Seden att dekorera med granar och granris utomhus är mycket gammal i Norden. Långt äldre än pyntade granar inomhus. På många håll var det vanligt att ställa höga, avkvistade granar på gården – med endast en granruska i toppen. Kvistarna kunde placeras framför ytterdörren, och en gran uppe på gödselstacken. Det var ett tecken på att julfriden inträtt.
Hur glad och nöjd blev jag inte då jag fann tre äldre Kirsch-stänger på secondhandmarknaden. Väggfästen följde inte med men kan köpas nya och är då iögonenfallande blanka men den ytan får då döljas bakom gardinerna. Längden kan varieras mellan 90 - 160 cm och priset var 39 kr/styck.
En ny Kirschstång av den här typen är vit och stämmer inte med en äldre färgrik inredning. (Ifall man väljer gardiner med kappa blir situationen annorlunda, då syns inte stången.) Därför är jag så glad över de här fynden som kommer väl till pass när de blir dags för inredning av bottenvåningen. Här i huset finns på övervåningen några i original av gulmetall (förutom kornischerna i finrummet) men på bottenvåningen inte.
Gardinstänger av brunbetsat trå med svarvade ändknoppar och ringar av trä ska också användas tänker jag mig. Sakletandet efter detta är något att se fram emot.
De två gardinlängderna från 50-talet som jag köpte på Tradera har sytts om till gardinlängder till finrummets stora fönster samt de två mindre. Tyget räckte precis som var uträknat. Kvalitén är lite kräppad, skrynklar väldigt lite och ger en ombonad känsla med sina kulörer.
Gardinerna fästes i kornischerna av fanerad alm medelst glidkulor av trä som fördes in i ett spår dolt av almfanerad plyfa. Kornischerna inköptes till föräldrarnas hem till dess färdigställande 1950.
Det känns bra att förnya hemmet med begagnat om det över huvud taget behöver förnyas. Läs här ett förnuftigt blogginlägg från Äkta Hem. Ett litet klipp ur inlägget:
"De flesta av oss vet vid det här laget hur otroligt skadlig textilindustrin är för klimatet. Nettoinflödet av hemtextilier per person ökade mellan åren 2000 och 2022 med 117%! (Källa Naturvårdsverket) Samtidigt flödar secondhandbutikerna över av hemtextilier och vi fortsätter rensa hemmen för glatta livet för att försäkra oss om att prick allt vi har perfekt speglar vilka vi är just nu och att varenda pinal sparks joy. Tyvärr tycks joyspark-preferenserna skifta i takt med trenderna för hips vips är det påfyllt och behöver rensas igen.
Enligt en undersökning av Brittiska moderådet finns det tillräckligt med kläder på jorden för att klä människosläktet sex generationer framåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om siffran för hemtextilier är något liknande. Det FINNS prylar och kuddar och gardiner så det räcker. Det är bara inte försvarbart att regelbundet slänga ut det man har och konsumera nytt i ett försök att boosta säsongskänslan. Oavsett om det dinglar en lapp med ordet conscious från bordsduken eller sängkläderna sägs vara etiskt producerade. "
Detta är småpryttlarna som är glid till kornischernas spår. Kul grejer att äga för den som, liksom jag, vill ha kvar eller återskapa en tidsepok.
En blek januarisol gör sig gällande denna vackra lördag med nyfallen snö som pudrat den tidigare. Vid lagårdsgaveln har som alltid vindvirvlarna gjort att snön håller sig undan från väggen. I skogsbrynet syns den grå glestimrade höladan - mellanskottsladan - som står där sommarladugårdens förut fanns. I förgrunden spretar några grenar från eken som planterades av den förra generationen som ville veta om ekar verkligen trivdes så här långt norrut.
Tryckta böcker jag läste förra året.
Högt och lågt. Gammalt och nytt. Historia och nutid. Skönlitteratur, sakprosa, självbiografier. Poesi tog jag inte med här eftersom jag sällan sträckläser en lyriksamling. Det här var första året jag antecknade vilka böcker jag läst.
Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.
Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.
Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.
Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.
Elias Sehlstedt
På Valborgsmässoafton körde vi upp till byn och med oss hade vi de nya fönster jag ritat. De lastades på vid det lilla fina uppländska snickeriet i samband med färden norrut. Upphandlingen av fönstertillverkare gjordes mycket noggrant, tog rätt lång tid - och slutresultatet blev mycket väl godkänt. De sju fönstren är av typen enkelbåge med lös innerbåge (som tas bort sommartid) precis som det var ursprungligen. I ytterbågarna sitter härligt vågigt restoverglas och i innerbågarna energiglas. Både ytter- och innerbågar har genomgående träspröjs.
I bilen fanns också några burkar slamfärg. Vi kom "hem"sent på kvällen och hade hunnit se en hel del majbrasor under färden.
Den 2 maj restes byggställningar vid två fasader av Västerbottens bygghantverk som var det företag vi anlitat.
Den 3 maj kom leveransen med dubbelfasspont i två dimensioner med tjockleken 25 mm (1") och utan spårad baksida. Panelbrädorna beställde vi från Västmanland, med levererans via Bygma här i kommunen.
Samtidigt började rivning av det befintliga fasadmaterialet, Masonite med träläkt, och isolering med 45 mm glasfiberull inköpt mellan 1969-1973.
Den slamfärg som vi efter marknadsundersökning till slut hade valt var ljusröd och utan linoljeförstärkning.
På fotot har väggarna strippats och liggtimringen med laxknutar blev synlig och kunde inspekteras. Allt byggnadsarbete utfördes av Västerbottens Bygghantverk. Emil är timmerman med utbildning från Da Capo i Mariestad (sorteras nu in under Göteborgs universitet). Utbildningen är bra och man lär ut ett sätt att tänka kring restaurering som är hänsynsfull och varsam mot originalet vilket är viktigt för oss. De flesta andra byggnadsarbetare lär sig montering av byggmaterial, utan inriktning på byggnadsvård.
Västerbottens Bygghantverk anlitade två andra timmermän, Jorma och Gustaf, med samma arbets- och tänkesätt. De var ett bra gäng och det var tryggt "att lämna huset" i deras händer.
Här har 25 mm fasade Hunton-skivor spikats direkt på timringen och några spikreglar är på plats.
Att byta ut masonitskivorna till dubbelfasspont är noga överlagt och avvägningarna och masoniteutförandet kommer jag att beskriva i ett kommande inlägg.
En av många saker jag ansåg viktigt och därför skrivit in i arbetsbeskrivningen var just detta, spikpistol skulle inte användas utan hammare och blank trådspik. Morfar använde klippspik på sin tid.
*
Ny träbro snickrades av Jorma på Ledusjö timmerhus i oktober 2021 efter min ritning. En traditionell västerbottnisk träbro (entrétrappa).
*
Att välja hantverkare från Västerbotten var självklart. Det finns så många fler kompetenta hantverkare som kan äldre byggnadsteknik nu än då vi startade byggnadsvårdsarbetena med syllbyte på rökbastun 2009. Men det är svårare att känna till hantverkare, snickare,
timmermän, byggvaruleverantörer här i norr än i Mellansverige där jag
byggt upp ett kontaktnät med olika kategorier inom byggbranschen. Här befinner jag mig endast den del av året som är min fritid. Byggnadsvård Norr, vars medlemmar restaurerar byggnadsverk och kulturmiljöer, var till god hjälp när det gällde att finna timmermän.
Haha, Berglins träffar prick igen. Allra vackrast är smala gångar med lodräta kanter som skottats för hand!
Vi (min man) skottar fortfarande med snöskyffel eller snösläde på våra båda fastigheter. Någon gång emellanåt kommer en traktor med plog och skyfflar undan snön. Det ena huset ligger 350 meter från allmän väg, här i norr slingrar sig Kustlandsvägen förbi på några meters avstånd.
*
Jag minns så väl en snöig vinterförmiddag på 60-talet då jag var på besök hos min barndomskamrat för att leka. Uppfartsvägen var inte skottad eftersom bilgaraget låg en bit ifrån bostadshuset men alldeles intill en allmän väg. Det var inte helt ovanligt på den tiden för då behövde inte mannen skotta sig ut i arla morgonstund på väg till jobbet. Tant Kerstin hade besök av sin vuxna systerdotter Vivianne och hur det nu var beslöt de att gå ut för att skotta en gång ner till vägen och vi barn hängde med ut. De veka kvinnorna skottade så vackert, raka kanter i 40-50 cm kall och lätt snö. När de hade några meter kvar kom Alvar körande med sin traktor. Han stannade och undrade om han skulle ploga upp mot huset. Så blev det och den vackra skottade gången var ett minne blott. Det sved i mitt unga estetiska sinne.
Jag glömmer dock inte den vackert skottade snögången!
*
Vintern 1952/53 var mycket snörik läser jag i hushållets loggbok.
Gott Nytt!
En skön och fin julhelg har kommit och gått. Kylslaget, snörikt och fullmåne över nejden, endast knutlampan på en av uthusflyglarna tändes, egentligen behövdes inte ens den - månskenet gav tillräckligt med ljus. Inomhus var det varmt och gott.
I morse lyssnade jag på Vinter i P1 med Sverker Sörlin. En och en halv timme med snö som tema. Varför är snö nödvändig, varför kommer vi att i sanning sakna den... Så givande att lyssna till en pratare med något väsentligt att säga och som inte bara radar upp sina egna meriter. Och bra musik i programmet dessutom. Lyssna HÄR.
Många byter ut
när de har ett gammalt hus.
De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.
Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.
Du får nåt som kyler istället.
Du värmer inte upp vindarna.
Mycket grejor blir fel då.
Ur OSEBOL av Marit Kapla 2019.
Det blir färre och färre skorstenar i byn som det kommer rök ur. För 10 år sen kunde jag under kalla vintermorgnar se hur rök kom ur skorstenar som en vit lodrät pelare. Det var härligt att se, jag visste även hur gott vedrök luktar. Vinter, kyla och doft av vedrök är sinnligt så det förslår. Idag är det färre hus i byn som ger ifrån sig rökpelare kalla vinterdagar.
Många installerar jord- eller bergvärme och därmed försvinner rökpelarna. Det innebär för äldre traditionella hus att grunden inte uppvärms då murstocken inte spiller ner värme under golvet. Fukt- och mögelskador kan uppstå. Ser på mitt hus hur annorlunda det blir när jag inte är bofast här. Men när jag är här under vintertid då eldas ved så det ryker. Det hör liksom till.
Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.
Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.
Tidmätaren som tickar så tydligt i köket är ett väggur från Junghans. Det är något speciellt med tickande analoga klockor. Kan inte annat än tycka om dem. Det här uret inger trygghet och tickar på under en vecka, stannar sen om ingen hinner skruva upp verket. Den tickar nu mot julefrid.
*
Långt tillbaka hade vi soltid eller lokal tid för varje ort i landet. Det fungerade i det gamla bondesamhället, men det fungerade inte i en tid av snabba kommunikationer dvs då järnvägsnätet byggdes ut och band samman orter i landet. Tidtabeller gick inte att skapa på ett vettigt sätt. År 1878 kom därför den stora tidsreformen då en enda, gemensam tid infördes i Sverige.
Idag har de flesta sitt digitala ur i telefonen men vill man veta tiden kan man fortfarande ringa telefonnumret 90 510 till svenska Fröken Ur.
W. Sandgren ritade förslag till egethem i skala 1:100 för morfars räkning, en ritning som kom att följas. Jag har trott att den som utfört ritningen var Viktor Sandgren som tjänstgjorde som skollärare i grannbyn där han anställdes 1922. Nu har jag forskat lite mer i kyrkböckerna och upptäcker att han var född 1896 i Brattfors. Morfars hus stod klart 1913 och en 17-åring har inte ritat denna tuschade planritning vill jag påstå. Och en relationsritning inför en senare inre ombyggnad då rinnande kallt vatten drogs in är det knappast heller eftersom planritningen benämns "Förslag" och ingen vattenklosett finns inritad.
Så genom att forska lite kring denne folkskollärare Sandgren löstes inte frågan om vem som ritat förslag planen till huset. Jag står frågande och morfar kan inte rådfrågas :-)
Egen härd är guld värd
.
"Historien hjälper oss att förstå vår egen tid, men också att känna igen det allmänmänskliga i alla tider."
.
.
Som jag letat efter ett foto från ett projekt i Hälsingland som jag arbetade med där hästar användes i skogen vid drivning, avverkning av rotposter. Men jag har inte hittat den än. Det var där jag såg rubrikens slogan för första gången. Även i Bohuslän arbetade jag med ett häftigt projekt där ett par fjordingar användes för att hyvla stickspån vilket finns på film.
Det är så givande att träffa på landskapsvårdare och skogsägare som tror på hästar som dragdjur och inte ser det som bakåtsträvande. En av de som menar att detta med hästar i skogsbruket är en tillbakagång i utvecklingen är min syster. Så olika är vi. Antagligen menar hon sig följa med i tiden, avlidna människor och därmed kulturhistoria är inte heller högt listade.
Det finns skogsbruksföretag i landet som kör med häst, de är värda all eloge. De finns t ex i mina båda hemlän.
I somras hittade vi under en utflykt till en liten sörmländsk stad en hembygdsgård som vi inte kände till tidigare. Där fanns många ditflyttade byggnader, bland annat denna bysmedja. Vid något tillfälle hade man ansett den så kulturhistoriskt värdefull att den flyttats hit 1966.
Förutom den flyttade timringen uppförde föreningen även ässjan med det ursprungliga teglet. Smedjan
innehåller också, förutom härden, bälg, städ och komplett
verktygsutrustning för en smed. Smedjan är i dag fullt användbar.
När jag stod där tänkte jag genast på min hembys bysmedja,
Den är sedan länge garage. Där finns ingen murstock längre och därmed ingen skorsten, detta är rivet.
Erik Ors´ (Erik Olofsson) bodde på en gård där borta där den gamla Kustlandsvägen viker av till vänster, söderut
Den här fotografiet är från 1950-talet och finns hos Västerbottens museum. En milsten står vid den tiden framför smedjan.
Den sista delen av den släktgård dit smedjan ursprungligen hörde revs 2006. Ägare var en kristdemokratisk kommunpolitiker som köpt fastigheten för skogens skull. Även den del av den timrade ladugården som fortfarande var kvar, revs. Det var byns äldsta ladugård och en del av vår kulturhistoria.
Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen, gärna vid ett vattendrag, för att minska risken för eldsvåda. Den var ofta en fyrknutad timmerbyggnad med fönster och murstock/skorsten. Golvet bestod av stampad jord. Där inne fanns vattenämbar för härdning, arbetsbänk och städ och kanske viktigast - härden och blåsbälgen för inblåsning av luft i ässjans eld.
En husbehovssmedja för smide av verktyg och beslag var ganska liten som syns på de två exempel som visas här. Smeden blev ofta anlitad av andra bönder för att smida vad som behövdes för tillfället och förstås komplicerade smidesarbeten. Jag tar för givet att många av de smidesbeslag som sitter på byns uthus är smidda här - om de nu finns kvar och inte är ersatta.
En gång i tiden hördes hammarslag här inifrån och eldskenet flammade genom fönstret när det var mörkt ute. Just nu läser jag Du tysta källa av Sven Edvin Salje från 1946. En handelsbod är en viktig miljö i denna utvecklingsroman som har en ung mans bildningskamp i fokus. Torvid bor granne med en smedja och tittar ofta in till smeden och miljön kommer med i romanen som ger god inblick i livet på 30-40-talets levande landsbygd.
