Om att stanna där du föddes

Jag har länge varit förtjust i boken De som aldrig sett havet av Dan Korn (1992), trots att jag bara bläddrat i den. Den handlar om bohuslänningar som bodde ett par mil från havet men aldrig såg det, aldrig reste så långt bort :-) Det hade aldrig behövts, hade inte lockat, man var nöjd med sitt. Det handlade om boende i ryggåsstugor och ett liv utanför de stora farvägarna, om att verkligen vara sin egen. Det handlade om en tidigare generation.

De som aldrig sett havet och andra berättelser om västgötar som ännu lever som förr. 1992

Jag tror att det i framtiden, nu när vi kan resa vart som helt på jordens yta på några timmar, kommer att vara  lyx att befinna sig på samma plats (region)  på jorden under hela sitt liv eller en stor del av det. Att leva här och nu. När det är möjligt att åka på semester till månen, eller evighetsresa till Mars, och tillräckligt många gjort det, då blir lokalsamhället högsta trend igen. Jo, det är ganska intressant.
 
Men jag ser också vådan av att bo i glesbygden idag, knappt resa och men få intryck via medierna, kanske resa utomlands med ett all-inclusive-inhägnat område utan kontakt med turistlandets kultur och invånare. Då tycker jag mig se den omtalade inskränktheten lätt dyka upp där man hävdar att vi svenskar vet bäst hur livet ska levas.

Numera är jag mycket ambivalent i frågan om att idag leva på ett och samma ställe livet ut eftersom den globala situationen blivit en annan.
.
.