Evigt mänskligt

Efter att i våras ha läst Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg "Mannen i skogen" fick jag efter en tid - då andra böcker lästes - lust att läsa Mobergs Rid i natt! som kom ut 1941, mitt under brinnande andra världskrig. Kanske är jag den siste i landet (av min generation och äldre) som läser den romanen, ingen av filmatiseringarna har jag heller sett.

Romanen utspelar sig i mitten av 1600-talet men behandlar allmänmänskliga uttryck som svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför. Detta förekommer överallt, i alla sociala grupperingar, över hela planeten där minst två människor är samlade.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto (Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande.)

En roman med samma inriktningen skulle kunna utspela sig när som helst i tid. Då, nu eller i framtiden. Men Moberg valde svenskt 1600-tal för att inte gå rakt på sak och stöta sig med nazister och nazisympatisörer.

Filmen Mefisto från 1981, baserad på en roman med samma namn av Klaus Mann från 1936, ett har likartat tema - om att sälja sin själ till djävulen, att underkasta sig ondskan - och filmen gjorde intryck när jag såg den nyutkommen på biograferna.

Efter Rid i natt! har nu påbörjats läsning av Wolf Hall av Hilary Mantel. Denna historiska roman kom ut redan 2013 och har stått i hyllan ett tag. Nu kändes det dags. Handlingen är i korthet hur mannen av folket, Thomas Cromwell, blev kungens närmaste man. Makt, kärlek och politik åter igen med svek, stolthet, okuvlighet, ryggradslöshet, lismande, feghet, vekhet, rättvisa, åsiktsförtryck, medlöperi, viljan att sitta på två stolar samtidigt, idealitet, rädsla, mod och vad allt detta medför torde väl återfinnas även i denna den första delen i en trilogi.

Homo sum: humani nihil a me alienum puto