Ängsladan med en gles timringsteknik (här kallas mellanskott) står i skogsbrynet. Ängsladan flyttades hit av mina föräldrar 1991 och fick då tegeltak vilket den aldrig haft tidigare. Innan flytten hade den ett löst (flytande) golv av trä.
På samma plats stod tidigare vår sommarlagård. Av naturliga skäl helt nära kreatursstigen, fätået, som
gick i utkanten mellan odlad mark och skog längs hela byn. Stigen, som nu
växt igen, ledde bort till den bygemensamma vägen som försvann då
tre hemmansägare kalhögg och markberedde 1996. Det var första gången en skogsskövlare användes i direkt anslutning till byn. Stigen och vägen använde jag ofta när jag var hemma under somrarna. Så lätt förstör man här i byn kulturminnen, på andra platser i landet skulle markägarna ha fått repressalier och tvingats rensa fram de gamla kommunikationslederna igen. Men här saknas kulturhistoriskt incitament till sådant, byn är fattig.
Fortfarande kan stigen som kossorna tog från sommarlagården och ut i skogen skönjas. Men om några decennier är allt som tydde på jordbruk borta och ingen då levande kommer att sakna minnet av den tid som flytt. Så är det i utarmade bygder.
.
.
Så gjordes också runt min mammas föräldrahem. En ny generation tog vid vilket resulterade i att den skog som fanns sågades ner, en total kalavverkning gjord av en stor skördare. De gamla stigarna där vi alltid hittade våra kantareller, där kossorna hade gått, där vi barn sprungit för att se vem som först kom ner till badplatsen, allt är idag borta. Ingen kan längre urskilja att där nere i gläntan låg den gamla vattenkällan. Inget finns kvar som minner om det som varit!
SvaraRaderaDu och jag Stig, vi ser sådant där. Men det ska mycket till innan skogsägarna själva inser vad som förstörs och att de själva kommer att försvinna i "glömskans hav". Finns inget vackert att minnas efter sådana generationer (eller...)
Radera