Dimmor och dans...

Nu är det rötmånad.

Låg markdimma är vanlig på senkvällen och tidigmorgonen. Det är älvorna som dansar sägs det. Eller än hellre är det vittra som dansar, vi befinner oss ju i norra Sverige. Det är vackert, mycket vackert, tycker jag!

Här har jag fångat ett par lador, ett favoritmotiv, torsdagkväll 30 juli 2009 klockan 21.59.

Vitterkäringen är ett av mej omhuldat ämne. Jag berättar gärna. Då jag var liten och satt i mormors och morfars kök då de hade besök av en granntant berättade hon hur hon sett ett vitterhus och vittra då hon och hennes syster varit med korna på skogen. Tant Alma R. trodde verkligen på det hon då berättade. Det var 1960-tal, hon var född på 1800-talets slut, och jag lyssnade med stora öron och fascinerades och skrämdes lite av berättelsen. Tänk att jag träffat någon som trott sig se vittra. Märkligt! Det är inte långt tillbaka som skogen var befolkad av "levande" väsen. Det är lite annorlunda än dagens naturvetenskapliga syn på tillvaron.

Här i byn har jag hört en annan kvinna, född på 20-talet, berätta om baran som hon såg som liten. Ett nystan, tillverkat under en magisk procedur, som hjälpte till att dra förnödenheter till hushållet under förutsättning att man sålde sin själ till djävulen.

Själv brukar jag påpeka att vittra tvätt klea då det är solregn. Det brukade man på skoj säga då jag var liten och den traditionen fortsätter jag med. En gång i tiden trodde man säkert att det var så.

(Numera syns 40 vindkraftverk snurra från den här platsen.)

Utflykt till Textilarkivet

Igår blev det en utflyktsdag. Solen strålade, regn fanns bara inte. Fyra personer i en bil på småvägar mot Sollefteå och Textilarkivet, ett museum för ångermanländska textilier.

Det här är en väg i det ångermanländska landskapet. ”Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!” Så skrev Pelle Molin om sin hembygd men jag tycker det gäller för Ångermanland som helhet. Berg och dalar, bergsbranter och böljande ängar…Vägen med sina lagningar är också typisk ångermanländsk, ja norrländsk. I södra Sverige skulle vägen ha asfalterats om i sin helhet. Jag tycker det här är ganska sympatiskt.



Täcken från Ångermanland i Textilarkivet. Ett rikt arv av allmogetextilier finns.

Ångermanlands hemslöjdsförening fyller 100 år i år och hade en egen liten utställning i Textilarkivet. Jag blev inspirerad till egen sömnad. En gammal kökshandduk med fläck eller hål kan förnyas med egna broderier. Varför inte inspirerade av äldre broderier som på exemplen ovan med Anundsjösöm? Det var Brita Kajsa Karlsdotter som levde 1816-1915 som broderade med rött garn på vitt linne i en särpräglad stil. I början av 1900-talet började detta kallas Anundsjösöm eftersom Brita Kajsa levde där. Jättevackert!

Kaffepaus på vägrenen med blommande vitklöver och fibblor att titta på. Gräs och hö kan vara så vackert. På annat håll var höet förpackat i ljusgröna plastbalar som kan ge landskapet ett säreget uttryck, nästan som en konstinstallation.

En verklig konstinstallation körde vi förbi i Näs. Det är landskapsarkitekten Monika Gora som är idégivare och konstnär till de två landskapsbryggorna som vänder sig mot Ångermanälven. Var och en får göra sig sin egen uppfattning om det hela. Jag tycker det var en intressant permanent installation. Man lyfter från marken och får överblick precis som då man kör relativt nya dragningen av E4 på betongpelare norr om Vedabron/"Höga kusten"bron.

Pionen från Holland

Den rosa pionen, som jag beställde från Holland för så där 100 år sen, har blommat för fullt med doftande skönheter. Jag räknade till 23 blommor och knoppar i år. Nu är allt över, regnet snabbade på överblomningen. Vad min pion heter är glömt, lappen borttappad sedan länge.



Jag var tonåring då jag beställde den ur en tunn katalog med vackra glansiga bilder. Den planterades i "trädgården" och år från år väntade jag att den skulle blomma. Men nej! Först efter att den flyttats till nuvarande platsen på södersidan av huset efter att jag flyttat hemifrån, började den blomma. Kanske stod den för skuggigt först, kanske för torrt. Inte vet jag. Men nu blommar den härligt snällt varje år. I fjol kompletterade jag med tre nya pioner i andra färger - två blommar med var sin blomma redan i år.

Pioner är väl härliga växter!

Margaretafläta - flätkrans

Brita Catharina Eskilsdotter, morfars farmor som var född 1819, hade flätkrans på de fotografier jag sett av henne. Hon ser väldigt barsk ut på samtliga foton med höga kindknotor och röda kinder. Kanske hörde allvarsamheten till momentet med att bli förevigad på foto... eller så var hon en sträng kvinna. Vem vet?

Karin är ett kvinnonamn, en kortform av Katarina. Namnet Karin har använts sedan mitten av 1400-talet. Både ett av Catharinas barnbarn, ett barnbarnsbarn och ett barnbarnsbarnbarnsbarn har fått hennes namn i kortform.

Vi lekte lite med frisyrer för ett par år sedan innan Catharinas sonsonsdotterdotterdotter skulle klippa sin lugg kort - jag gjorde Margareta-flätor på henne för att se hur hon skulle se ut i en frisyr liknade sin mormorsfarfarsmors. Det är 175 år mellan deras födelseår.


Nationalencyklopedien berättar att margaretaflätor är en frisyr bestående av två flätor vilka lagts som en krans runt huvudet.

Fruntimmersveckan

Jag fyller år i december. Att fylla år i maj har jag därför sett som lycka med picnic i det gröna och brännbollsspel med kompisar. Nej, det har inte gått att genomföra. Därför var min namnsdag i fruntimmersveckan (18-24 juli) ett trevligt avbrott då jag var liten. (Viola är mitt bloggnamn.) Namnsdagen inföll mitt under slåttannan då moster, morbror och kusinerna var hos oss.

Jag började så småningom plocka vita näckrosor i den lugna och avsnörpta "korvsjön" nära älvens deltautlopp, där vi brukade bada i fjärden. Näckrosorna blommar just då men det var inte lätt att komma åt dem. Traditionen har jag fortsatt med i möjligaste mån.

En enda vit näckros i 50-talsskålen från Gustavsberg är ett vackert stilleben som jag gärna njuter av. Jag tror skålen inhandlades av mamma i bosättningsaffären i Mo.

Fäbodvallen

Min by har en fäbodvall några kilometer upp i skogen. Jag är en av delägarna i denna fäbodplats. Där finns inte några av ursprungshusen kvar men området är klassat som fornminne. De byggnader som finns där idag är ditflyttade eller uppförda på plats under sen tid. Men på laga skifteskartan finns fäbodvallen med hus inritade. Där fanns kokhus, mjölkbodar, ladugårdar...

Fotona på kossorna och geten är från en levande fäbod i Hälsingland som jag passerade nu i juli. Där köpte jag kärnat smör och messmör. Gott!

Kulturhistorien är väl inte det som värnas mest i byn idag precis. Men området har potential om man så säger. Det är ingen levande fäbod, bygdegårdsföreningen har nån´trivselkväll per år eller så. Fäbodplatsen är ett utflyktsmål för människor med bil och scoter. En skogsbilväg leder förbi sen 1984.

Att övernatta där i en stuga är att möta mörker, att uppleva mörker och verklig tystnad där endast naturens ljud hörs. Det är nå´t som blir ovanligare och allt svårare att få uppleva.


Platsen för fäbodstugorna har jag markerat med en ring på ett utsnitt av lagaskifteskartan. Fäbodvallens område är den triangel som omges av en streckad linje. I stort sett hela området syns ovan förutom spetsen ner till höger.

Hörnstens jalen är uppodlad mark i långsmala remsor ner till höger. Uppodlingen skedde i mitten av 1800-talet. Fäbodstigen passerar precis ovan dem. Mellan Hörnstens jalen och fäbodvallen ligger Fäbodberget. I norr, på andra sidan Fäbodbäcken, syns mer uppodlad mark som är den äldre av uppodlingarna. (jal = gärde = lägda = äng)

Byborna ordnade med mer odlingsbar mark nere i byn genom utdikning av en fjärd. Troligt är att fäbodlivet upphörde i samband med att byns marker ökade i och med detta.

Något som brukar påpekas är att Fäbodbäcken rinner mot norr, det är nolrônne vattne. Sån´t vatten hjälper mot det mesta!

Timmerlagning

Jamen, så underbart skönt!

Nu är rökbastun reparerad med hjälp av en timmerman och hans medhjälpare. Syllstockarna är bytta. De arbetade med detta i 2,5 dagar. Det som återstår för oss är att flytta rökbastun några meter men det får anstå till nästa år.



Knutningen var en enkel rak knut fick jag lära mig. Bastun har tidigare varit längre kunde man se eftersom drag fanns på utknuten på gavelsidan med dörröppningen. Jag vet sedan tidigare att den var flyttad (timmerstockarna var numrerade) och i samband med detta var de tre nedersta stockvarven utbytta. Timmermannen trodde att det kunde vara återanvänt timmer från något bostadshus då de var väl täljda. Jag gissar att flyttningen gjordes omkring 1913 då morfars hus stod klart. Läs HÄR ett tidigare inlägg om rökbastun.

Tll sin hjälp hade timmermännen yxor och motorsåg. Två yxor användes, en täljyxa och en huggyxa. Yxsmidet kom från Gränsfors bruk i Hälsingland och skaften från Hultafors, något modifierade.

Blockning, skrädning till två plana sidor på stocken gjordes på plats med insågning med motorsåg och därefter bearbetning med täljyxan. Drag och knut utfördes sen. Det är härligt att se allt träspill som blir - ett hantverk som inte utförts här sedan morfars tid.

Apropå Gränsfors bruk så är väl värt ett besök. "In the middle of nowhere" ligger bruket, öppet för besök. Knut i knut ligger en blomkruksfabrik. Helt fantastiskt att gå in där, välja en kung bland blomkrukor, lägga pengarna i en burk och känna sig rik på fina krukor. Krukorna utsågs 2003 till "Månades val" av Elle interiör. Jag instämmer – en vacker och bra produkt, svenskproducerad. Kanten upptill är en liten vulst, inte en bred kraftig kant som vanliga krukor som är stapelbara. Gränsforskrukan är förfinad.

Senare tillägg: HÄR kan man läsa om timring. Drag eller långdrag kallas här även mossränna.

Slåtter

Nu har vi klarat av årets lilla slåttanna. Med lie slås gräset varje år uppe där sommarlagården stod tidigare, numera står en hölada där. Och en sommarstuga. Höet ligger nu på tork räfsat i strängar.

Den här marken har aldrig slagits med motorredskap. Allt sedan 80-talet har pappa och jag tillsammans haft vår procedur. Han slog med lien och jag räfsade. Ibland hässjade vi höet på linhässjor. Bara för att hålla kunskapen vid liv. Jag lärde en del av konsten att skära av gräs med lie men det är mycket svårare än jag har trott. Fullärd blir jag nog aldrig.

I år kommer höet till användning eftersom Hasse & Tage, grannarnas dvärggetter, ska få nytta av det. På så sätt blir det extra kul att slå, torka och räfsa ihop höet och lägga in det i ladan.

Jag förmodar att de flesta som ser "slåtterarbetet" tycker att bara galna stofiler kan arbeta med detta. Ingen annan här i byarna slår med lie vad jag har sett. Maskiner ser ut att vara människans bästa vänner. Men örterna som frodas på en lieslagen lägda blir av en annan artrikedom än om trimmer används. En äng som skärs av med skarp egg får annorlunda örter än en som skärs av med trimmer med trasade strån som följd, sägs det. Så traditionen fortsätter...

Dagbok

Min första dagbok hade lås i form av ett rött hjärta. Ett litet fjuttigt symboliskt lås bara. Inte svårt att ta sig förbi. Men ändå. Ett lås. Privat. Där skrev jag om tandläkarbesök, upplevelser med mormor och morfar, döden, hur det var att som 8-åring vara jultomte, kattungen vår och mycket mera. Den innehåller förstagångs-upplevelser.

Så mycket tillvaron ändras. Nu skriver jag offentligt. Det är inte så att jag för så många berättat att jag bloggar, men skriverierna är ju faktiskt möjliga att hitta för många, även om de flesta som hittar hit troligen gör det av en slump och kanske inte intresserar sig därför att skriverierna är personliga och jag är okänd och byn är ångermanländskt anonym. Men ändå - herreje, så annorlunda världen blivit.

För bara 30 år sen...

Här kommer ännu en bild ur mitt fotoalbum. Fotot togs sommaren 1976 då jag sommarjobbade hemmavid efter påbörjade studier i Stockholm. Jag fotade det jag tyckte om, det som var typiskt min hembygd - till exempel Öhmans hästräfsa. Den var i fullt bruk bara för 30 år sen. Time flies...

Jag märkte förändringarna i jordbruket och tyckte de gamla redskapen vara värdefulla redan då - ser jag nu.

Jag satte mej också ner för att måla av alla prydliga hässjor på rad med lador strösslade ut över landskapet. Akvarellen blev inge vidare. Numera finns inga hässjor här i trakten. Fler och fler åkrar växer igen eller planteras med gran. Kanske är det ekonomiskt mera lönsamt men för landskapet är det förödande, för örterna, för fåglarna som hör till jordbrukslandskapet. Men de flesta här tycker nog inte som jag i den här frågan. Åtminstone hörs inte deras röster...

Rökbastun

Jajamen, nu är det bestämt med en timmerman om byte av syllstockar på rökbastun eller laden som jag säger till vardags. Ett timrat litet hus som är flyttat hit till morfars hus, antagligen då han byggde bostadshuset. Jag tror rökbastun är flyttad borta Halla. Jag har muntligt hört av mina föräldrar att den är flyttad och kan även se att stockarna märkts upp. Kanhända har morfars föräldrar Klara och Johan-Olof använt den i sitt hushåll.

Granar fälldes i vintras på skiftet, hemtransporterades med hjälp av en hjälpsam tremänning (tack för hjälpen!), randbarkades i maj och ska nu bilas och knutas och placeras längst ner i stockvarven. Vinterfällt virke har överlägsen kvalitet till husbyggnad. Det kände säkert morfar till men en så´n kunskap försvinner på en generation om det inte överförs med mun-mot-mun-metoden, traderandets konst.



En rökbastu användes för rökning och torkning av kött, av lin och säd. En rökbastu hade jordgolv. En eldstad av naturstenar var travad i mitten av rummet. Ingen skorsten fanns, röken skulle fylla rummet. Än idag används rökbastur i Finland och Karelen men de är avsedda för tvagning, de jag bastat i har haft trägolv och murad eldstad.

Tänk om timmerväggarna kunde tala... ja, kanske kan de göra det på sitt sätt. Jag gör en rejäl undersökning i samband med att timmerstommen står naken. Kanhända finns spår efter förfäderna som inte syns normalt. Årtal, initialer, yxhugg kan visa vilken typ av yxa som användes... Att timret är plockhugget på skogsskiftet står väl utom all tvekan. När det avverkades kan man få reda på genom dendrokronologisk undersökning (undersöka årsringarna och därigenom komma fram till när trädet är fällt) men så långt tänker jag inte gå i ivern att få veta mera.

I farozonen

"Målat vår lada som står på höjden som ett norrländskt Parthenon. En förnämlig arkitektur och vore jag professor i arkitektur skulle jag låta mina elever mäta upp de i stället för renässanspalats och dylikt. Måtte ligga en obruten tradition ända från Hedenhös bakom."

Så tyckte Hugo Zuhr - svensk landskapsmålare som levde 1895 - 1971 (ur Sv. Allmänna Konstförening, publikation 97).

Det är en mycket kärleksfull beskrivning av en av våra enklaste byggnader som lever i riktig farozon. Själv älskar jag lador! Oerhört många har försvunnit i min hembygd om jag jämför verkligheten med foton från 1950-60-talet.

Christina Ärlestig har målat ladan här ovanför, tekniken är oljekritor.

Upprepning är all kunskaps moder

Det är pappa som fått mej intresserad av kulturhistoria och släktforskning. Otaliga, ja otaliga är de gånger han svarat på mina frågor om släkten och hembygden. Hur han orkade svara på samma fråga gång efter annan är ofattbart. Hans svar fastnade ju inte med en gång precis. Det är ofattbart att han orkade. Tack i din himmel! Och han svarade lika gärna på frågor om sin egen släkt som om min mors. Traderad, muntligt berättad kunskap, är GULD värd men försvinner så lätt i dagens informationssamhälle då vi blir översköljda med ljud och rörliga bilder.

Det tog många, många år innan jag blev SÅ intresserad att jag skrev ner och själv engagerade mej i släkthistorien. Jag brukar säga att det tog ordentlig fart då jag fick dödsångest. Det vill säga att jag började förstå att inget varar för evigt och snart är jag äldst i min släkt då de före mej dött bort och ingen skulle finnas kvar att fråga. Jag intervjuade människor, jag antecknade, spelade in på en kassettbandspelare med dåligt ljud men dock, jag fotade, besökte platser.

Att jag började släktforska på egen hand berodde på att pappa själv bara kommit tre generationer bakåt på sin fars släktgren. Min farfarsfar kom från att annat län och innan mikrofilm och Internet fanns, var det svårare att komma vidare. Särskilt för en person som var heltidsanställd och med litet jordbruk dessutom. Javisst, pappa hade skrivit till prästen i den församling där min farfarsfar var född och fått ett svar som inte sa så mycket förutom födelsedata och utflyttningsår. Pappa kände till förnamnet på sin farfarsmor. Jag fick hennes namn då jag döptes insåg jag i vuxen ålder (Viola är ju bara bloggarnamn). Då Riksarkivets avdelning Svensk Arkivinformation (SVAR) i Ramsele hade öppnat åkte vi dit 1997 och hittade fler uppgifter om henne och hennes familj. Hon föddes den 25 december 1824 och blev faderlös tre dagar senare och moderlös vid 6 års ålder. Det var en situation som inte var lätt för en sexåring, vare sig då eller nu. Hon hade tre äldre bröder och jag har nu kommit en bit längre bakåt i anorna. Och innan pappa dog hittade jag årtalet för hennes bortgång i Riksarkivets filial i Arninge, Stockholm, och kunde berätta för honom - hon dog den 15 november 1918. Han föddes den 5 juli 1917. De existerade alltså ett år samtidigt här på jorden.

Finlands vita ros

En vit pimpinellros hade tant Hildur, vår granne då jag var liten. Den växte tillsammans med "Jakobs stege" på hennes och farbror Kalles tomt mot Kustlandsvägen. Alla som passerade hade tillgång till skönheten. Ett fång rosor ur den busken var mammas brudbukett vid giftermålet den 1 juli 1950.


Den här fina bilden är hämtad från nätet. Foto EvaTeresia.

Ett skott av denna "Finlands vita ros" planterades på 50-talet vid sommarstugan uppe vid skogsbrynet, bara 200 meter från morfars hus. Ingen av kvinnorna finns längre här på jorden men pimpinellrosen lever. Den har fått växa ganska vilt. Jag tog ett skott förra sommaren och planterade det på min tomt vid kustlandsvägen, mitt emot Kalles och Hildurs hus. Den är verkligen inte stor men jag hoppas att den ska trivas och växa till sig och glädja passerande och mej själv. Jag tycker om tanken på att det är samma genetiska uppsättning i rosenbusken idag som i mammas brudbukett.

Rast i slåttannan

Av jamtstårschan Ingrid med bloggen "Tre små rum" fick jag påpekat att inget går upp mot kaffe kokt över öppen eld. Jag kan nog bara hålla med. Hon fick mig att börja leta efter gamla bilder från slåttannor i juli på1960-talet där jag tycktes minnas att kaffe-kokning över öppen eld fanns med. Jag minns kaffe kokad i trebent panna men nå´n så´n bild hittar jag inte. Nej, här kokas kaffe i en Cirkel-kaffe-burk. Haha...

Elden är placerad nere vid stordiket i Aspänget där vatten alltid fanns som kunde förhindra gräsbrand. I jutesäcken hade pappa ved, näver och tändstickor alltid redo att ta med. Jag ser även vattehämtarn intill säcken.

De här bilderna har jag fått låna och kopiera från min moster. I bakgrunden syns den mellanskottslada som nu är flyttad och syns i bloggens högermarginal.

Fotona visar idyller tycker jag. Mycket arbete, nästan inga maskiner, samarbete mellan unga och gamla, gemenskap männsikor emellan. Vi barn hade att hjälpa till med räfsningen. Ibland hoppade en groda fram som skulle fångas i handen, ibland fick vi äcklas över skära råttungar. Allt var spännande! Kontakten med naturen var självklar. Slåtterblommor, ängskovall och alla de andra örterna.


Här är kaffet klart och avnjutes av de vuxna. På den tiden var inte kaffe en dryck för mej - nej då gällde Trocadero, Portello, Loranga, sockerdricka, Pommac och Champis. Drickesbil´n kom en gång i veckan under sommaren med skallrande glasflaskor. Det var helt underbart. På landsvägen ställde man ut en hink eller back med tomglas för anvisning att här ville man köpa läsk, öl eller svagdricka.


Här sitter vi vid ett annat tillfälle och tar paus. Det är mamma, jag, syster, kusinerna Marianne, Maggan och Lasse. Tittar man i svarta bakgrunden syns en ljus kaffekopp lyft från fatet. Det är pappa som dricker kaffe på bit i skuggan, lutad mot hässjan med nyslaget hö. Några av oss har nå´t i handen. Det skulle mycket väl kunna vara butterbullar från Forsbergs bageri.

Hö har en härlig doft tycker jag. Och torrt hö är minst lika underbar i dofterna med alla ängsblommor som ingår. Jag är hjärtinnerligt glad att jag inte har hösnuva. Att hoppa i höet då det ladats på hölage var en sommartradition god som någon. Att övernatta där med vita lakan var speciellt. Jag tror bestämt jag ska göra om det någon gång i vuxen ålder...

Styvmorsvioler i vas

Jag har alltid varit intresserad av blommor, av vår flora. Då jag var barn hade jag många olika blomställen. Först kom backskärvfrö på gården, så tussilago, kärrviol, kabbeleka och hela paletten. Jag minns högtidligheten då jag en gång fann en väldoftande nattviol. Varje art hade sin växtplats. Styvmorsviol växte i husgrunden i backen där tant Linas hus hade stått.

Styvmorsvioler är tacksamma. De kräver så lite, växtplatsen kan vara torr och sandig. De står så länge. Styvmorsviol är Ångermanlands landskapsblomma.

Den mest perfekta vasen för min del, är en djupt blå, vid pressglasvas. Då man placerar ut blommorna en och en längs kanten och fyller på inåt, ser det inte så roligt ut med detsamma - det är tomt i mitten. Men dagen därpå har violerna rest sig och fyllt upp hela utrymmet. Jag tycker det är mycket vackert! Det är även lätt att byta vatten på styvmorsvioler, för blommorna "hakar" i varandra och ramlar inte ur fastän man lutar på vasen. Att byta vatten ofta gör ju också att blommorna står länge. En favorit alltså.

Linoleum i mitt hjärta

Jaspé heter mönstet jag är uppfödd på. Ja, på. Det är den linoleummatta som låg och ligger på köksgolvet på övervåningen i morfars hus.

Mönstret Jaspé började tillverkas 1910 och tillverkades av DLW, Deutche Linoleum Werke (nu Armstrong) fram till början av 2000-talet. På bilden nedan syns den - ena delen har fått en strykning polish och är mörkare.


Linoleum är ett bra material - linolja, kork- och trämjöl, juteväv och färgpigment. Naturligare material än plastmattor och laminat. Men många i min generation verkar förknippa linoleum med skolsalar och offentliga miljöer som t.ex. sjukhus och det ger dåliga vibbar till ett utmärkt material.

Kristi Himmelsfärdshelgen ägnades åt att föryngra Jaspémattan. Den var styv av många lager polish, Lustra Blond som mamma använde. En sliprondell och en våtsug hyrdes, borttagningsmedel, grundpolish och slutpolish inhandlades. Det slipades i flera omgångar så mattan blev porös. Mönstret är inte tryckt utan genomgående och därför kunde man slipa på detta sätt. Därefter stöks flera lager grundpolish ut eftersom linoleummattan blivit mycket porös och sugande, porerna behövde mättas. Slutligen ströks ett par lager vanlig polish på. Jag hoppas verkligen att detta var bra behandling och mitt älskade köksgolv ska bevaras än längre.


Hyrd slipmaskin med rondell.


Våtsug var bra att suga upp vattnet med.

I flera andra utrymmen finns också linoleummattor, eller korkmattor som man sa förr:

Korkmatta i en stor garderob på övervåningen (walk-in-closet med dagens tjusiga uttryck). Korkmattan låg ursprungligen i morfars kök från 1936 - 1950. Den har nog varit fernissad.

I "skrubben" under trappan till övervåningen, finns denna matta. Den ser ut att vara fernissad. Än har jag inte haft på nå´n behandling.

Korkmatta i sommarstugan - 1950-tal.

(När arbetet väl har var utfört läser jag i Gård & Torp på nätet om linoleummattor och blir lite skraj för att Jaspérenoveringen kanske blev fel. Jag använde polish och inte vax, bonvax. O, hjälp...)

Kaffepannan på elektriska spisen

Det här är viktiga prylar i ett kök från 50-talet. Elspisen från Husqvarna och Kockums emaljerade kaffepanna i rött med svarta kanter.

Kaffe ska kokas, så är det bara. Efter att ha prövat bryggare och pressoapparat tycker jag fortfarande att kokkaffe är det som gäller! För mej! För det mesta! Och varför inte i barndomens kaffepanna, från den tid då jag icke tyckte om kaffe. Jag var modiga 22 då jag insåg vitsen med denna dryck och det var med hjälp av cappuccino under en tågluff till Italien.



Jag kan se min mammas glädje då hon fann en röd panna - en som matchade de röda detaljerna i köket för övrigt: bården vid taklisten, skåphyllornas framkant, spegelramen, kökshanddukarna med monogram...



Elspis fanns förstås inte i morfars kök på bottenvåningen då huset stod klart 1913. När huset elektrifierades vet jag inte, men det måste ha varit under 1930-talet. Då tror jag nog att det bara var lampor som installerades. Mamma berättade om en skomakar-lampa över köksbordet då hon ung. När första elspisen i bottenvåningen kom till har jag ingen uppgift på. Men järnspisen var kvar efter renoveringen 1950 jämsides med en vedpanna. Jag minns en mindre bänkspis med ugn från min barndom som stod på ett lågt, specialbyggt förvaringsskåp.

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

Morfarsfarfarsfarfarsfar

Cronolots Johan Sikström har jag inget foto av. Fotograferingskonsten var inte uppfunnen då han levde. Jag vet inte hur han var som människa. Han är ett namn men inte så mycket mer. Ja, han föddes visst 1665 men det är ett årtal jag inte själv forskat fram eller kontrollerat. Jag gissar att han hade känt igen bilderna nedan trots att det gått så där 300 år sen han såg vyn och trots landhöjningen.

Jag förstår, med tanke på hans yrke, att han var en mycket van sjöman, en mycket god seglare som kände och lärde känna farvattnen i Bottenhavet och Kvarken. Hur navigerade han? Inte med gps ialla fall. Nej det var nog svårare än så. Han kanske använde sextant som jag aldrig lärt mej principen för riktigt, vet bara att man använde solen och stjärnorna vid navigation.

Jag skulle gärna ha varit med på en båtresa med Johan som skeppare. Inte i ett strapatsrikt stormigt oväder utan en lugnare seglats, gärna även nattetid. Jag är ju förtjust i mörker, måne och stjärnhimlen som jag nämnt tidigare. Jag skulle ha varit lugn i hans sällskap tror jag. Tänk att styra en klinkbygg båt, , tänk att veta vilka "snören" man ska dra i för att minska eller öka farten, tänk att ha trossar som luktar tjära i sin närhet... Vad skulle vi ha ätit ombord? Pären å saltsilla? Dofter, odörer, smaker, lukter skulle nog till en del ha varit obekanta men intressanta. Skulle jag förstå vad han sa? Skulle vi ha kunnat föra ett samtal, hade vi förstått varann´ - både med tanke på dialekt och ordens betydelse?

I lotsbyns hembygdsbok från 1990 kan man läsa att kommendör Nils Strömcrona ledde en expedition utefter Sveriges och Finlands norra kuster år 1725. Expeditionen avslutades i Umeå och Vasa. Finland var svenskt fram till 1809 och Strömcrona utsåg platser längs kusterna där lotsar behövdes.

Den första organiserade tillsättningen av lotsar och lotsdrängar här ute torde ha varit den som skedde lördagen den 7 augusti 1725. Då tillsattes, med stöd av amiralitetskollegiets instruktion, 4 lotsar och en lotsdräng här. De som tillsattes vid Järnäsklubbs lotsplats var:
åldermannen och skepparen Johan Sikström
Peer Erichsson

Oloff Erichsson
Peer Eliasson
lotsdrängen Erich Persson

I samma hembygdsbok kan man läsa att Johan var den som lotsade Strömcronas brigantin till Stockholm på seglingen tillbaka: ”Som tidigare nämnts så avslutade Strömcrona sin exp. i Umeå, varifrån han avseglade den 23 augusti med destination Karls­krona. (…) Den nytillsatta lotsåldermannen, Johan Sikström, var en så erfaren sjöman att han anförtroddes uppdraget att lotsa brigantinen från Umeå till Stockholm. Loggboken berättar: ”Förmiddagen winden SW frisk Märss Coultie Klart. Kl. 9 fick iag ombordh till mig Lensman Hans Finberg hwilken hade med sigh Johan Sikström som mig den 8 Haius fartyget till Umeå lotzade. Och iag Accorderade med honom at han skulle lotza Kongl. Majts Bribantijn härifrån till Stockholm för 60 daler koppar och innta dageligen sin Kåst och underhåll ombordh så länge resan Continuerar.” (Krigsarkivet: Sjöexpeditioner, loggböcker m.m. 1725.) Uppdraget utförde Johan Sikström så väl att brigantinen Göja kunde ankra upp i Stockholm mellan Skeppsbron och Holmen den 5 Sept. Nu var ju Göja inte något stort fartyg och hennes djupgående var endast 7,5 fot, men med tanke på förutsätt­ningarna gjorde Sikström ett bra jobb. Resan hade tagit 13 dygn. Från Stockholm fick han sig själv hemskaffa.”

(Wikipedia har en bra förklaring på vad en brigantin är. Om man googlar på brigantin får man många träffar. Bilden ovan kommer från http://www.aganlar.com/tarihce/14%20Brigantin.jpg. )

Tänk bara att denne man, som säkerligen kom från enkla förållanden, varit i Stockholm, att han var i hufvudstaden då slottet höll på byggas, det som Nicodemus Tessin ritade. Stannade han någon dag extra för att se sig om? Att någon fler Stockholmsresa inte skulle bli av, insåg han nog. Jag förmodar att han reste med fartyg hem igen, det gick fortare och var väl därmed billigare än transport på landbacken. Carl von Linné, som reste ut på sin lappländska resa några år senare, år 1732, tog landvägen till häst. Han passerade min by på den gamla grusvägen, på "Kustlandsvägen". Herreje, vilken påtaglig kulturhistoria.

Själv är jag en landkrabba. Först på senare år har jag varit med och fritidsseglat. Min pappa däremot, född i ett sågverkssamhälle vid havet, han var hela sitt liv förtjust i båtar och vatten. Han byggde egna mindre båtar - av trä, av masonit, med och utan segel. Han övergav detta intresse eftersom tid saknades, då han gifte sig till ett jordbruk. Men Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då.

Och en kanot byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.