Gamla vägar ♥

För den insiktsfulle kan det här vara bra att veta om gamla vägar:

Vägarnas sträckning ger en bild av hur människor och djur har färdats i landskapet. Förutom de all­männa vägarna, som binder samman gårdar och byar, fanns ett nät av brukningsvägar och fägator i det äldre odlingslandskapet. Dessa gamla vägar är i allmänhet anpassade till terrängen och odlingsmar­kerna. De följer högre partier och undviker sank­markerna. Vägar som tillkom i samband med skifte­na på 1800-talet är många gånger dragna intill ägogränser och gränser mellan olika markslag.

Dis någonstans i Ångermanland

Många av odlingslandskapets äldre vägar kan vi återfinna på gamla lantmäterikartor. Stora delar av de gamla vägsystemen har dock brutits sönder av den ändrade markanvändningen och av förändring­ar i bebyggelsestrukturen. I dagens landskap finner vi därför ofta bara rester av äldre vägsystem medan ibland även spåren är helt försvunna.

En del av gamla Kustlandsvägen genom byn en högsommardag. Denna sträcka har vägföreningen inte skött det senaste decenniet. Mittremsa börjar uppstå, diket på höger sida växer igen av sly.

Skötseln av vägarna var förr noga reglerad. I Mag­nus Erikssons landslag stadgades att alla skulle byg­ga broar och röja väg, var och en efter sina ägor. Vägunderhållet för enskilda vägar åvilade också alla i proportion till gårdens storlek. Landslagens bestämmelser fanns kvar ännu vid 1800-talets slut, delvis ända fram till vägväsendets förstatligande år 1944. Det betyder att skötseln av vägarna var ett enskilt ansvar.

Vägen var inte enbart en transportled eller gräns­markering. I äldre tid utnyttjade man alla tänkbara marker för foderförsörjningen. Varenda strå togs tillvara och vägrenen var en av alla de marginella ytor som slogs. Där markerna var steniga användes kortbladiga liar. Man hackade sig fram, hackslått eller skrabbslått som man säger på vissa håll. Denna slåtter utfördes sent på sommaren när annat skörde­arbete var avslutat, vilket gynnade en mycket artrik flora och en till denna knuten speciell fauna.

En skogsbilväg från 1984. Flacka vägrenar gör att rikligt med sly får fäste. Det här är ingen dröm för den som vill se en riklig flora, förutsättningarna finns inte längs denna moderna bruksväg och är inte heller meningen med vägen. Men att omdana en historisk väg till något liknande är i mina ögon förödande.

Äldre brukningsvägar är viktiga att bevara och vårda just för att de berättar om kontakterna mellan gårdar och byar och om gårdarnas markanvändning i äldre tid. På de väg- och dikesrenar som man fort­satt att slå kan vi finna en del av den växtrikedom och de djurarter som hörde hemma i det traditionel­la jordbruket, men som är hotade idag.

SKÖTSEL

Slå årligen gräset i vägrenarna och vid behov även mittsträngen. Om vegetationen består av t ex näss­lor, älggräs, hundkäx och högväxta gräsarter kan slåttern ske mellan blomning och frösättning, så att de inte fröar av sig. Upprepa därefter vid behov slåt­tern av sådan vegetation. Om vegetationen är en artrik, slåtter- och betesgynnad flora, bör slåttern ske med skärande redskap, helst lie, under traditio­nell slåttertid i juli-augusti. Slåtterbalk kan vara ett alternativ. Ta bort höet.

Ett komplement till slåtter kan vara att fjolårsgrä­set bränns under vårvintern.

Röj buskar och sly i vägrenarna och mittsträngen. Röjningen utförs vid behov årligen och lämpligen under sommaren. Skott och löv innehåller då mest och röjningen blir näring, rotsystemen utarmas effektiv. Ta bort avfallet.

Vägen skadas om man

·          placerar sten, massor och avfall på den, på vägre­narna eller i angränsande diken.

·          använder annat vägmaterial vid förbättring av vägen än den ursprungligen är byggd av.

·          förändrar dess bredd, höjd eller sträckning.

·          skadar dess renar genom upplöjning och dikning.

·          sprider gödselmedel, kalk och bekämpningsmedel så att medlet hamnar på vägrenarna och i angrän­sande diken.

Skötselråden har utarbetats av Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.

Om man bilar längs asfalterade väg 50 i Östergötland och passerar ett hav av solrosor - då stannar åtminstone jag till för att njuta. Mest trivs jag på mindre vägar, gärna i Ångermanland, Uppland, Västmanland, Dalsland eller Västergötland. Men några bilder på vägar blir det sällan, bara vad jag ser från vägarna.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om gamla vägar, lanskapsvägar, småvägar, grusvägar, vägrenar, artrik flora, besöksmål, resa, köra bil, cykla, promenera