Fick ett samtal

Fick ett telefonsamtal av en vän i midsommartid detta år med beskedet att länsstyrelsen har sagt ja till ytterligare 19 vindkraftverk nedanför Gabrielsberget. Några frågor ställdes angående detta. Visst, jag har satt mig in i ärendet som påbörjades för flera år sedan.

Första mötet hölls i ett fullsatt EFS bönhus i maj 2009 med människor som ville ha ett vindkraftverk på sin mark. Markägare som tagit kontakt med Kraftö som därefter initierat mötet. Jag skulle tro att det var lika mycket folk i bönhuset som den gång då väckelsen gick genom bygden. Men avsikterna var helt eljest denna gång, det var möjligheten till egen vinning som samlade folket. Bönhuset uppläts då någon i styrelsen är vindkraftsförespråkare.

Jag berättade för min vän att kommunen sagt ja till projektet i oktober 2014, se sidan 7 i länken. Vi talade om dagsläget. Han, som är välutbildad, inflyttad från södra delen av landet och med tjänst i residensstan, ställde frågan:

- Vad säger de intellektuella i byn?
- Intellektuella??!

Vad skulle jag svara?
Ingen i byn, vare sig man menar sig vara "intellektuell" eller inte, talar öppet om sina privata åsikter. Om man inte tillhör La Famiglia. (Jfr Sovjet en gång i tiden.)

En intellektuell är en person som ägnar sig åt vetenskaplig eller litterär verksamhet. De intellektuella omfattar grupper som yrkesmässigt förmedlar kunskaper och åsikter, till exempel forskare, författare och lärare. Ordet kommer av intellekt, som betyder förstånd.
I en snävare bemärkelse avses med intellektuella personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av till exempel politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.

Kortversionen av Nationalencyklopedins förklaring är denna:

intellektueʹll (franska intellectuel, av latin intellectuaʹlis, till intelleʹctus, ’uppfattning’, ’föreställning’, ’insikt’), en mångtydig benämning på den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.

Jag har fått uppfattningen att människor vill flytta ut på landsbygden för att slippa stadens stress, ha nära till stillsam natur, lukta på blommorna och kunna odla sina egna grödor. Eller för den delen utöva sitt motorintresse.

Men nej, här i lilla kommunen ska man gilla buller, lukt och damm! som förra kommunalrådet sa i ett offentligt uttalande. Hon satt kvar till senaste valet. Uttalandet minns jag väl trots den tid som gått. Artikeln hittar jag inte i brådrasket men väl en insändare av någon som faktiskt opponerade sig mot uttalandet.

Insändare i VK lördag den 23 juli 2005.

Kommunalrådet Ulla-Maj Andersson (s) bjöd in (VK 21 juli) Myresjöhus till Nordmaling. Nu får hon kritik för sitt uttalande.

Buller, lukt och damm

VI SER I VK Nordmalings Ulla-Maj Andersson som en färgstark vindmölla med utsträckta armar välkomna Myresjöhus att etablera sig i kommunen. "Här får det bullra, lukta och damma" ler hon förföriskt, därmed som vanligt förgripande den process som regleras av miljölagarna.

"Här har folk aldrig protesterat mot etableringar" säger hon och ser verkligen ut att ha lyckats förtränga vindkraftsdebaclet på Gabrielsberget.

Den bästa lösningen är att Umeå får Myresjöhus i utbyte mot det stinkande krematoriet, som med fördel kan placeras i Nordmaling, där folk inte är så noga och aldrig protesterar.

Buller anses inte som något problem heller i Umeås kommunledning så det utgör inget hinder för etablering där.

ARGUS

Välkommen att bosätta er här i kommunen ni som är välutbildade, som är kulturintresserade, som är kulturbärande människor. Här finns ett speciellt klimat. Men kultur - det får ni hålla själva! Om ni nu inte vill bo i stan kanske ni väljer att bo på landsbygden närmare en större stad. Visst är det oändligt tråkigt att det är så. Eller?
.
.

Information till alla?

Lanthandeln var tidigare bygdens absoluta centrum, alla passerade där, platsen där fem vägar möts. Affären lades ner 2008 men anslagstavlan var kvar. I lokalen uppstod nu i augusti 2015 Little B:bys butik och loppis men den rejält stora anslagstavlan där är borttagen. Där vem som helst kunde sätta upp ett meddelande och göra sin röst hörd.

Men andra anslagstavlor finns längs med gamla Riks13. Alla de här fotona är tagna samma dag i oktober utom det nedersta som är fotat ett par dagar senare.

Grannbyn i norr sätter upp info till nytta för alla. Alla ska med! Anslagstavlan finns vid byns tennisbana som ligger tvärs över vägen från Salemkyrkan.

I hembyn har vi två anslagstavlor. Nya och mycket större än tidigare. Här skulle kunna rymmas massor med information till byborna. Okej, på den här finns en del.

Men anslagstavlan längre söderut gapar tom, tommare, tommast. Har kontrollfreaket varit i farten och plockat ner, tro... Det är inte första gången som man ser mer brädor än anslag. Vi vet ju att information kan vara farlig att dela med sig för som vill behålla makten. Det vore intressant att få en förklaring. Det är kanske samarbetet i byn som avspeglas?

Grannbyn i söder har några informativa anslag. Den lilla tavlan är placerad på vägrenen vid byns bygdegård. För att få ungefärliga storlekar på anslagstavlorna kan ni jämföra den blå affischen som är densamma på tre av tavlorna.
.
.

Nån som kommer ihåg HASSE?

Klickbar bild

Hasse går till doktor Pillerin, blir knackad på knäet för att få reflexerna undersökta. Och vad händer då? Doktorn blir mäkta förvånad. Ni ser ju själva vad som händer!

Detta skrattade man åt förr i tin, jojo... Livet verkar ha varit bra mycket enklare då...

Seriestrippen är klippt ur en av de lokala dagstidningarna som hittats här i huset och väckte minnen till liv. Vem som tecknade känner jag inte till men serien trycktes i många år. Åtminstone upplever man det som länge när det pågick under ens tidiga år.
.
.

Fiskleverolja

Allt från tidiga år har fiskleverolja hört till det mamma såg till att jag intog en matsked av då och då. Det låg i den tidens barnvetenskap att detta var nyttigt för små människor.

 Flaskan med fiskleverolja stod i matskåpet - på denna hylla på skåpdörren. Av äkta Masonite ®.

 

I vuxen ålder köpte jag en flaska Møllers tran under en Norgevistelse. Gilla-knappen blev intryckt. Denna torskleverolja visar sig finnas att köpa i N-ling men då med citronsmak. Naturell är krångligare att hitta. Den senaste flaskan kan jag tacka en kompis på Norge-besök för!

Nu har jag tillgång till smakerna jag gillar: torskrom och fiskleverolja naturell till min lycka ;-) Jag vet ju att fiskleverolja avskyddes/avskys av många, kanske de flesta. Precis som lever, pölsa annan inälvsmat och blodmat som jag också tycker om. Det enda jag inte ville äta som barn var spenatsoppa...
.
.

Torskrom

Jag vill börja med att tacka "Herr Stömell" för det tips jag fick för flera månader sedan då jag skrev om Östersjöfisk och torskrom. Jag har nu tagit mig i hampan och besökt en Netto-butik för att införskaffa en favorit som verkligen fanns att köpa där. Torskrommen smakar likadant som förr fastän förpackningen har en annan form och är av annat material. Jag kastas tillbaka till en gyllene tid då jag kalasar på innehållet i den här konservkartongen naturell :-)

Tusen tack "herr Stömell" - utan dig hade jag inte fått återuppleva smaken och konsistensen på en matvara jag älskar!

Vill man så gör man en god röra efter ett recept från 80-talet:
1 burk torskrom
1 finhackad gul lök
3 dl gräddfil
1-2 dl crème fraiche
salt och peppar

Inga Netto-butiker finns norr om Uppland så detta förbehålles mellersta och södra Sverige om nu ingen annan matvarukedja också säljer detta. Eftersom det är en konserv som håller i rumstemperatur i två år blir det till att lägga upp ett litet lager :-)  Men som så ofta får den skylla sig själv om bor i "Norrland" och det kan gälla mycket viktigare saker än torskrom.Snacka om regional orättvisa.
.
.

Äppeltider

Äpplen kan mosas, mustas, ätas direkt, pajas, kakas...
I Mellansverige är det många som dumpar sin äppelskörd på en kompost eller i skogen. Man orkar inte ta hand om skörden. I hembyn var äppelträden lätträknade. Idag tror jag knappt det finns något kvar. Sara Lidman beskriver det karga "Norrland" så poetiskt vackert:

Å ha du hört att söderut 
där dem hava 
allting, å vräka sig i 
äpplen 
å vete 
å rosblommer 
där hava dem 
int snåttra! 
He jer tjänligt åt dem!

Själv har jag låtit några kilo av de egna äpplena bli till en livgivande dryck. De olika livsbetingelserna i de båda landsändarna blir tydliga.
.
.

Jag kom förbi...

...en skördedag som anordnades av traktorklubben i Kålsta, Ullånger. Jomen, ni vet Västernorrland, Ångermanland, Höga kusten.

På en mindre markyta har klubben sått dels korn, dels havre. Inget är iordningställt för att se "gammeldags" ut, nej inget fejk. Det är bara maskinerna som är gamla och sättet att ta till vara på skörden. Chosefritt.

Här tröskar en rätt nyinförskaffad liten skördetröska kornåkern. Kvar blir halm, sädeskornen samlas i tröskan.

En självbindare dragen av traktor skördar havre. Allt tas till vara och stråna binds automatiskt ihop till kärvar som spottas ut ur maskinen ock samlas sedan ihop för att torkas. En del torkas på en stånghässja (inte en storhässja/kornhässja) som placeras väl synlig från E4.

Här ligger kärvarna i väntan på upptagning och torkning. Varje år sår, skördar och plöjer man. Jag beundrar verkligen ideella insatser som de här människorna gör för att hålla igång gammal kunskap. Köpte med mig en julkärve :-)

Självbindaren Herkules från Arvikaverken är ett mekaniskt underverk. Jag ger mig inte på att försöka förklara mekaniken. Personligen är jag mest fascinerad av att en knut på snöret, som binder ihop kärvarna, kan slås så snabbt och utan problem :-)

Smörjkannan är placerad nära självbindarens sadel, lätt till hands om så skulle behövas.

Traktorklubben i Kålsta, Ullånger, har många maskiner. Den här traktorn användes till att dra självbindaren.

Det hela verkade så okomplicerat. Inte en enda skylt var uppsatt men allt skedde väl synligt från E4 där trafiken dundrar förbi. Kanske hade evenemanget annonserats på annat sätt.

Försäljning av kokkaffe ur stor sotig kaffepanna och av hamburgare grillade på plats. Gemytligt, trevligt och omärkvärdig folkbildning. En verkligt positiv bild av "Norrland".
.
.

Stigfinnare

Ett urtidsdjur rör sig i sakta mak mellan granstammarna. En gång i tiden var det själv en upprättstående gran med hängande grenar.

Men någon påhittig slöjdande motorsågsmänniska gjorde ett sexbent djur av det hela. Nu vandrar djuret sakta mellan granarna under nätterna, på dagen förstenas det av ljuset.

Då kan man använda skapelsen som sittbänk.
.
.

Vintervård

Familjegraven där två generationer vilar är förberedd för vintern. Vårlökar nergrävda. Perennerna täckta med granris och enris från den egna skogen som både morföräldrar och föräldrar tidigare trampat och arbetat i. I år var det få rönnbär så någon sådan krans blev det inte denna gång.

Det är ett stillsamt och skönt höstgöra detta.
.
.

Vattenanalys

På 1960-talet, vill minnas att det var 1968, gick några hushåll i byn samman och bekostade en vattenledning med självtryck från en kallkälla. Det här var innan kommunalt vatten kom till byn vilket skedde 1973. Källvattenledningen har varit en god och problemfri investering och själv minns jag Dorian Johanssons traktorgrävare som arbetade sig fram över Radden. Allt har löpt på utan några ritningar eller någon dokumentation av det utförda arbetet. Initiativtagare till projektet var Hjalmar Larsson. Exakt var ledningarna går är det ingen som vet. Vissa fastigheter har bytt ägare och t ex avstängningsmöjligheter för inkommande vatten har i vissa fall glömts bort.

Ingen förening bildades, inga möten sker, ingen har ansvar för kontroll av vatten eller källans fysiska status. För mig är det mycket typiskt för situationen här i byn. Jag hann fråga pappa i frågor kring vattenprojektet innan det var för sent och har nödvändig info just för min fastighet och vet också vilka övriga fastighetsägare som tar vatten från kallkällan. Den infon har jag delat med mig till övriga intressenter.

Nå, för åtta år sedan tog vi i vårt hushåll vatten från källan till kemisk analys. I år är det dags igen tycker vi så vi låter göra en analys denna månad. Det har grävts och dikats runt kallkällan.

I grannbyn söderut tar många hushåll gemensamt dricksvatten från en ytvattentäkt, där samarbetar man i en vattenförening och där tas regelbundet prov för att vattenkvalitén ska vara garanterad.
.
.

n´Finn-Viero

Finn-Viero var skomakare och bodde i sågverkssamhället Rundvik. Han hade invandrat till Sverige, exakt när förtäljer inte historien men före 1:a världskrigets utbrott 1914 var det med bestämdhet.

Som finländare hade Finn-Viero exercerat under ryska förhållanden, han gjorde värnplikten då Finland var ryskt. Först 1917 blev Finland en självständig nation, samma år som min far föddes. Då var Viero död.

Viero hade en svensk hushållerska som hete Edla. Själv pratade han en svårförståelig svenska. Finn-Viero hade få vänner i Sverige p g a sin svårighet att göra sig förstådd. Gottfrid, min farfar, förstod hans haltande svenska någorlunda och fick översätta för andra ibland. ”Å du å står åt mej å!” (= Du förstår mej!) kunde då Viero utbrista. Detta hade min pappa fått berättat för sig och refererade det hela med den speciella staccatobetoning som Finn-Viero torde ha haft. (Har berättelsen inspelad på band.) Pappa kom även ihåg några ryska kommandoord som Viero nämnt, i sin tur återberättade av hans pappa Gottfrid. APRA VA! och RAST VA! Annars hade skomakaren så klart finska ord i sin vokabulär, toolitikki nämnde pappa (tulitikut = tändstickor).

Bild hittad på nätet. Förställer troligen Skansens skomakare. 

Vem som är fotograf framgår inte.

Till berättelsen hör att Viero en gång försvann och var borta i flera dagar, det sas att han kände igen sig då han kom till Norrbyn (på fastlandet utanför Norrbyskär) varifrån hushållerska Edla kom. Vad som fick honom att lämna hemmet är okänt - kanske var han förvirrad, kanske hade något skrämt honom. För så här var det:

n´Finn-Viero var rädd för krig.
Han var rädd för att bli inkallad.
Han hade vapen.
Han hade en stor rysskräck.

Första världskriget bröt ut. Så en dag brann hans hus på Rundvik, kanske var det i slutet av 1914 eller något senare. Man hörde ett par skott och tänkte att det var Vieros ammunitionsförråd som brann av. Allt förstördes i branden. Ingen människa hittades. Viero hade väl gått bortåt vägen igen trodde man. Men på natten drömde en pojke, Oskar Olsson, att n´Finn-Viero ropade och sa att han ville ligga i vigd jord.

Man letade vidare i resterna av huset. Och till sist, si där, man hittade en hängande juteväv framför en öppning till en grävd gång och där längst in i utrymmet låg hushållerskan och Finn-Viero. Döda. Han hade skjutit henne med en pistol och sig själv med en mynningsladdare, ett kronogevär. Pipan i munnen, ett snöre i avtryckaren och med hjälp av en pinne mellan stortå och pektå hade han tryckt av. Viero var likstel men inte Edla. Man antog att hon fått sömnmedel och burits ner i källarutrymmet och skjutits i sin bedövning. Den här berättelsen växte pappa Clas upp med och återberättade i sin tur för mig, sin storögda och storörade dotter. Vårt behov av thrillers och skräck är obegränsat, det är bara uttryckssätten som förändras. Det var sådana där anekdoter och historier vi i familjen kunde få höra fram till 1971 då teve införskaffades.

Det är ett tragiskt människoöde som nu berättats. Det är mikrohistoria, en människas liv som fullständigt fallit i "glömskans hav" skulle jag tro. Jag kommer att tänka på Stridens skönhet och sorg. Idag skulle man kanske säga att n´Finn-Viero led av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, efter den ryska exercisen. Något som då var okänt och därmed fanns ingen hjälp att få.

Det som ingen minns det har också hänt.

Tillägg:
Av en tillfällighet får jag kännedom om en artikel i Svenska Amerikanaren Hemlandet den 5/8 1915. Där bekräftas dådet med Wiero och hans hushållerska som inträffade natten mot den 10 juni 1915. Den 26 juni återfanns liken.
(Tidningen Svenska Amerikanaren Hemlandet kom ut på svenska i Chicago 1914-1915.)

.
.

Låt vintern komma!

Just som jag höll på vinterbona huset genom att sätta in innerfönstren kom barndomens "Bit-varg" a.k.a. väghyveln körande förbi några vändor på gamm´vägen. Som tur var på behörigt avstånd ;-)

Nu är dragpåsarna fyllda med sand placerade mellan rutorna och pappersremsor klistrade på insidan av innerbågarna. Lagom till den första frosten som kom denna vecka.
.
.

Kunskap redovisas

Filmtime!

Här är en film på nästan en halvtimme om spåntillverkning och spånläggning - en norsk produktion från 1970. Norrmännen har och har haft stor känsla och stolthet för gammalt hantverk, mer än vi i Sverige. Det är mycket intressant att resa omkring i Norge och titta på offentliga som privata byggnader, vilket förunnats mig både privat och i arbetssammanhang. Det vidunderliga landskapet gör inte resorna sämre.

Filmen visar handspäntning av stickspån, pärt, alltså inte maskinhyvling. Det är en spåntyp som inte använts ofta i  norra Norrland. Den är hållbarare än hyvlad spån då kniven följer fibrerna, inte skär av dem. Det finns exempel på tak som lagts med sex lager klyvd/späntad spån. Gissa om de var hållbara!

För att lägga ett stort tak krävs samarbete vilket visas i den här filmen. I Finland kallas det talkoarbete, i Norge dugnad, men vad säger vi här i landet om gemensamhetsarbete från bondesamhällets tid? När alla hjälper en granne med ett stort arbete och själva får hjälp när det behövs. Som avslutning på arbetet ordnar den som får hjälp med ett rejält kalas som tack.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om takspån, spåntillverkning, handspäntning, pärt, spiller, spåntak, spånläggning, taktäckning, bondesamhället, agrar tillvaro

Hejsan spåntak!

Du har grånat lite sen i somras och blivit vackert distingerad. Det går snabbt för spån att bli silvergrått när det utsätts för väder och vind. Är riktigt glad över spåntaket på rökbastun. Här i bygden finns ingen spånhyvel igång numera. Den sista som gjorde sitt var Harald Lindgrens motordrivna spånhyvel.

Hyvlad takspån köpte jag på annat håll. För det finns relativt många i landet som hyvlar om än inte här. Det som finns kvar av morfars takspån näms jag inte använda och det skulle heller inte ha räckt till detta tak. För en gång i tiden hade både bostadshus och alla ekonomibyggnader på gården spåntäckta takytor. De finns kvar både på bostadshus och lagård men täckt av tegel eller plåt.

Här ser det på många ställen ut så här. En av alla ruttna och fallfärdiga lador på åkrar eller där skogen tagit över. Just i den här dväljs spånhögar som hyvlats på Erik Or´s vattendrivna spånhyvel däre "badargrôbba".

Nästa sommar blir det ytterligare ett spånprojekt som ska utföras om allt går som tänkt. Det är nästan så jag blir lite entusiastisk...
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om hyvlad takspån, stickspån, stickor, spåntak, spiller, pärt, spånhyvel

Livs levande

Gjorde en studieresa till ett krutbruk nyligen. Efter en intressant guidning med släktforskar-föreningen, letade jag efter ett café och fann ett vid torget mitt emot den här skylten. Ett Folkets Hus som fortfarande lever och som förstår värdet av sin fina neonskylt. Man kan bli glad för mindre :-)

En skyddande och rätt osynlig makrolonskiva har satts upp framför neonrören. Musik strömmade ut genom den halvöppna ytterdörren, här var liv och engagemang pågående.

Livat, välbevarat och fortfarande i funktion. Heja!
.
.

En stark förebild

Katarina von Bora var en stark kvinna som levde 1499-1552 i Tyskland. Hon var inte helt okontroversiell. Detta porträtt av henne finns i Nationalmuseums  ägo. Jag brukade titta till henne varje gång jag besökte Nationalmuseum och undrar om hon får hänga framme då den pågående restaureringen är klar 2017.

Katarina von Bora porträtterad 1526 av  av Lucas Cranach d ä.
Storlek 39 x 26 cm.

1525 gifte Katarina sig med den 16 år äldre Martin (1483-1546) och bara det förmodar jag var modigt av henne. Martin Luther hade startat det som kom att kallas reformationen år 1517 genom att protestera mot avlatshandeln inom katolska kyrkan. För detta bannlystes han och förklarades fredlös. Denne man gifte sig den adliga 26-åringen med. Hon var själv utstött av sin familj eftersom hon flytt från det nunnekloster där hon placerats som 16-åring. Vilket obstinat par de var men det sägs av samtiden att äktenskapet ska ha varit lyckligt.

Luther kom som bekant att skriva om den kristenhetens världskarta, Käthe stöttade honom. Oavsett vad man tycker om de religiösa stridigheterna och resultatet av dem, om Gustav Wasas utnyttjande av detta, om trettioåriga kriget, så måste hon ha varit stark som långliga tider levde sitt liv under pressen att någon gång bli bränd på bål för kätteri. Tänk att orka stå så stark i sin uppfattning! Några tycker att det är dumdristigt, men dit hör inte jag...

Det var min mor som introducerade Katarina von Bora för mig. Det tackar - och tackade - jag för.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Katarina von Bora, Martin Luther, reformationen, Nationalmuseum, Lucas Cranach d ä, Gustav Vasa

Svart på vitt

Ett silhuettklipp av en okänd hand som vid närmare efterforskning är tillskriven Johan Leksell, hänger på en av hembygdsgårdarna jag besökte i somras.

Är det någon fler än jag som fascineras över silhuettklipp? Denna gracila och pilliga konstart där man med sax klipper ut figurer, landskap, djur och har i slutändan det perforerade papperet fortfarande sammanhållet i ett stycke. Sen klistrar man upp det mot en vit bakgrund. Många gamla silhuettklipp är otroligt skickligt utförda.

Johan Leksell, prästson från Björskogs socken i Västmanland, anses av många vara Sverigemästare i klipp. Åtminstone är han den mest berömde. Själv köper jag på mig silhuettklipp från 30- och 40-talet, gärna med älgar :-)
.
.

Tjocka släkten

Det här sättet att ordna sin släkt tilltalar mig mycket. Jag skulle vara själaglad om uppsättningen var min egen. Jag samlar på mig ovala träramar med konvext glas när jag finner något. För framtiden.

Förr var detta vanligt, nu inte alls. Hur många sådana här väggar har jag inte sett som barn vid besök hos släkt och vänner, grannar och bekanta.

Visst är det tilltalande att ha ansikten på anfäderna lättillgängliga, inte instoppade digitalt i ett släktforskningsprogram?
.
.

Barnvagnen

En barnvagn. En barnvagn av masonite och några andra material som gummi och plåt. Där sitter ett barn. Bakom vagnen står och sitter ett gammalt par. Utomhus. Det är länge sedan. Ingen av de på fotot minns. Bara en lever. Men hon var för liten för att minnas fototillfället. Barnvagnen finns kvar.

Trästegen står uppställd mot takfoten, takskägget. På den hänger båtshaken. Huset är renoverat, har masonitats. En annan tid. En tid med framtidshopp även för landsbygden.

Är det bättre att växa upp med framtidstro och sedan se hur den samhälleliga nergången tar vid än att växa upp i motvind och uppleva hur den vänder? Hur präglar det människor? Förkrigstidens barn kontra efterkrigstidens. Finns något att lära...
.
.

Arkitekturens betydelse i landsbygdsutvecklingen

En debattartikel att ta till sig för små kommuner med vikande befolkningsunderlag. För ett framtida gott boende, stolthet över hemorten och en ökande besöksnäring.
Följande är saxat ur artikeln:

Ortens själ viktigare än någonsin

(...)
" För att folk ska vilja bo kvar krävs satsningar på god arkitektur för att stärka platsers kvalitet och identitet. De typhus av flerbostadsmodell som nu även intar mindre orter ses som lösningen på ett rationellt boende men bidrar föga till att stärka platsens själ. Att dessa blivit så populära beror på att de upplevs som enkla att beställa, har en inarbetad produktionsmetod och inte kräver stora projektgrupper med ”krångliga” arkitekter. Det saknas beställarkompetens i många kommuner som vet vad god arkitektur kan tillföra för mervärden."
(...)
"Vi hoppas att regeringens kommande utredning om ny politik för arkitektur, form och design beaktar hela Sverige och landsbygdens utmaningar. Utredningen i sig löser inget och vi i arkitektkåren bör ta debatten för arkitekturens betydelse i både stad och på landsbygden. Och då menar vi inte bara spektakulära rastplatser utan ”vardagsarkitekturen”, den som är till för de som bor och verkar på en plats."

Läs hela debattartikeln HÄR.

 

.
.