På bordet

 

 

På det fanerade almbordet i finrummet ligger en tryckt mindre duk med blåbär. Duken är ett vintageköp. Namnet på formgivaren saknas men ack så trevligt litet stycke textil.

På duken står en bukett jättekåpor i en vit klyftvas från Upsala-Ekeby som formgavs av Anna-Lisa Thomson. Keramikvasen köptes in av mamma en gång i tiden. Detta är min lilla oas.

Helgsmålsringning

 

Helgsmål på radions P1. Brasan i öppenspisen sprakar. Lugnet lägrar sig. En skön tradition.

Ängspärlemorfjäril i fin kombo med renfanans knappar

  

En ängspärlemorfjäril fångades på bild bland renfaneknappar i krukan på bron.

I kyldisken

 

Detta var något nytt för mej! Färdigskivad falukorv. Dessutom i jätteförpackning - ca 2,5 kg. Aldrig sett något liknande, helt klart ett måste att fotografera. Jag har hört att i norra Sverige grillar man gärna falukorv på utegrillen och detta måste vara avsett för "ett helt kompani".

Parisare hände att jag köpte som ung i korvtjorren. Den korvskivan hade större omkrets och serverades mellan hamburgerbröd. Men varm korv (med skinn) i bröd med senap, ketchup och bostongurka small högst.

I motsatt kyldisk fanns jättestora plastförpackade korvar med lufttorkad vitlökssalami med vikt 2,477 och 2,235 kg. Nyhléns/Hugossons levererar, Konsum i Nordmaling säljer. Jag blir storögd ovan som jag är med de här produkterna. ;-)

Intill bron

Malvorna blommar och humlorna verkar trivas.

Störstmjölken

Bästmjölken.
Störstmjölken.
Norrland ska då vara mest med 1,75 liters mjölkförpackningar på mellanmjölk och standardmjölk. Heja!

Nu är det bara plastkorken som irriterar :-)

Tunna volanggardiner à la 50-talet

Tunna volanggardiner är inte min grej. Titta på gardinerna här nedanför - man skulle kunna tro att jag blivit en hemmafru på 50-talet.

Känner inte igen mej själv riktigt men det är lite kul att testa nytt. Hittade i gömmorna hemma i söder ett par sparade tunna volanggardiner med svagt blommönster som härrör från min svärmor om jag förstått det hela rätt. I sådant där konstmaterial som jag aldrig använder. Ska de lämnas bort för att återbrukas, slängas eller vad...?

Så mindes jag ett foto ur föräldrarnas fotoalbum där mamma pysslar med en krukväxt i lillrumme. Där hängde ju samma typ av gardiner (men med en gardinkappa upptill). Jag tar med svärmors återfunna hem till norr och testar hur de ser ut. Och nu är jag fast - de får hänga där i sommar.

Det jag gör är alltså att återskapa en interiör, ett utseende men framför allt en känsla av 50-tal på övervåningen. Den restaureringsideologin kan man tycka vad man vill om men för mig är det rätt. Möjligheten finns eftersom jag har två hem och kan och vill experimentera eftersom det i min värld, med mitt yrke är roligt och intressant. Det är lättare att ta ut svängarna med återskapande här där jag i mångt och mycket vet hur det sett ut.

Kossor i akvarellteknik

Titta vilket fint brevkort jag fick av en som vet att jag gillar kossor.

Vishet

 "

Insikterna är avgörande för att först och främst kunna inse att kunskap inte är en synonym för fakta. Men det räcker inte för utan bildning går det inte att förstå konsekvenserna av den oundvikliga förändringen av såväl vetandet som kulturen där resultatet av forskningen uppstår, sprids och används. Vishet, som är den högsta nivån av vetande, är i sin tur en förutsättning för att kunna ta kloka beslut.

"

Hela inlägget om Förståelsens hierarkiska struktur finns att läsa här.

En slät människotyp

Jag läste en prisad skönlitterär bok som inte kommer att fastna i minnet, nej. Men det fanns på några rader en personbeskrivning som jag kände igen och återger här:

(...) och B. i bakgrunden, jag får leta ett tag eftersom hon smält samman med den, som aldrig skulle höja sin röst i en egen åsikt, eller gå emot någon, eller våga vara en rebell bland rebeller som min pappa. De gånger hon yttrade sig höll hon oftast med föregående talare, helt beredd att ändra sig om någon annan skulle verka mer övertygande, mån om att uttrycka sig så vagt och trevande att det hon sa öppnade för vilken tolkning som helst. Till varje pris undvek hon att väcka anstöt och hamna i konflikt, och därför ogillade hon att min pappa ständigt utsatte sig för omgivningens irritation.

Under de senaste åren har jag stött på alltför många kvinnor, men även män, som passar in i den beskrivningen. Som rö för vinden. Helt ointressanta att prata med, helt utan egna åsikter. Att diskutera med en sådan människa är omöjligt. I henne finns rädsla att visa vem hon egentligen är som individ. Och rädda människor är farliga människor. Farliga och opålitliga.

Påbrå

Det är pappa som jag har att tacka för mitt intresse för min dialekt, kulturhistoria, hembygdshistoria, ja historia i allmänhet. Han som inte var född i byn utan flyttade hit i samband med gifte var mycket intresserad av sin egen men även mammas släkt och av byns historia, mer än min mamma någonsin var.

Kanske borde det inte förvåna mig för det var ett sätt för honom att lära känna sin nya hembygd. Är man bofast på en och samma ort genom hela sitt liv blir man lätt hemmablind och kanske ointresserad av vad som timat tidigare på platsen. Så uppfattar jag situationen här i byn för närvarande - det finns ingen önskan och vilja att fundera över hembygdshistorien. Under de tjugotre år jag varit hemmansägare har jag funderat en hel del över detta och tycker mig ha förstått mera om varför läget är sådant här i byn.

Idag skulle pappa ha fyllt 106 år och jag är glad och tacksam för hans inställning till kulturhistorien som smittade av sig. Smittade och smittade förresten, utan hans upprepade berättande hade inte mycket fastnat för det var först när jag blev äldre som jag tog papper och penna i bruk för att anteckna hans berättelser samt göra ljudinspelningar. Detta tack vare att jag hade förmånen att ha en förälder som orkade dela med sig av sitt historieintresse även under mina oengagerade tonår.

Ljusinfall av olika sort

 

Husets ögon 2023 vs 1972. Den som har ögon att se med, hen ser skillnaden.

 

 

Ordningen återställd.

Den ämabla gamla rosen

 

Rosen Minette blommar just nu. Det är så varmt att blomningen snart nog är över. Men jag tar in en ros för att kunna njuta lite extra. Rosen är en gammal sort som fanns på den mellansvenska gården långt innan jag flyttade till den.

Majat

 

Sommarmitt.
Sol och värme.
Grönska.

Midsummer Light

 

Tord Boontje’s tolkning av midsommarljus - laserutskurna tunna dubbla ark med plats för en dold ljuskälla i toppen. En  belysning som en skimrande lövskugga i en skogsglänta. Denna speciella lampa blev min för många år sedan.

Tittskåpstapet med lantlig idyll

En tapet för den som gillar kossor. Kanske något för mig.

Tapeten finns i ett säteri från 1600-talet, tapeten är dock av betydligt yngre snitt.

Tapeten har två vyer som växlas sinsemellan. Den ena med kor som dricker vatten med en kyrka på avstånd i bakgrunden, den andra vyn är en roddbåt med två människor som anländer till ett enkelt hus.

En tittskåpstapet kallas en tapet som har inramade fält med scener som kan visa natur eller människor och som skapar en känsla av djup. Redan runt 1840 kunde väggarna prydas med tittskåpstapeter som med sin djupverkan nästan slog hål på väggarna.

Hit kom vi för att lyssna på ett föredrag om första halvan av 1700-talet utifrån forskning i domböcker och protokoll från rådhusrätt och magistrat. I dessa "torra" handlingar kan man utläsa detaljer om livet, tidsandan och samhället - ett sätt att komma för länge sedan döda människor nära och ett av mina intresseområden.

Segling på Medelhavet

Jag hann inte läsa mycket skönlitteratur under maj månad eftersom det var fullt upp med annat görande. Det blev en bok -  Ikaros hav av Göran Schildt som valet föll på, en reseskildringen med segling längs Medelhavets kust från Venedig till Beirut. Boken var tidigare inköpt på Rönnells antikvariat.

Boken, som kom ut 1957, beskriver de intressanta historiska/antika/arkeologiska platser och strandhugg paret Schildt gjorde med ketchen Daphne, vilka seglingsstrapatser Medelhavet kunde medföra och även en del filosofiska resonemang

”Jag tänkte ofta under sommaren på den litet tvetydiga situationen vi befann oss i. Vi var å ena sidan motoriserade representanter för det moderna samhället, vars fördelar vi inte drömde om att avstå ifrån, men vi kände å andra sidan en oändlig trivsel i Greklands och Turkiets ”efterblivna” miljöer, rika bara på andliga värden. På samma sätt var vi tacksamma elever till de arkeologer och historiker, som kartlagt kulturminnesmärkena och utforskat dokumenten från medelhavsländernas förflutna, men kunde inte förneka vår glädje när vi här i Mindre Asiens kustbälte styrde ut ur alla baedekrar till idel outgrävda monument och städer. Kanske vår reaktion i båda fallen berodde på tillfällig övermättnad och det behov av omväxling som gör att man gärna för en tid lämnar också det bästa? Eller berodde den på en djupare vantrivsel, känslan av att vi i vår utveckling tappat bort någonting väsentligt som vi här återfann? Ifråga om människorna och miljön lutade vi i varje fall åt den sistnämnda åsikten: det är uppenbart att denna skenbart outvecklade värld i sin grundsyn på tillvarons problem och sin kontakt med levande traditioner äger mycket som vi både kan avundas och lära av.”

Hur intressant var det inte att inse att Daphne finns utställd på Forum Marinum i Åbo, ett museum som beskriver sjöfartens och sjöstridskrafternas historia. Så givande att i verkligheten få se den båt som seglat Medelhavet runt som jag tidigare läst om I Odysseus´ kölvatten (1951) av samme författare.

 

Nu ännu ett utdrag ur Ikaros hav:

 

”Det starka intryck ruiner gör på oss är i och för sig naturligt: här har det som i vårt dagliga liv är vår kanske viktigaste, men tanklöst accepterade nyttighet, hemmet, staden, den praktiska inramningen kring vårt livsmönster, blivit någonting onyttigt, som bara är en bild och symbol – bilder av andra släktens livsformer, symboler för någonting förlorat. Vi som under de senaste decennierna sett så många moderna ruiner, de sönderbombade och brända resterna av våra egna hem och städer, vet vilka slags symboler alla ruiner i början varit. De överlevande efter ett krig må ha byggt sig nya hem och funnit en ny personlig trygghet, men så länge en krigsruin står kvar i deras stad är den en plågsam påminnelse, en bild av undergången. Problemet är här vem som skall avgå med segern, människans makt att utplåna ruinerna eller ruinernas att överleva tills vanan och nya generationers likgiltighet gjort dem stumma.”

Och så den här antika berättelsen som jag inte hört förut och det nutida resonemanget om vår tids blaserade bildseende. Och idag, 2023, är vi ytterligt mer översköljda av bilder och intryck jämfört med på 1950-talet via digitaliseringen och de sociala medierna. Hur påverkar det oss människor? Så här resonerar konsthistorikern Göran Schildt år 1957:

”Mitt intresse för Knidos, den genklang namnet väckt hos mig när jag mötte det på sjökortet, berodde till stor del på den nimbus som omger minnet av den knidiska Afriodite, Praxiteles´ försvunna mästerverk och antikens kanske mest berömda staty. [skulpterad av Praxiteles på 300-talet före vår tideräkning].
(…)
Detta framgår tydligt av den berättelse som en senantik grekisk författare, länge förväxlad med Lukianos, ger av platsen. Jag kan inte neka mig nöjet att här referera denna seglarbroders beskrivning, som på ett lyckligt sätt fyller den väsentliga luckan i min egen upplevelse av Knidos.

Tillsammans med två kamrater steg denna pseudo-Lukianos i land i Knidos´ hamn för att se det berömda konstverket medan deras skepp väntade på förlig vind. Fulla av iver lät de visa sig till templet och konstaterade överraskade att det inte hade en stenlagd yttre gård såsom vanliga helgedomar, utan omgavs av prunkande fruktträd, mellan vilka vinrankor hängde i festoner. Det lilla kapellet var öppet framtill, så att besökarna kunde se gudinnan, som i motsats till alla äldre kultbilder av henne var framställd naken i det ögonblick hon lägger ifrån sig manteln för att stiga i det rituella badet. Vid denna anblick förlorade de tre männen till den grad besinningen att den ena av författarens vänner, som var känd för att avsky själva anblicken av kvinnor, stod som träffad av blixten, medan den andra sprang fram och under tempeltjänarens protester slog armarna om den sköna för att upprepade gånger kyssa henne. En liten drickspenning lugnade dock sakristanen, som för att ytterligare tillmötesgå de främmande herrarna låste upp dörren i kapellets baksida och lät dem beundra den icke mindre gudomliga anblick, som man fick från detta håll. Överväldigade och inbegripna i livliga diskussioner om gudinnans företräden kunde de tre vännerna inte slita sig från henne förrän kaptenen på deras skepp hotade att avsegla utan dem.

Denna berättelse om det intryck ett konstverk kunde göra på bildade människor under antiken, ger oss i all sin omedvetna komik inte bara anledning att le utan också att göra en jämförelse med bildens makt i våra dagar. Kan vi nutidsmänniskor överhuvud fatta hur bilder upplevdes innan reproduktionstekniken och de moderna kommunikationerna i grunden förändrade människors umgänge med dem? Under antiken – liksom långt in i modern tid – var en replik helt enkelt en ny bild, inte en kopia, och alla bilder så pass sällsynta att upplevelsen av dem var en sensation. Vi däremot möter från våra tidigaste barnaår bilder i brokigaste mångfald. Vi ser dem i böcker, tidskrifter och tidningar, de lever framför oss på filmduken och tvingar sig på oss genom reklamen. Vad den s.k. konsten beträffar, måleriets och skulpturens skapelser, har också här materialet vuxit över alla breddar, originalen i konstmuseerna kompletteras av avbildad konst från alla länder och tider. Det har sagts att vi lever i bildens århundrade, att vi blivit bildsinnade på ett helt annat sätt än våra litterärt inriktade föräldrar och farföräldrar. Att vi umgås med fler bilder än de r odiskutabelt, men innebär det att vi också får ut mera av bilderna än de? Mycket tyder på att vi istället håller på att bli bildblinda, oförmögna till varje djupare reaktion inför bildfenomenet. Detta är antagligen en fysiologisk nödvändighet: liksom alltför starkt solsken framkallar pigment i vår hud, som hindrar strålarna att tränga in och liksom vår fotsula blir hård och okänslig när vi går barfota har vårt psyke upphört att inregistrera det slags häpnad, inlevelse och hänförelse som grep de tre grekerna inför den knidiska Afrodite. Nutidsmänniskan inbillar sig att hon kan mångdubbla sina livserfarenheter, njuta, förstå och assimilera hundra gånger mera än hennes förfäder. Att hon istället är i färd med att döda sin känslighet, förlora varje möjlighet att förstå de djupare sammanhangen och istället håller på att förvandlas till en mekaniskt reagerande marionett, en maskin som snabbt och ytligt avverkar allt det som gav forna tiders människor livsinnehåll och livsmening, det är en tragisk förbannelse som vi alla skenbart gynnade nutidsmänniskor är delaktiga av.”

Här kan du se skulpturen Afrodite från Knidos.

*

 I Odysseus´ kölvatten (1951) är en minst en lika fascinerande läsning med start i Genua, genom Messinasundet till Grekland och via Korintiska kanalen till Kreta och därefter tillbaka till Genua igen.

Solbåten från 1956 berättar om resan till Alexandria och därefter uppför Nilen genom hela Egypten. Den ser jag fram emot att läsa.

En mille

Vad är det som händer? Fler besökare än på länge här på bloggen under den senaste tiden. Besöksräknaren har passerat miljonen.

Viola Tricolor - Ångermanlands landskapsblomma

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

 SHF efterlyser bättre belysning av kulturvärden i skogen

"Sveriges Hembygdsförbund, SHF, välkomnar att Skogsstyrelsens strategi Natur- och kulturvårdande skötsel av skog tar ett helhetsgrepp som omfattar både natur- och kulturvärden i skogen. Vi anser dock att kulturmiljövärdena är otillräckligt och även ojämnt beskrivna. SHF menar att det kan finnas ett behov av regionala planer med prioriteringar av skötselåtgärder, som är anpassade efter de regionala landskapens särart. SHF menar också att förslaget att alla sumpskogar bör återställas ändras till att man istället pekar ut viktiga biologiska värden som kulturmiljöerna utgjort i de regionala handlingsplanerna."

Nyhetsbrev maj 2023

 

Detta är ingenting för hemmansägarna i min hemby. Markberedning måste till med dagens skogsskötsel, om kultur och naturvärden då försvinner kan väl inte vi hemmansägare råda över. Att se till att gamla kommunikationsleder blir kvar (om vi över huvud taget känner till var de finns via historiskt kartmaterial) behövs väl inte för framtiden. Hur många tror ni har letat upp och tittat på laga skiftskartan från 1865 som fortfarande är juridiskt gällande såvida ingen ny delförrättning gjorts? Själv har jag suttit i timmar i Folkrörelsearkivet i Umeå för att studera den i original.

Att låta kulturminnen i form av t ex torpgrunder (fast då måste man veta var de är belägna!!!) fortsätta att finnas kvar betyder väl inget för framtiden. Natur och kultur är väl inte alls betydelsefullt och identitetsskapande. Så tolkar jag besluten på senaste byastämman. 

Ordförande är sedan två år en kvinnlig förstagenerationsakademiker. Det är inte ovanligt att välutbildade kvinnor i större omfattning än män brukar inse vikten av bevarade natur- och kulturmiljöer. Men det gäller kanske bara i städerna!!! I byn finns några få förstagenerationens personer (läs kvinnor) med eftergymnasial utbildning 3 år eller längre. Här bor ingen med föräldrar som med högre utbildning. Över huvud taget saknas vilja, och kanske ovana och rädsla, att diskutera olika frågor. Man vill ju tycka som alla andra och inte räknas som bråkig för att man inte delar åsikt med alla andra. Det är en mycket patriarkal miljö trots en kvinnlig ordförande. Någon ändring finns inte i sikte.

Jag tänker på alla kvinnor som stridit för kvinnors rättigheter och hur vanärade de blir med byns förhållningssätt.

Här har någon velat informera om ett enkelt torp och de som bodde där. Obs - infotavlan finns i södra delen av landet.

I min hemby finns ingen hembygdsförening.

Verksamhet pågår

 

Så trevligt det är att mitt ute på vischan finna en verksamhet som fortfarande är igång. Jag har åkt förbi här förr och då noterat att mitt ute på landsbygden med glest hållna bostadshus ligger en liten tillverkningsindustri lite udda placerad. Hur mycket som produceras här idag är för mej okänt, kanske är det endast av andras tillverkning an säljer. Byggnaden är vacker och i funktion. Först nu blev det fotografera av.

Rejäl 50-tals arkitektur i tegel och puts med originalfönster kvar OCH fortfarande finns NEONSKYLTEN med fribokstäver kvar.  Roligt att se att sådant här finns. I ångermanländska byn Täfteå.