Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?
Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.
Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att
stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa
till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!
Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma
skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att
hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När
tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner
igen
henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller
vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i
glipan
vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.
Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.
Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...