En bloggföljare

Ett par av dem som följer min blogg Timmer & Masonite ser ni här. Erika Åberg var tidigt ute som följare och numera är hon kanske mest känd genom programmet "Det sitter i väggarna" där hon är en av programledarna. Ni tittar väl?

Erika har aldrig kommenterat här på bloggen men väl läst mycket. 

Det är inte heller ovanligt bland tidskrifternas redaktioner att läsa och låta sig inspireras av bloggare. Det var lustigt när lokaltidningen mejlade mej 2015 för att få göra ett hemma-hos reportage. Det är varken huset eller jag redo för :-)

Hur som helst - förnöjsam läsning till er alla som läser!!!

.

.

Punkt. Slut.

▲ Ett punkthus med hyreslägenheter har börjat uppföras i kommunal regi i Vallens omedelbara centrum vid Kungsvägen. Det ligger på promenadavstånd till resecentrum.

▲ Det påbörjade bygget får ersätta lägenheterna i den 60-talsbyggnad i centrum som Kooperativa Förbundet Fastigheter lät riva med butikslokal och lägenheter. Gick något material till återvinning, tro? Bild från januari 2017 hittad på nätet. Ytan har ersatts med en asfalterad parkering.

Det påbörjade punkthuset får också ersätta de tidigare olika planerna på bostäder vid havsstranden - Notholmen strand - som inte blivit verklighet. Det är sannerligen inte lätt för små kommuner att få igång bostadsbyggandet. Med stor säkerhet ansågs lägenheterna/bostadsrätterna för dyra eller så är läget inte tillräckligt intressant.

▲ Det här var första förslaget men av det blev det bara den träkajen där höghuset är placerat på illustrationen som genomförts.

Om de föreslagna bostadshusen finns att läsa här: 2012:1 & 2012:2

▲ Andra förslaget från 2016

▲ Myresjöhus gjorde senaste försöket att bygga vid vatten. Då skrev vi 2016. Skyltarna är nerplockade och projektet sedan månader borta från Hemnet.

Det har inte varit lätt att hänga med i svängarna då det gäller planerna för Notholmen. Den  byggda kajen har nu ställts i ordning med blomlådor samt bänkbord och Vallenborna verkar vara nöjda. Hur skattemedel har använts till denna undermåligt byggda träkaj skulle vara intressant att få en utredning om. I min nuvarande hemkommun skulle medierna ha bevakat ett likartat kommunalt projekt.

Men nu är alltså spaden satt i jorden och ett nytt flerfamiljshus på väg att byggas dära Vall´n. Happy happy joy joy.
.
.

Fönsterbyte

Här har gjorts en koll av fönstrens mått på bottenvåningen före fönsterbytet på 70-talet. Två sidor runt ett av 70-tals fönstren öppnades upp på insidan in på stommen. De som då stoppades in i öppningarna är tillverkade av SP-snickerier och i standardstorlek och inte värda att lägga ner jobb på.

De tidigare fönstren var 300 mm högre än de nuvarande. Betänk vilken skillnad i dagsljusinsläpp! Tidigare var det 30 % större fönsteryta jämfört med idag. Det var bra att veta. Fönsterprocessen är igång...

Övervåningens fönster från 1948 blir absolut kvar! De syns här på två bilder. Ett vinnande koncept byter man inte ut hur som helst. De tillverkades på ett lokalt snickeri med virke av god kvalitet.

Ytterbågarna ska ses över men det är en enkel åtgärd med kompletteringskittning och ommålning med linoljefärg. .F
.

Bildning

Har äntligen börjat dokumentera litteraturen här i huset, det är främst pappas böcker som är rätt många. Vill veta vilka titlar och författare som finns, utgivningsår och förlag samt när de köptes in. Böckernas inskriptionerna och dedikationer dokumenteras också. Som jag gruvat för detta arbete men nu när jag börjat märker jag att kartläggningen går lätt när jag väl bestämt excel-dokumentets utformning. Efter starten nu i oktober är jag på god väg även en hel del återstår.

Pappa kom ur arbetarklass även om hans föräldrar drev ett litet jordbruk med två kossor inne i sågverkssamhället. Arbetarrörelsen strävade under första halvan av 1900-talet mot ett bildningsideal, det syns så väl i hans bokhyllor.

Men vad är då bildning? Är bildning av dagens snitt samma som före andra världskriget? Hur aktiv var arbetarrörelsen, ja folkrörelserna över lag, just i den här socknen under 1900-talets första hälft? Finns någon skriftlig dokumentation över detta? Jag minns inga "bibliotek" hos grannar, vänner och de bekanta familjen umgicks med under min uppväxt.

Det är stor skillnad mellan antalet titlar som fanns i pappas ägo och i mammas. Det är även stor skillnad till innehåll. Bonddottern var mer orörlig i sitt tankesätt, inte lika öppen för nya idévärldar, var troende och rädd att kunskap kunde göra en människa gudsfrånvänd och känslokall. Ja, det är sant att så tänktes i en liten stillastående by, inte bara av henne. Pappa tyckte om att förkovra sig, hade rörligare intellekt och några rejäla intresseområden. Det visar sig i bokhyllorna samt i de korrespondenskurser han tog.

Mellan dessa ytterligheter växte jag upp. Och tog så småningom ställning.

Det är fortfarande än idag få barn till föräldrar utan eftergymnasial utbildning som väljer högre studier visar statistiska undersökningar. Jag vill inte tro att det beror på att någon resonerar så här idag. Ingen av mina kusiner på mammas sida gick vidare till universitet eller högskolor. Det är först i nästa generation som några vidareutbildat sig efter gymnasiet. Det tar tid att bryta sig ur ett tänk, en socioekonomisk grupp. Av min generation i byn var jag rätt ensam att välja högre studier utanför "Norrland" och inom en disciplin helt utan förebilder. Med vem av mina barndomsvänner kunde jag diskutera de nya koderna och normerna som omgav mej i den nya miljön? Ensamhetskänslan är ett av klassresenärens dilemman. Man hör inte hemma någonstans - precis som vore man en invandrare eller flykting i sitt eget land.

KTH Foto Petter Karlberg 

"Campus" hos ett bildningsförbund kan uppstå varhelst vetgiriga deltagare träffas och diskuterar för att komma vidare i sin syn på världen. Ett universitetscampus är en geografisk plats där olika discipliner möts och kan utbyta erfarenheter.

 

Jag förkovrar mig enkelt genom att låna "Arbetarhistoria" 2015: 1-2 med tema "Bildning".
Där skriver Jenny Jansson i artikeln Från individ till människa - bildning och arbetarrörelsen:

Vikten av att själv kontrollera vilka kunskaper som ansågs nödvändiga och viktiga för arbetarklassen är i grund och botten insikten om den diskursiva makten: privilegiet att formulera vad som är kunskap, kultur och definiera samhällsproblem var en väsentlig del av att transformera det borgerliga samhället till ett socialistiskt.
(...)
Snart utkristalliserades två olika syften med aktiviteter som syftade till att bilda arbetarklassen. Å ena sidan betonades utbildning, det vill säga att tillskansa sig kunskaper. Ur detta perspektiv skulle arbetarrörelsens egna utbildningsinstitutioner kompensera arbetarklassen för en kort formell utbildning. Å andra sidan hävdade vissa att upplysningen, bildningen, av arbetarklassen var nödvändig för att arbetarklassen skulle kunna skaffa sig inflytande. Med bildning avsågs inte att tillskansa sig specifika kunskaper utan snarare att förstå och analysera samhället: arbetaren skulle omvandlas från "individ till människa".

****

Uppställningen nedan visar ett sätt att se på utbildning kontra bildning:

****

Med så många nya högskolor och universitet som startat de senaste decennierna runt om i landet skulle man kunna tro att folkbildningen ökar men så verkar inte vara fallet. Kraven för att klara examen sägs vara lägre nu - både inom grundskola, gymnasium och universitet. Trots det vill många att en utbildning ska ge möjlighet till goda inkomster, ge karriärmöjligheter, ge social status. Att utbildningen ger lärdomar som har ett egenvärde och är utvecklande för individens personligen, verkar idag inte vara värdefullt.

Att hålla nere ett folks bildningsnivå innebär att det är lättare för staten att styra dem. Eller för den delen lättare för maktmänniskorna i ett mindre lokalsamhälle att behålla makten. Med min inställning till livet och bildning känns detta olustigt. Att inneha makt och att styra för att få egen (ekonomisk, social) vinning måste väl ändå vara människans sämsta drivkraft. När makten istället, enligt mitt sätt att se, borde användas till att planera bra saker för kollektivet som ger människor egenvärde/självkänsla (inte självsäkerhet) och stolthet!  Det är då lokalsamhället kan utvecklas.

Jag fortsätter med dokumentationen av de böcker som omgav mig under uppväxten.

Ärligt och fint om livet i norr

och aldrig ska vi försumma att slå fast
att vi har alltid klarat oss utan dom
att dom har aldrig klarat sig utan oss
att marken är vår och självständigheten
i evighet, jajamen

– ur Vår ropande röst (i obygden)
av David Väyrynen (född 1983) från Hakkas, Gällivare kommun.

Såg ni  på Babel i går, söndagskväll? Då såg ni porträtteringen av och hörde David Väyrynen läsa ur sin debutdiktsamling Marken. Om att vara uppvuxen bland laestadianism och socialism. Programmet med inslaget med DV finns på svtplay. Det kommer just då jag funderar över bildningsbegreppet. Även inslaget om Kurt Salomonson var bra, bra!

Det går även att lyssna på när han läser en av sina dikter som Dagens dikt.
.
.

Eljest

Titta vilken fin hylla jag såg i ett gammalt kök i Rismyrliden. Ska överväga att sätta upp en sockerlåda och sätta upp rynkat tyg som döljer innehållet. Enkel, eljest och så annorlunda mot dagens inredningar och därför i min smak. Helt i Ellen Keys anda kan jag också tro.

.
.

#shetoo

Vi var en familj på två vuxna och två döttrar. Inget märkligt med det. En vacker dag skulle mamma, pappa och jag cykla för att hälsa på farmor i Rundvik. Det var inte ovanligt under barmarkstiden. Det var antagligen en söndag  eftersom lördagar då fortfarande var både arbetsdag och skoldag. Lillasyster ville av någon anledning inte komma med. Hon bör ha varit si då där 7 år.

Efter besöket cyklade vi hemåt. Inget märkvärdigt med det heller. Av hemkomsten minns jag inget speciellt men efter inte alltför lång tid berättade mamma att min syster blivit utsatt för sextrakasserier av en äldre man i byn under tiden vi var borta. Systern hade berättat om den chockartade händelsen för mamma så snart vi kom hem. Hon hade befunnit sig i ladugårdsporten när han kom på besök, frågade efter föräldrarna och hon kunde berätta att de var borta. Mannen såg sin chans och började kladda på den lilla flickan. Jag förstod att det varit tur att hon hade befunnit sig i porten och inte inne i bostadshuset, där inifrån skulle det inte ha hörts om hon skrikit på hjälp. Nu vågade förövaren inte gå för långt.

Mamma, som var en rättfram kvinna som ville tala ut om saker - hon var väldigt långt från den tystnadskultur som är norm i byn - berättade för oss övriga i familjen. Snart nog tog föräldrarna ett allvarligt snack med förövaren för att berätta att de visst vad som skett och varna/hindra honom från att utföra ytterligare övergrepp. Han, med dagens vokabulär slemmot, skulle veta att han inte längre befann sig "under radarn". Övergrepp mot barn är vidriga, även barnet som var jag, blev påverkad av det som hänt min syster. Vem kan man lita på?

Sextiotalet här var en väldigt oskyldig tid på sitt sätt. Ordet pedofili kände ingen till, knappt ens företeelsen. Att göra en polisanmälan fanns ingen tanke på antar jag. Frågan är om det skulle göras idag, små orter har en kompakt tystnadskultur som är av ondo. Det gör mig arg att tänka på. I sådana fall, då som nu, blir det lätt så att flickan vänder sig inåt, ger sig själv skulden och känner skam då samhället och de vuxna inte ställer upp.

Min syster valde som vuxen att inte bosätta sig i byn när hon skaffade familj. En alltför liten ort, för normativt, för instängt. De egna barnen ville hon skulle få växa upp i ett större sammanhang med vidare vyer och gå i en Waldorfskola med genomtänkt pedagogik. Hennes val berodde säkerligen inte på en enskild händelse som upplevelsen den där söndagen då hon som barn inte cyklade med till farmor. Men kanske spelade det in. I fallet sextrakasserier är det ingen skillnad på landsbygden kontra staden. Det kan jag och alla kvinnor med mig bekräfta. #metoo


Läs HÄR är ett väldigt tänkvärt blogginlägg. Om de goda människornas tystnad eller obryddhet vid övergrepp.

.

.

Limfärgstapet & linoleummatta

Minsta rummet på övervåningen har fått en översyn. Ny linoleummatta och tapet är på plats. Målning av snickerier och tak behövs däremot inte, det räckte med rengöring av snickerierna med såpvatten samt borstning av taket med mjuk borste.

Vi lossade funkissocklarna och eftersom de inte ska målas om knipsades spikarna av på baksidan och när golvet var lagt spikades de fast med dyckert som försänktes. Inga socklar blev förstörda.

Undergolvet består av brädor med en porös träfiberskiva ovanpå. Heltäckningsmattan från 70-talet rev vi bort i somras (självklart sparar jag en bit som dokumentation).

Jag hade bokat in ett besök av en golvläggare långt före resan till morfars hus. Golvläggaren kom, tittade, vi resonerade och den linoleummatta jag önskade beställdes. Den hade ungefär en veckas leveranstid från Holland så veckan därpå blev golvet klart. Det är jag tacksam för.

  

Det är en hel del attiraljer som ska till för att lägga en golvmatta. Det var mycket intressant att se en skicklig golvläggare i färd med att lägga en linoleummatta i ett litet rum med många vinklar, närmare bestämt tio hörn, 7 innerhörn och 2 ytterhörn! Fotona blev rätt många ;-) Här syns funkiskökets Jaspélinoleum som är från 1950, väl rengjord och genomgången för några år sedan.

Mattläggarverktygen dokumenterades, det här är en nedfällningsrits. Efter golvläggningen var det dags för tapetsering. Det tyckte vi borde gå bra att göra själva då vi har en viss vana. Men det visade sig vara en tapetsering från helvetet.

Här syns den blågrå 50-talstapeten underst, lager två består av en färgstark 70-talstapet (mitt val då) och ovanpå det den randiga tvåskiktstapeten som syns på översta fotot. På bilden här ovan är det mönstrade plastskiktet bortrivet. Det var kvarvarande skikt som ställde till helvetet - att rummet har tio hörn och olika takhöjd med snedtak var inte problemet. Det var lätt att dra av ytterskiktet men det undre är tunt, tunt och bubblar sig då en fuktig papperstapet klistras på - ett helvete. Det var knappt att patentering räckte, den sög upp fukt ändå. Den nya tapeten fanns inte en möjlighet att justera när den väl fäst på en punkt.

Redan 2006 beställde jag ett antal rullar av en 1950-talstapet som liknade den tapet jag minns från förr, gråblå bakgrund med ett geometriskt mönster av vita streck. Liten rapportlängd. Det är en limfärgstapet som ska kantskäras och strykas med tapetklister - det var inte något problem.

Kantskärning pågår. För att hålla den långa spårade masonitlinjalen stadigt på plats hjälptes vi åt (men vid fotograferingen gick ju inte det). "Svensk vara" står det tryckt på kanten samt på andra sidan KTS alternativt SKT. Vilken tapetfabrik som tillverkat den återstår att borra djupare i, i Tapetboken av Ingela Broström & Elisabet Stavenow-Hidemark hittar jag inget direkt svar. Kan det vara Kåbergs Tapetfabrik, Stockholm?

Tidningar lades som skydd på ena sidan av tapetserarbordet. Den våd som ska klistras läggs jäms med bordskanten på tidningssidan och underliggande våd(-er) får utgöra skydd mot att få klister på bordet och därmed kladda ner alla våder. Inte lätt att förklara men metoden fungerar bra. Efter klistring läggs våden ihop enligt bild och får mojsa till sig. Sen drar man fram nästa våd, som ska klistras, till bordskanten.

Med borste och rena bomullstrasor stryks tapeten ut på väggen. Skärs med rakblad mot taklist och sockel då den nästan är helt torr. Det tog oss halva fredagen och hela lördagen till klockan 1 på natten att få detta lilla rum färdigtapetserat.

Taket med sin ströpplade målning blir kvar så klart. Hur den utförts är lite oklart men kanske är taket målat med roller av Målar-Mattsson från Rundvik och ett nytt lager målades på 70-talet av byns målare Alfred Sikström. Dessa yrkesmålare tapetserade i samma veva rummet förutom tvåskikts-mördar-tapeten som föräldrarna själva klistrade upp på sent 80-tal.

Så här såg väggar och tak ut en gång i tiden. Linoleummattan fanns tyvärr inte kvar under heltäckningsmattan och en likadan är omöjlig att hitta i dagsläget. Den gick i murrigt bruna/brungula färger och hade en fernissad yta. Jag har funderat, talat med proffs, tillverkare och slutligen bestämt mej att få fram en helhetskulör, en stämning, med Forbo Vivace. Den är möjlig att byta ut om en korkmatta liknande den på bilden uppenbarar sig. Handtryckta tapeter har en tryckt linoleummatta "Gamla Fredrikstad" som i mönster är mest lik rummets ursprungliga, men kulörerna stämmer inte. Den linoleummattan har bredden 0,6 m om jag minns rätt. Normalt är korkmattors/linoleummattors bredd 2 meter. Forbo kan skapa golvmönster med Aquajet-metod men säljaren kunde inte ge tillräckligt koncisa svar på frågorna jag ställde om detta. Linoleummattor tillverkas inte i Sverige längre.

Jag har under åren samlat på mig gamla korkmattor men bara en av dem i den mängd som krävdes för det här rummet. Och det mönstret vill jag inte ha här. De gamla korkmattorna har jag nu andra planer för.

Det är 11 år sedan 50-talstapeten beställdes, gissa vem som har tålamod?

.

.

Vatten, vatten, vatten...

I början av oktober kom en hel del regn, flera arbetsdagar utomhus regnade bort.

Trafikverket höjer standarden på gamla Riks13 genom byarna. Arbetet pågick på sträckan nära morfars hus i oktobers början. Intressant att titta på grävningen. Jag blev nöjd över att man tog hänsyn till de kulturhistoriska värden som jag vurmar för. Mer om detta framöver. Senare grävdes diket tvärs över vår och grannens mark och trummorna byttes ut. Kommande år asfalteras Riks13 åter igen.

Tak och grund är det viktigaste att se över på ett hus, det vet alla husägare. Bland mycket annat bytte vi ut ett antal Vittinge takpannor på bostadshuset då de vittrat sönder. Här syns tvåkupigt lertegel på strö- och bärläkt. De flesta takpannorna är klamrade i varandra. Underlagstaket består av hyvlad stickspån som fungerar alldeles utmärkt. Ursprungligen från 1913 var taket lagt med hyvlad spån som, om jag förstått det hela rätt, byttes till ny spån någon gång under 1940-talet. Det är den spånen som syns. Taket täcktes med tegel 1950.
.
.

Tidningsställ

Ett hemmabygge av pappas hand i form av ett tidskriftsställ finns också kvar. Enkel och funktionell form, material och ytbehandling från 50-talet. Handtagen i form av rep är jag övertygad om att pappa splitsat ihop. Han gillade ju sån´t och försökte lära mig det hantverket samt att göra traljor.

.

.

Ikor´n

Morfar sköt någon gång en ekorre. En konservator, som det då fanns så många fler av än idag, stoppade upp den. Nu sitter den på väggen i samma rum som då jag var barn. Snyggingen!

Hur skulle det bli med morfars hus när ingen längre bodde där? Skulle jag vilja åka dit? Ville jag vara där när det blir tomt och minnas de som en gång var levande? Som var min trygghet. Minnas en tid som var över. 

Det ville jag och jag visste det inom mig redan när jag flyttade hemifrån som tonåring. Här ville jag vara. Jättemycket. Ofta. Lite gammaldags. Utan släkt men med minnena. Och det känns bra i morfars hus. Jag gör det till mitt i långsam takt.
.
.

En söndag i oktober

Söndag den 8 oktober 2017.

.
.

Sobert

Dagsljuset. Glasdropparna. Höstfärgerna.

Att styra en befolkning

"Människor utan historia är bara befolkning. Men de som kan sin historia - de är ett folk. Det är svårt att styra ett folk. En befolkning kan man däremot köra med hur man vill."

Läste det här alldeles nyligen sagt av en man som arbetat länge och djupt med att försöka ge människor i sin region tillbaka sin lokalhistoria men nu fängslats på grund av sitt engagemang. Det är bara att inse att uttalandet lika väl gäller små lokala enheter som en hel nation. Historielöshet kan verkligen vara farligt.

Det här är ju ett humoristiskt sätt att visa hur styrning kan gå till med dagens teknik ;-)
.
.

Flower power

Huset har fyllts med blommor, blommor, blommor... Här är några av dem:

Hösten är härlig!
.
.

Blomsterkalas

Jag var på ett blomsterkalas härförleden där vi deltagare själva ordnade utsmyckningen. Det bands girlanger, kransar och arrangerades blomsterbuketter och festspiror under en halv dag. På kvällen avslutades det hela med en magisk fest med mycket god mat som den ena inbjudande arrangören tillagat.

Bibelberättelsen om bröllopet i Kana avbildas på väggen bakom högsätet i gästabudssalen där kalaset gick av stapeln.

 

Växtligheten arrangerades och fyllde salen - festspiror, buketter, kransar och girlanger i taket.

Två blomsteruppsättningar placerades i varje fönster, ingen den andra lik.

En paradbukett i hög urna.

Suddigt snabbfoto innan gästabudet började med bord placerade i hästskoform.

Blomsterutsmyckningen förstärkte 1700-talsmåleriet på väggar och i tak. Det var mycket stämningsfullt.

Och när vi var klara med för- och huvudrätterna rullades trasmattorna ihop för dansuppvisning.

Lagom till desserten släcktes all elektriskt belysning för att få till en ännu mer magisk stämning med enbart levande ljus, jättefint! Det var en upplevelse helt i min smak. Utanför föll mörkret, inga bilar så långt ögat kunde nå, vilket jag uppskattade mycket eftersom även det ligger i min filosofi av stämningsskapande. Så´na här upplevelser kan man leva länge på! (Bilderna är bara en blek återgivning av verkligheten som var.)
.
.

Höstfin

Höstens tacksammaste blommande växt visar upp sig. Jag imponeras av en fetbladsväxt jag tidigare tyckte var banal. Men inte är den det inte, kärleksörten (Hylotelephium telephium).

Oktagon

Stannar till vid den lilla vackra brukskyrkan ibland. Tittar till släktingars vilorum. Den åttkantiga träkyrkan ligger i det som är ett kommunalt (!!) kulturreservat sedan 2004.
.
.