Familjeheder

I en liten by finns något som heter familjeheder, en codex som kan få följder i generationer om den inte följs. En social kod som kan hålla människor fångna och förhindrar egna initiativ.  Familjeheder förekommer inte enbart i invandrarsituationer där det mest talas om i termer av hedersrelaterat våld. I vår svenska kultur finns ett osynligt kvävande täcke som lätt blir ett hinder för nya generationer att ta egen ställning och  utvecklas. Ju mindre ort desto starkare social kod.

En del av en by för i ti´n.

I samband med det stora exploateringsprojekt som drabbat byn skrev den dåvarande miljöinspektören i Ö-viks kommun, som är uppvuxen i byn, i egenskap av privatperson följande skrivelse till N-lings kommun. Robert skrev dock inte under med sitt eget namn utan övertygade sin kompis att stå med namn och adress.

Klicka för att förstora.

Dokumentet här nedanför har jag visat förr på bloggen. Det handlar om hur byåldermannen ("ordförande" för byns hemmansägare) i ett mycket tidigt skede skickar en skrivelse med uttalande från hela byn (både hemmansägare och övriga!) till vindkraftsbolaget som tar det med i sin samrådsredogörelse för att visa att ingen opinion mot projektet finns. Sonen bad fadern att inte skriva under. Ingenting nämndes på stämman om att skrivelsen skulle formuleras och skickas har jag förstått från flera håll och det står ingenting om detta i stämmoprotokollet. Inte heller hade kallelse gått till samtliga hemmansägare, alltså kände alla inte till att årsmötet gick av stapeln.

Ett halvt år senare lämnade åldermannen Tomas in kopia av samma skrivelse till kommunen i samband med samrådet angående detaljplanen för vindkraftsområdet. Är man byålderman och har La Famiglias "välsignelse" kan man tydligen handla egenmäktigt utan hänsyn till medlemmar i bysamfälligheten och till byns invånare överlag.

Klicka för att förstora.

Åldermannens hustru skriver så här i samband med det nya samråd som gick av stapeln 2005 då vindkraftsbolaget lämnade in en ny tillståndsansökan. Utan sitt namn.

Klicka för att förstora.

Jag är fascinerad av den rädsla som finns. Allvarligt talat kände jag inte tidigare till att det var så här i min hemby men genom miljardprojektet har jag fått mer insyn i situationen, ja mer än vad som framgår här men detta får räcka för nu.

Tre personer i samma familj har två olika ståndpunkter. Mor och son kontra fadern. Gissa vilka som fick ge sig i denna patriarkala miljö. Vilka som bytte eller håller inne med sina åsikter för familjehederns skull? I slutänden beror det på att man inte vill stöta sig med LaFamiglia som tjänar pengar på exploateringsprojektet och där sonen är politiker, modern politiskt aktiv, fadern har varit politiker och familjen har varit starka pådrivare av vindkraftprojektet.

Klicka för att förstora.

Det här är det sista mejlet jag fick av Robert. Efter att vindkraftsbolaget fick sin första ansökan avslagen av miljödomstolen på grund av felaktigt samrådsförfarande, tystnade han. Hårdhandskarna kom fram inom familjen.

Fick berättat för mig av några som passerade en höstkväll, att det hördes höga röster, slag i ytterdörr, rivstart med bil från föräldrarnas bostad. Det var sonen som lämnade barndomshemmet för sitt eget boende i grannbyns hyreshus. Inte länge därefter flyttade han från bygden i samband med byte av anställning. Numera arbetar han vid länsstyrelsen i Västerbotten. Han torde ha belagts med munkavle. För att rädda familjens heder blev mor och son tvungna att ansluta sig till faderns åsikt, eller åtminstone sluta uttrycka sina egna åsikter. Därför har modern inte skrivit sitt namn på samrådsformuläret. Vilket tudelat liv många har för att inte bli utfryst ur bygemenskapen.

Det var inte bara Robert som tystnade, även hans kusin och andra unga människor som tidigare hade vågat engagera sig mot projektet.

Att sådana här händelser förs vidare i generationer tror jag med säkerhet. De unga människor i byn som engagerade sig en gång har numera barn. Det är ytterst tveksamt om dessa kommer att ifrågasätta auktoriteter. Att övre Norrlands glesbygd blir utnyttjat och exploaterat är inte förvånande, personligen tror jag att det blir så även i framtiden eftersom strukturer och system inte förändras så lätt.

Så här skriver en ung bloggerska om detta med auktoritär uppfostran. Hennes bakgrund är sprungen ur en annan socioekonomisk grupp än i min hemby. Det är genomtänkt formulerat så jag tar med inlägget Vad ska trevliga barn vara bra för?  här i min blogg.

"Jag tycker att alldeles för mycket av barnuppfostran går ut på att skapa så trevliga, lättsamma barn som möjligt. Vad ska det vara bra för? Barn är man bara i arton år av sitt liv – det viktigaste med barnuppfostran måste väl vara att skapa så trevliga vuxna som möjligt? Vuxen ska man kanske vara i sjuttio år. Och under de sjuttio åren ska man uppfostra och påverka, direkt eller indirekt, en himla massa andra barn som är blivande vuxna.

Målet med ens barnuppfostran måste ligga långt fram i tiden. Man kan inte tänka ”Men vad ska faster Greta/grannarna/fröken i skolan tro om mitt barn” när det gör si eller så. Istället måste man tänka ”Vad kommer dessa egenskaper hos barnet ge för slags vuxen?” och plötsligt kanske man kan se att det där man tycker är besvärligt hos ett barn -exempelvis ett visst auktoritetstrots mot föräldrar och andra i maktpositioner – kanske är bra. Visserligen lite besvärligt under barndomen, men alldeles nödvändigt under vuxenlivet. Vill man att ens vuxna barn ska ha sådan respekt för auktoriteter att de inte vågar ifrågasätta en chef eller styrande politiker? Vill man att ens vuxna barn inte ska förmå ifrågasätta orättvisor därför att de lärt sig att lyda blint och inte ställa så mycket besvärliga frågor?

Nä. Fram för lite besvärligare barn, om det kan ge oss vettigare vuxna. Barn är rätt fantastiska. Det är bristen på vettiga vuxna som är problemet."

Så sant. Här är vi ljusår därifrån.
Kanske ska jag tillägga att vitsen med uppfostran menar jag inte vara att bli en egocentrisk, indvidcentrerad vuxen utan en vuxen som klarar gruppdynamik och samarbeten. Som vill. Som vågar. Som vill kommunicera. Som är självständig, kanske obekväm. Och i fallet flickor - som vågar ta plats.

Här på Gabrielsberget är det privatpersoner som upplåter mark till ett vindkraftsbolag, marken ägs inte av stora bolag som till exempel i fallet Fängsjö/Storsjöhöjden i Västernorrland (markägare där är SCA) och Markbygden där Svevind planerar och börjat bygga 1101 vindkraftverk med statliga Sveaskog som dominerande markägare. I samband med de projekten ger divergerande åsikter troligen annorlunda utslag och inte splittring på familjenivå som här, där marken är privatägd.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om  koder, sociala normer, utfrysning, gruppgemenskap, våga och vilja, barnuppfostran, ansvarstagande, familjeheder, hederscodex