BYGGDES
1933 - 35
Skyltens text (som är värd att läsa):
"Under 1920- och 1930-talen rådde i vårt land stor arbetslöshet under långa tider. Dåvarande Statens Arbetslöshetskommission hade som främsta arbetsuppgift att organisera och genomföra så kallade AK-arbeten eller "nödhjälpsarbeten", som de också kallades i folkmun. Tack vare dessa AK-arbeten gjordes många samhällsnyttiga insatser: upprustningar av kulturminnesmärken, reparationer och nyanläggningar av idrottsplatser, broar och byggnader, järnvägar och vägar. Även i dessa trakter genomfördes flera AK-arbeten, till stor nytta och glädje även för dagens samhällsmedborgare. AK-arbetet Pukalovägen 177 är ett utmärkt exempel på detta.
Pukalovägen är ursprungligen en transport- och handelsväg, som sträcker sig från Lönneberga till byarna Flenshult och Hässlehult i närheten av Pauliström. Den gamla Pukalovägen slingrar sig fram i tvära kurvor och branta backar och är flera hundra år gammal.
Den "moderna" Pukalovägen är den landsväg som sträcker sig från vägskälet vid Entsebo/Pauliström/Karlstorp till Lönneberga samhälle. Minnesinskriptionen gjordes av vägarbetaren Valter Gustafsson från Järnaforsen tillsammans med några av de arbetskamrater som genomförde byggandet av den sista etappen av vägen under åren 1933-35. Arbetet med hela Pukalovägen skedde under åren 1931-35.
Minnesinskriptionen, som höll på att förstöras vid breddnings- och beläggningsarbeten av vägen under slutet av 1970-talet, räddades av Ingvar Karlsson i Lövhult, genom att han ur berget sprängde ut detta klippblock. Tack vare Vägverket i Kalmar Län och genom lokala initiativ restaurerades klippblocket under 1997 samt ställde man i ordning denna minnesplats. Samtidigt upprustades också rastplatsen med kvarnsten vid Rakenäs, där den officiella invigningen ägde rum 1934.
I samråd mellan Vägverket, Lönneberga Hembygdsgille och lokala markägare genomfördes samtidigt vissa försköningsarbeten av den gamla stenvalvsbron på den ursprungliga Pukalovägen vid Qvarnöbäcken, belägen vid Qvarnö kvarn. Denna kvarn har också renoverats och rustats upp under senare tid. Bron och kvarnen är belägna 100 meter från denna plats i riktning mot Lönneberga.
Vägverket i Kalmar Län och Lönneberga Hembygdsgille, maj 1997."
Den gamla grusvägen som ersattes med AK-vägen. Det finns rikligt med skyltar in mot den gamla vägen som gör att man kan välja att köra den grusvägen som finns kvar på båda sidor om AK-vägen. Både Vägverket (nuvarande Trafikverket), hembygdsföreningen och markägare var med om besluten!
Den nya raka asfalterade vägen uppfördes som Arbetslöshetskommissionsarbete på 1920- och 30-talet.
Här, där den gamla rastplatsen rustats upp med kvarnstensbord och pallar av stenar samt rödmålat avbärarräcke av träplankor monterade på stenpollare, finns en skylt med samma text som ovan. Här invigdes en gång den raka AK-vägen. Så här såg rastplatser ut i bilismens relativa ungdom. Och jag kunde glädja mig av samma syn på min swemesterresa.
Jag tänker på och jämför med Riks 13 genom bygden och gamla Kustlandsvägen från 1600-talet. Tänk om alla gamla sträckor av Kustlandsvägen genom länet skulle ha skyltas upp i tid. Så lär det inte bli - många sträckor har beskogats bara under min levnad. Till och med delsträckor av Riks 13 kan vara svåra att finna. Jag kan konstaterar att människors mentalitet skiljer sig åt mellan norra och södra Sverige. Kan gälla både privatpersoner och myndigheter.
* * * * * * *
När jag stod där framför skylten och läste kom i tankarna något jag läst och sparat ner om en kulturväg i Västerbotten som renoverats och reaktionerna på detta.
På Facebook kunde man läsa detta här då en enda väg i Västerbotten ska rustas upp på kulturhistoriskt rätt sätt. Av de kommentarer jag fick med var 75% negativa till projektets idé:
Tankegångarna känns igen, kulturhistorien är inte mycket värd på landsbygden här i norr! I städer finns fler med insikt om kulturhistoriens betydelse. Eller ...?
Så länge det inte rör en personligen, så går det bra att vara ”kulturell”, men ve den som gör att JAG ”drabbas”.
SvaraRaderaMinns att föräldrarna ibland kunde konstatera, att det är är nog en AK-väg, när vi körde på långa raksträckor.
Margaretha
Margaretha, jag förstår inte riktigt hur du menar. Drabbas av något kulturellt? Det skulle jag mycket gärna vilja bli dvs att någon annan i byn/bygden tar tag i att se till att bevara någon eller flera delar av den lilla kulturmiljö som fortfarande finns här. För mig har det varit viktigt att spara äldre fönster på "museigård", rågångsstenar, stentrummor, stigar (som tyvärr markberetts bort), gammalt vägavsnitt på Kustlandsvägen (som samf.föreningen ville ta bort), ev lämningar på fäbodplatsen som sen markbereddes och är borta nu eftersom byborna enbart ser till skogens ekonomiska värde. Det hade varit mycket fint att få hjälp till detta och mer därtill av grannar och gamla vänner. Men icke! Kulturhistoria är inte mycket värt här.
RaderaMänniskor med akademisk utbildning har historiskt varit de med insikt och förståelse för en bygds kulturhistoria. Men det gäller inte numera i samma utsträckning då många är sprungna ur en samhällsklass/socioekonomisk grupp som inte har stolthet över sin bakgrund utan vill bort från den, glömma och gömma den. Det är min erfarenhet.
RaderaFör mej visar det hur skillnaden på synen på kulturhistoria skiljer sig åt mellan olika delar av landet. Men min tolkning av hur bevarande av kulturvägar i Småland kontra Västerbotten tas emot bland invånarna, är kanske för snäv...
Radera