning till vår (hemmansägarnas) gemensamma sjö. Jag frågade senare Anders på en byastämma om han hade planer på att börja bergtäkten. Det var efter att alla kraftverk var uppförda. Då sa fd företagsledarens hustru (hemmansägare, född, uppvuxen och tillbakaflyttad till byn efter lärarutbildning i sta´n) lite försynt sa att det vore väl inte så bra att förstöra naturen längs den väg och sjö som man använder vid skogspromenader. Då visste hon att bergtäkten inte skulle starta. Hon är kollega och vän med Anders sambo. Kompishänsyn gör att om man bor i en liten by inte vågar säga sin mening. Utbildning spelar ingen som helst roll.

Jag önskar verkligen att skoleleverna här i kommunen får lära sig att tänka själv och våga stå på sig. Även tjejer. Annars fortsätter det att finnas ett gigantiskt sanningsunderskott samt strukturer som aldrig ändras till det bättre. Det är synd på nästa generation.
.
.

29 mars 2015

Häckande fågel

Ruggugglehonan Podiceps auritus från Kolthoffs Naturaliemagasin i Upsala har sitt revir på radion. Ojoj, så mycket 50-tal det kan bli. Men för mycket - nej nej, inte enligt mig!
.
.

27 mars 2015

Klärobskyr

- Är det verkligen behövligt med den ljusnedsmutsning som sker i världen? Måste alla dessa 10-kronor solcellslampor från Rusta skräpa ner i rader på villatomterna? Måste billiga armaturer lysa upp varenda buske?

- Nä, Viola, nu får du allt hålla igen litegranna. Basta!

- Okej, okej, men jag tycker i alla fall att belysningsivern brer ut sig lavinartat och i väldigt många fall tycker jag till och med att det är smaklöst! Var finns måttfullheten och smakfullheten?

- TYST! Du har ingen rätt att bestämma vad andra ska tycka.

- Nej så klart, men jag vill och behöver inte heller hålla inne med min åsikt...

- Så där är det att ha skaffat sig andra värderingar. Tro inte att du är förmer än någon annan. Du skulle ha hållit dej här i byn hela livet, då hade du nog tyckt annorlunda... 

- Ahh intressant, nu kommer vi in på en politisk och etisk fråga. Är utbildning alltid av godo? Finns nackdelar med utbildning? Vad är bäst för själsfriden??? Är mängdens ståndpunkt alltid den rätta? Kan välstånd räknas i kvadratmeter boyta per capita? Måste levnadsstandard mätas i BNP? Varför ska vi shoppa mer och mer för varje jul för att tillfredsställa handeln och oss själva? Är vi lyckligare nu än förr då vi bodde trängre? Är den som får dyraste klappen den lyckligaste? Är den som har mest belysning, störst boendeyta och som sparar minst energi den rikaste? Den lyckligaste? Den värdefullaste? 

- Men Viola, stopp och belägg, vad har detta med mörker att göra?

- Faktiskt väldigt mycket! Den så kallade levnadsstandarden, vårt levnadssätt, har direkt samband med ljusnedsmutsning.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjbqS5kmJoKChg2KMYTmyXCUcR1nH_uaxyzzg2DzEL-j-YeocCybBCil3l228XVDeyXYNC3w-uIex4Lr3n1ClOiid4A3OpG5MObhqJueiKTdEnluGAsjiOPcVm-JWbkzJ6NgrpbEc_9-XRm/s1280/jordklotet_lighttrash.jpg
Klicka på fotot för större upplevelse!

.
.

26 mars 2015

Allemansrätten

Vindkraftparker påverkar människors boendemiljö, jakt och allemansrätt. Några anser det är positivt, andra inte. Visst är det mäktiga element som roterar mot himlen, det är tydliga landmärken i landskapet. Något att låta blicken fastna på och fascineras av då man passerar förbi.



Här har 17 hemmansägare upplåtit mark till 40 vindkraftverk som uppförts på deras mark. Av dessa bor 5 utanför kommunen. Hur projektet gått till har jag till en del berättat om i tidigare bloggposter men mer finns att säga framöver.

Nu vill skogsbolaget SCA att samma vindkraftsbolag, Svevind AB, ska uppföra sex nya kraftverk i anslutning till denna bondskog på Gabrielsberget. De tilltänkta blir högre, de blir 200 meter höga. 

Vindbolaget Kraftö ansöker om tillstånd att uppföra 19 vindkraftverk i anslutning till de befintliga 40, alldeles nedanför Gabrielsberget. Privata skogsägare har tagit initiativet till detta. Man får uppfattningen att boende rent allmänt i denna glesbygd vill ha fler vindkraftverk. Vad blir nästa steg i industriell exploateringen av landskapet? Här finns lite kvar av orörd natur att rädda eftersom så många hektar redan är exploaterade och påverkar ännu större område utanför området. Nog är det skillnad på stad och landsbygd då det gäller engagemang och allemansrätten att säga sin mening!

Många glesbygdsbor och glesbygdspolitiker ser arbetstillfällen som en av fördelarna med vindkraft. I verkligheten blir det till stor del fly in - fly out-arbetare som tar jobben samt några maskin- och lastbilsförare från trakten som krävs till anläggandet av vägar. Lokalbefolkningen drar kortaste strået.

Man kan ta del av billig el, njuta av frukterna av den miljövänliga el produceras och som kommer att produceras! Här fanns den ekonomiska föreningen, EWA1, där man kunde köpa andelar i ett av vindkraftverken. Den försvann då intresset av någon anledning var otillräckligt.

Jag läser så mycket jag kan om landsbygd, utbildning, arbetstillfällen, kulturutbud, fritidsverksamheter. Visst handlar människors förmåga om att ta del i demokratiska beslutsprocesser till en del om utbildningsnivå. Vet man inte att man kan eller hur det går till att överklaga gör man inte det, man finner sig i att bli "överkörd".

I december 2014 sade mark- och miljödomstolen nej till en planerad vindkraftpark på 15 verk utanför inloppet till Göteborg. Protesterna var massiva och projektet överklagades. Här uppe verkar majoriteten tycka att alla som protesterar gör fel. Kanske särskilt om det är av hänsyn till naturen man protesterar. På så vis blir det landsbygden som får de projekt storstadsborna vägrar. Så visst är det skillnad på människornas ageranden i stad och land. Ska vi tycka att det är "synd om" landsbygdsborna?
  • Ja, de är offer för regionalpolitiken/strukturomvandlingen. 
  • Nej, "norrlänningarna" får skylla sig själva för att de inte "skriker högre".

Det finns politiker som vill ta bort möjligheten att överklaga, likaså hör och ser jag rätt många boende i kommunen som har samma åsikt. Att överklaga är att ställa till besvär och besvärlig ska man inte vara. Att vara foglig är idealet här. Så försåtligt, vill folk här verkligen ha diktatur? Tänka själv är besvärligt, lyda blint är enklare. Hur påverkar det den egna personligheten, själens djup, att gå emot sin egen vilja?

 
.
.

25 mars 2015

Vindträd från Frankrike


Haha... Det är inte första april.
Det franska företaget NewWind har utvecklat fina vindkraftverk i form av träd, L’Arbre à Vent®, som platsar i städer och samhällen.

Å när får vi se detta i stadsmiljö eller i mindre samhällen i Sverige så att "Norrlands" natur slipper exploateras ytterligare? Det första trädet "planteras" i mars i år på Champs Élysées i Paris. Vi vill ju se ytterligare teknikutveckling inom området grön energiproduktion.
.
.

24 mars 2015

Stad konta land

Staden är centrum             Landsbygden är periferi
Staden är universell          Landsbygden är specifik
Staden är aktiv                  Landsbygden är passiv
Staden är självständig       Landsbygden är beroende
Staden är kulturen             Landsbygden är naturen
Staden är vetenskaplig      Landsbygden är magisk
Staden är möjligheter        Landsbygden är problem
Staden är allmän               Landsbygden är särskild
Staden är modern              Landsbygden är eftersatt

Påståendena är obekväma på så sätt att platser ofta innefattar båda värdena, ex både potential och problem.

Landsbygden konstrueras ofta som en motsats till staden, där stadens påstådda egenskaper är sådana som vi har lärt oss vara eftersträvansvärda och det som får stå modell för det önskvärda tillståndet. Och den reella konsekvensen av dessa konstruktioner blir tyvärr inte sällan:

* Staden är närande och landsbygden tärande.
* Därför ska staden bestämma.
* Det säger sig självt.

Texten ovan är hämtad från bloggen Härifrån.
__________________________

Är det så?
Stämmer utsagorna?
Om det är så - kan mönstret brytas?
Vill vi att mönstret ska brytas?
Om utsagorna inte stämmer - kan vi landsbygdsbor gemensamt förändra synen på landsbygden?

Vänstra bilden lånad härifrån. Högra härifrån.
.
.

23 mars 2015

#min landsbygd

 https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEigozdKBzNGms2x69-NexOPEPqD8IYuFx8o_0aR5tRlCDTMSn1M92syrPTpNn5LQzfda9ueXA_Oz1C9z0oYSvoCtn_IkEWL1znNXZFtMd3XOj012E5fKLPF4iyuDtgEWfciFDH32qUnElw6/s1200/snurrorna.jpg
 Klickbara bilder
En vårvinterdag på #minlandsbygd.

I mars 2014 startade Jordbruksverket kampanjen #minlandsbygd på Instagram. Syftet har varit att ta del av vardagen på landet men också att uppmärksamma den variation av landsbygder som finns i Sverige.

I denna bok finns ett urval av bilder från Instagramkanalen. En sak har bilderna gemensamt - de visar varför människor väljer att bo på landsbygden. Det kan vara djuren, familjen, friheten, ett drömhus, landskapet eller något helt annat. Bildernas kreativa kvalitet är överväldigande och vi är glada över av att så många delat sina bilder av landsbygden med oss.

Vi vill se mer bilder av landsbygden och vi vill att andra också ska göra det!

Titta gärna i bilderboken som kan njutas av (och laddas ner om man vill) på Jordbruksverkets hemsida.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg_yxEDqRnSderCYCdvMl99OYP8TmMPBkX2i9j6AgrXKl56gqRLEQIKmWLbLRsWqvH132BoOGOZcMFQPYqTJIk8mpZ7QAsAIneJ5V0z09qte1ZznfSywqIwcag1TvWm4EeuYn2R2a9ZPMKC/s1200/13%2520synliga%2520kraftverk.jpg
På hemväg en vårkväll i min by.
Många fler vindkraftverk finns till vänster utanför bilden.
Ännu för ljust för att se den rödblinkande hinderbelysningen.

Dessa två bilder, eller liknande, finns inte med i bilderboken #minlandsbygd. De platsar inte in i den syn Jordbruksverket vill ge av varför man vill bo på landsbygden. Men de här bilderna visar också en sanning om landsbygden. Det är tur att det finns människor som tycker om denna vy annars skulle landsbygden här dö ut.
.
.

22 mars 2015

Vindkraftbolag har fått böta

Apropå vår lokala vindkraftsindustri med 40 kraftverk på Gabrielsberget så gick det att läsa detta i Västerbottens-Kuriren för ett drygt år sedan. Det vindkraftsbolag som för närvarande är verksamt i Nordmaling är Svevind AB men det framgår inte i den fullständiga texten.
 Nordmaling
...Ett vindkraftsbolag med en park i länet måste... böta en stor summa för en rad arbetsmiljöbrister. Det... Arbetsmiljöverket om utdömande av vite. Summan de måste böta är...

Den här artikeln hittade jag inte i papperstidningen men det kan inte handla om något annat än denna händelse på Gabrielsberget då olja i lite större omfattning läckte ut i marken som måste saneras.
VK har under 00-talet uttryckligen velat skaffa sig en miljövänlig profil. Kan det vara därför som man är så njugg med att berätta lite djupare om negativa händelser i samband med det som kallas miljövänlig och grön elproduktion? Den vinge som lossnade på ett av vindkraftverken i Hörnefors var inte heller VK på hugget med att informera om annat än som en digital notis baserad på konkurrentens artikel. Folkbladet skrev en saklig artikel om olyckan.

Tillägg: Bergsplatåns myrmarker är tillrinningsområde för dricksvattentäkter nedanför berget.
.
.

20 mars 2015

Folk som vågar och vill något

På andra sidan länsgränsen gryr opinionen mot vindkraftsexploateringar. I småbyar vågar människor trotsa företag och kommun för att protestera mot planerade exploateringar av stora skogsområden. I lilla Ramsele demonstrerade man den 14 februari mot stora vindkraftsprojekt i skogarna.

Imorgon lördag den 21 mars 2015 ska det demonstreras i Sollefteå. Heja på engagerade ångermanlänningar!!! Ni som tycker något, ni som vägar något. Här finns bloggen Snurrigt - vindkraftsmotstånd i Ångermanland.


Själv minns jag det i tidigt skede månghövdade men med tiden minskande synliga motståndet mot projektet med 40 vindkraftverk på Gabrielsberget. Något samarbete kring en demonstration var inget att tänka på. Den lokala journalisten satt i knäet på regerande kommunalråd och vågade inte skriva särskilt mycket. Jag jämför med Öviks Allehanda! Människor blev hotade och var reellt rädda. Bybor hotade bybor. Tror ni bygden och kommunen har utvecklats till följd av de 40 vindkraftverken?

Det är skillnad på länen Västerbotten och Västernorrland. I Västerbotten finns en stark styrning från enda staden att räkna med - Umeå. Skellefteås inflytande är marginellt. Det innebär dåligt samarbete på alla nivåer, det är en dålig grogrund för demokrati med stark styrning. I en liten kommun i periferin blir det förödande för invånarna. Samarbete är ganska okänt enligt mitt sätt att se, man följer den starkastes vilja och diktatur utan att knysta, även de som skulle kunna räknas som "kulturelit". Det är en dålig förutsättning för förnyelse och utveckling. Här väntar fler kraftverk på att byggas, större och högre än de nuvarande. Det är när åsikter bryts som man kommer framåt.

I Västernorrland finns ingen dominerande stad utan många små. Härnösand är residensstad men inte största stad. Sundsvall, Örnsköldsvik och Sollefteå är andra städer - makten är inte koncentrerad. Min syster framförde denna åsikt då vi diskuterade läget och människors engagemang i AC i allmänhet och i vår födelsekommun i synnerhet. Hon har bott i Västerbotten, Västernorrland och Jämtlands län och jämför dessas olika strukturer.

I en bok som jag hittar i bokhyllan hemma, säkerligen pappas inköp, har norrländska dialekter vetenskapligt behandlats genom berättelser, ordspråk och förklaringar. Ett av ordspråken från Nordmalings kommun skrivs som så:


Prosä´ss vä bola´ga ä sôm å piss mot vere, man få alltehopen på´-sä.

I den miljön är jag född och uppvuxen. Jag vet att ett sådant undergivet ordspråk aldrig skulle uppstå i många andra län och städer. Boken jag hämtat talesättet ur heter: Övre Norrlands bygdemål. Berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt samlade och utgivna av Karl-Hampus Dahlstedt och Per-Uno Ågren, Umeås Vetenskapliga Bibliotek 1954.

Läs på Second Opinion om du vill:
Vindkraften hotar allemansrätten i skogen

Jag är glad över människor som vågar ha en åsikt. Zoombies är faktiskt farliga. Man vet aldrig var man har dem.
.
.