En fattig by

För ett par år sedan beslöt byns hemmansägare på styrelsens förslag att kalhugga en allmänning för att få råd att röja den redan tidigare kalhuggna allmänningen vid fäbodarna. Den gången skedde kalhuggningen utan att det tagits upp på en stämma, medlemmarna kände inte till beslutet om kalhuggning som ordföranden/(styrelsen) lämnat till skogsbolaget som var köpare. Hur helt regelvidrigt och laglöst var inte det? Det här var dessutom innan samfällighetsföreningen bildats medelst Lantmäteriförrättning och med föreningsförvaltning, som detta kallas, skulle samtliga beslut tas i konsensus! Men tyvärr tyckte alla medlemmar att det var i sin ordning att bli överkörda. Hur de tänker är svårt att förstå men okunskap och rädsla ligger troligen bakom det hela.

Barbarer i byn

Inför det senaste beslutet att kalhugga hade styrelsen föreslagit tre mindre arealer. Två visste man inte  om de var gemensamma för hela byn eller inte. En av ytorna ingick i en nyupprättad skogsbruksplan och visade sig där vara markerad som naturvårdsyta. Samtliga arealer låg i direkt anslutning till Riksväg 13 och ses därför av alla passerande, mestadels lokala trafikanter samt sommartid en del turister.

De tre mindre ytorna beslutades att inte åtgärda den gången och bilderna i inlägget är från den yta som istället avverkades.  Den ligger i anslutning till E4 och att hålla snyggt för snabbt förbipasserande bilister känns inte viktigt. Men här är dock en kulturhistorisk plats som byns hemmansägare tidigare brukade vid myrslåttern, alltså till något annat än "tvättplats" som föreningens sekreterare felaktigt benämnde den på stämman. Nuvarande sekreteraren är son till den självsvåldige ordföranden som lät kalhugga skog vid fäbodvallen. Markberedning har nu förstört möjligheterna till förståelse av dessa två platser.

Vi kommer i byn att få se många fler avverkningar lik denna på de gemensamt ägda skogarna. De ytor som för två år sedan var menade att avverkas kommer snart att avverkas trots att ägandeförhållandena är osäkra. De ligger intill allmän väg genom byn och det kommer att se förfärligt ut. Hit till byn har inte frågan om varsamhet i skogsbruket, om landskapsvård, om hyggesfritt skogsbruk nått.

Efter den förra stämman, där beslut om kalhuggning tagits, bad jag att få träffa den årsnya ordföranden på kondis dära Vall´n. Vi åkte dit dagen efter stämman och pratade lite neutralt. Sen tog jag upp detta med kalhuggning av de mindre ytor längs Riks13 som var planerat. Frågade hur hon såg på detta med detta med kalhyggen nära människors bostäder och livsmiljö och ifrågasatte om bra naturvård/landskapsvård innebär kalhuggning?

 "Vi kan väl fråga vad den som bor där tycker" blev svaret. Jag ruskade på mig invärtes. Att fråga människor som knappast vågar säga vad de tycker i en sådan fråga (ingen säger nej för man vill hålla sig väl med skogsägarna/hemmansägarna). Hon inte insett att det är så och att här i byn ligger problemformuleringsprivilegiet hos skogsägarna.

Det visade sig dock ta skruv, ett frö var sått. Vid 2023 års stämma förklarade hon att det är olämpligt att kalhugga skog intill Riks13. Så ja.

Men varför i all sin dar hade inte styrelsen med denna nya ordförande (tandläkare) som suttit med som styrelsemedlem sedan 2007, själva kunnat komma fram till detta innan styrelseförslaget på kalhuggning längs Riks13 kom upp som förslag? Att ha analytisk förmåga måste/borde en välutbildad människa ha och därmed dra slutsatsen att kalhuggning och markberedning längs Riks 13 kanske inte är bästa/vackraste/miljövänligaste lösningen på byns pengaproblem.

På stämman nämnde jag att det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk. Lågstadieläraren som var närvarande nickade instämmande. Hennes man Olle föreslog dock ett ytterligare kalhygge i direkt anslutning till den bygemensamma fäbodplatsen. Först trodde jag att han bara ville vara emot det jag sa, sen förstod jag att han menade allvar. Byn är mycket patriarkalisk, kvinnor har inget att säga till om annat än inom familjen och nöjer sig med det. Ingen argumentation förekommer på stämmorna.

Jag nämnde också ett torp på bygemensam mark som vi vet var det låg och föreslog att vi borde skydda platsen och varför inte sätta upp en skylt där det låg. Markberedning kommer annars att utplåna även den platsen. Anders J frågade då Emanuel S om det finns något kvar av torpet. Några grundstenar, inte mer svarade E - alltså inget värt att bevara. Att insikten om  kulturhistoria inte finns på kartan är så tydligt. Hur många torpgrunder är inte inventerade och markerade i Sveriges avlånga land. Men inte här.

Det är ju just för att torpen inte finns kvar som torpplatserna lämpligtvis markeras. Här i den lilla byn finns inte förståelse för detta ens bland de välutbildade kvinnorna, den grupp som normalt brukar vara de som mest ivrar för kulturen. 

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

Vi är en fattig by - både på kontanta medel, kulturhistorisk insikt samt vilja till naturvård. Vi har en styrelse där några av de invalda är högutbildade personer men som inte ser till miljö, kulturhistoria och naturvård/landskapsvård utan endast har ekonomiska incitament som rättesnöre. Man menar tydligen att för varje åtgärd måste ersättning  från myndighet åberopas. Jag säger ingenting om det gäller den enskilde skogsägaren men som samfällighetsförening skulle vi kunna se annorlunda på förvaltandet.

Man tror sig veta att kalhuggning, med ett finare ord trakthyggesbruk, är det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet att bruka skog med markberedning som självklar slutbehandling. Det är naturligtvis inte sant om man ser det ur en annan synvinkel.

Låt säga att vi hade själva planterat tallplantor på den för ett antal år sedan avverkade arealen vid fäbodarna som medlemmarna röstade fram - istället för att styrelsen egenmäktigt markberett och sått frön. Det skulle ha gått fort med planteringsrör och gett gemenskap åt oss hemmansägare. Då hade vi inte behövt kalhugga andra ytor för att få råd att köpa gallringshjälp för den då kalhuggna ytan. Bysamfälligheten är ju fattig. Kulturhistoriskt fattigare blir vi också med markberedningar av bygemensamma ytor.

Men vem bryr sig?

Skogsstyrelsen informerar:

Är du skogsägare och har kulturlämningar i din skog?

Under våren till senhösten kommer Skogsstyrelsen ordna kurser i hur man kan hitta spåren av äldre tiders användning av landskapet. Kurserna vänder sig till skogsägare men även de som arbetar med skogsbruk och skötsel av skog.