Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja — mi Lilja — mi Lilja — mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja — mi Lilja — mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall

Gustaf Fröding

Ur Gitarr och dragharmonika, 1891

Den här dikten fick jag på en födelsedag. Av någon som känner till min känsla för kor. Jag hade önskat mig dikter och så blev det. Bättre utvalda presenter är svårt att uppbringa till en "som har allt".

Jag minns ljudet av koskällan även om kossorna aldrig gått på skogen under min levnad. Men de gick ute och betade av den härligt gröna återväxten när hässjorna ladats in på hölage´. Då smakade mjölken annorlunda av "grönska". Skällkon var gammal, van och trogen och hade människans förtroende att leda de andra.

 Koskällor från en gången tid.

.

.