Första klass

Det här handlar om samhällsklasser. Det är ett ämne som för närvarande intresserar mej precis som byggnadsvård, kulturhistoria och 50-talsporslin.

Här är vi - förstaklassarna i bokstavsordning: Alf, Anna-Stina, Asta, Bosse, David, Elisabeth, Gunilla, Helen, Inga, Karl-Åke, Lars-Åke, Louise, Martha, Peder, Rita, Ros-Mari, Siv, Stina, Susanna, Susanne, Sören, Ulf, Ulf, Åsa.

Ronny Ambjörnssons bok Mitt förnamn är Ronny kom 1996. Detta är ett utdrag från sidorna 8-9:

Klassresenären byter inte bara en klass mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld.

Många skulle nog säga att vi inte lever i ett klassamhälle och att begreppet klassresa av det skälet är irrelevant. Rekryteringen till högskolan talar dock ett annat språk. I socialgrupp 1 gick 1992 vart fjärde barn vidare till högskolan, i socialgrupp 3 vart tjugonde. Och skillnaden var naturligtvis under den tid som jag här kommer att skildra många gånger större. När jag 1947 skrevs in vid Hvitfeldtska läroverket gick antalet arbetarbarn i ett elevantal på 1200 att räkna om inte på ena handens fingrar så åtminstone inte på fler fingrar än som ryms på en person. Man kan också invända att minskande löneklyftor urholkat klassbegreppet. Och så kunde det faktiskt se ut under sjuttiotalet. Under åttiotalet har emellertid trenden vänt. Men framför allt: klassamhället är inte endast en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion och det är om detta föreliggande berättelse handlar.

Boken är läsvärd. Författaren berättar självbiografiskt och tankeväckande om resan från Göteborgs arbetarklass till professorsinstallationen vid Umeå universitet, om klassamhällets problematik. En lättläst och tunn bok som pekar ut klassresenärens dilemman.
***
Nordmalings kommun saknar gymnasieskola. Cirka 75 % av eleverna som går ut högstadiet fortsätter att leva sina liv i kommunen fick vi höra av ett stolt dåvarande kommunalråd år 2002, då det ordnades en trevlig skolträff för oss som gick ut 9:an samtidigt.

En välfylld bokhylla, ja en bokhylla över huvud taget, var inte vanligt i de sociala kretsarna som byn tillhörde. Inte många akademiker eller litterata klev över vår dörrtröskel då jag var barn. Men hemma hade vi böcker.

Pappa läste en hel del och var allmänbildad. Det ingick ju i en god arbetares liv inte bara att vara skötsam utan även ha bildning i idéer och åskådningar. Folkrörelserna som växte fram under 1900-talets början stod för detta men utvecklades efter hand, via läsning och debatt, i en mer existentiell riktning menar Ambjörnsson. Pappa var nyfiken, intresserad av historia och var den som köpte böcker till hushållet. I hyllan finns en hel del arbetarromaner och annan litteratur som gör att jag börjar inse att han var med i FiB:s (Folket i Bild) och Svalans bokklubbar på 40- och 50-talet. Mamma läste inte romaner utan kristna skrifter, hon var ju bonddotter och hade en djupt rotad tradition i den livsåskådningen. Hon läste gärna böcker med frakturstil där man kunde finna Rosenius dagbetraktelser, Fjellstedts förklaringar till den Heliga skrift, Luthers postilla och lilla katekes, bibeln. Jadå.

 Det är och det var skillnad även mellan arbetare och bönder. Jag växte således upp i ett dualistiskt hem och uppfattar att jag fått med mej det bästa av varje tradition – vetgirighet och rättvisepatos. Min goda, jämnåriga vän läkaren, med föräldrar från medelklassen, som träffade pappa då han var 80 fyllda, förundrades över hans belästhet och nyfikenhet. Jag fick jag en hint om att hon tydligen inte hade träffat någon från arbetarklassen som hon kunnat diskutera med på samma sätt som med min far. Säkerligen på grund av att hon aldrig på ett naturligt sätt hade de kontaktytorna. Jag blev en förmedlande länk.

Jag minns en av de gånger pappa hälsade på mej i Stockholm. Han hade tillverkat många meter hyllplan av massivt trä till mitt Sparringsystem. Då han såg alla böcker yttrande han följande: Nu ser jag vad din lön går till!  Inte då gick hela min lön till böcker.

Jag vill passa på att i detta sammanhang berätta, att min första lön som arkitekt var högre än min fars sista lön som sågverksarbetare. Men aldrig att jag någonsin känt pressen från vare sig föräldrar eller mej själv att arbeta mej upp i samhällshierarkin, att "få det bättre ställt" än de hade. Nej, jag tyckte yrket verkade roligt (utan att veta vad det helt och hållet innebar) och det var det som lockade mej till närmaste utbildningsort som var huvudstaden. Inga som helst förebilder fanns i vår närhet. Det är bra att man som ung inte ser sig ha några begränsingar :-)  Nej, de i hembygden som utbildade sig gjorde det inom skola, vård omsorg, oftast typiskt kvinnliga yrkesområden. På så sätt fanns även utkomstmöjligheter för dem i den lilla hemkommunen. Det var 70-tal med förändringens vindar som blåste men mina jämngamla väninnor hade familj och barn högt eller högst på sin önskelista.

Bland de som bor kvar "hemmavid" har jag aldrig dragit upp min utbildning utan velat förmedla att jag är "samma gamla Viola" för att inte framstå som ”eljest” eller som en knäppgök. Naturligtvis är jag inte samma gamla V. Men jag tycker inte om att vara en person som sätter sig på "sina höga hästar" om det inte krävs för rättvisans eller självrespektens skull. Jag förmodar att det är en kvinnlig egenskap, en inte alltid så god egenskap. Jag brukar tänka på Karlfeldts dikt Sång efter skördeanden där det beskrivs att Fridolin "talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin".

Det sägs, och vetenskapliga studier visar, att utbildning ger lättare till problemlösning, lättare att ta tag i sin situation och större vilja till förändring. Hur många exempel på detta skulle jag inte kunna dra fram…

Jag tycker mej se att det är de som befinner sig i de svagare socioekonomiska grupperna som förnekar att klasskillnader finns, ofta med argumentet att just löneskillnaderna minskat, att alla har det lika bra socialt sett. Naturligtvis finns stora kulturella klasskillnader kvar och de lägre klasserna förnekar skillnaderna gentemot det övre socialskiktet för att behålla sin värdighet. Det översta sociala skiktet ser mer klarsynt på förhållandet och medger att klassgraderingar fortfarande existerar. Så uppfattar jag samhället och klyftorna dessutom ökar allt mer. Att diskutera detta här i hembygden vill jag nog påstå inte går. Om det beror på att man som klassresenär lättare blir varse situationen vet jag inte.

Jag har bakgrunden till tänket, till kulturen här i byn. Jag förstår hur man tänker, varför man handlar som man gör. Men mina grannar och vänner här har bara halva min bakgrund, de känner inte mitt liv efter flytten härifrån. Hur ska de då kunna förstå mina tankegångar och mitt handlande fullt ut?

***
Nedan ett par andra bloggares inlägg om klassresenärer:
http://peterenglund.wordpress.com/2007/06/24/klassresenarens-klagan/
http://enn.kokk.se/?p=1049

Och HÄR en artikel om språket som klassmarkör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klassresenär, socialgrupper, sociala skikt, samhällsskikt, kulturella olikheter, bakgrund, bokhylla, litteratur, höga hästar, ödmjukhet