På väg dit ville jag se barockarkitekten Guariono Guarinis fantastiska skapelser och många av dem finns i Torino/Turin. Länge hade jag längtat efter detta.
Kupolen i San Lorenzo, Turin.
När jag kom till Milano klev jag av på järnvägsstationen och köpte en tur-och–returbiljett till Turin dit jag anlände på eftermiddagen, letade upp ett enkelt och centralt hotell som jag tog in på. Alltid förhållandevis dyrt med enkelrum så en stor del av kontanterna gick åt. Sen tog jag en tur på stan och beskådade skön arkitektur. Dagen därpå fortsatte jag på tidig förmiddag men satte mig sedan på tåget till Milano igen för att hinna till Rom före natten.
In i kupén kom även en italiensk parant dam i 60-årsåldern (skulle jag gissa) som satte sig på den andra fönsterplatsen mitt emot mig. Sedan inträdde en lång svartklädd yngre man som placerade sig på platsen vid min sida. Jag minns allt väldigt väl när jag rekonstruerar händelsen, en händelse som legat förborgad länge eftersom så många nya händelser lagrade sig ovanpå därefter. Kom ihåg det hela nu då nazismen på allvar kommit upp till ytan och diskuteras i medierna.
Jag talade inte italienska vid den tiden men fick på italienares nyfikna sätt frågan varifrån jag kom och vad mitt syfte med resan var vilket jag förklarade på engelska – att jag studerat Guarinis barocka byggnader och var på väg till Rom för att studera italiensk monumentvård.
Konduktören kom och ville se våra biljetter. Vi sträckte fram dem men när han tittade på min sa han att den var ogiltig. Jag såg nog ut som ett frågetecken och förklarade på engelska med översättning till italienska av damen mitt emot, att jag ju köpt en tor-biljett igår i Milano. Den är inte giltig, den gällde för gårdagen! blev svaret.
Det här var på den tiden då man hade resecheckar som löstes in på bank till landets valuta. Min plan var att på Milano station lösa in några av dem till ytterligare italienska lire. Samtidigt hade jag ett VISA-kort men det gick inte att betala med på tåg. Så var det då. Och jag hade inte tillräckligt med kontanter för att betala en enkelbiljett. Det var inte det att jag saknade pengar, bara det att dessa var bundna och inte i kontantform.
Där satt jag. Det hjälpte inte att förklara min situation, konduktören var obeveklig. Du får gå av vid nästa station. En liten station, säkerligen utan bank insåg jag. Hjärnan var på högvarv för att finna en lösning. Mina medpassagerare pratade på som italienare ofta gör. Jag förstod så pass att det handlade om mig som ”fripassagerare”. Den unge mannen som jag då förstod var ”svartskjorta”, tyckte att jag var en inkräktare som tärde på landets ekonomi. Ett dravel utan existensrätt. Gissa om jag tyckte det var obehagligt? Damen argumenterade och det var i hennes svada som jag hörde ordet ”fascist” och förstod sammanhanget. De pratade på ganska länge, konduktören lyssnade mest, jag var förvirrad och såg framför mig att medelst småstationer och utkastande från tåg efter evigheter komma fram till Milano.
Vi svenskar behandlas i de flesta länder respektfullt, vi saknar oftast upplevelser av att betraktas som mindervärdiga. Vi är privilegierade i detta fall. Så har jag upplevt det under mina resor på egen hand. Men inte just då.
Så numera vet jag hur det känns att vara ovälkommen till ett land genom denna enda händelse. Att öppet få höra att man är en ekonomisk belastning, att se in i ett par svarta ögon fyllda med hat. Och jag vet hur det känns när en parant dam med välondulerat hår i resdräkt slutligen säger: Jag betalar hennes biljett! till konduktören och räcker fram sedlar till densamme. Den unge mannen i svartskjorta tystnade.
Herreje, vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Hur skulle jag någonsin kunna kompensera henne som räddade mej ur den prekära och obehagliga situationen? Hon, den okända, den inlevelsefulla, kanske den mest fantastiska okända människa jag träffat. Namn okänt. Det gick inte att säga tack på ett tillräckligt kraftfullt sätt. Det var omöjligt att uttrycka det jag kände. Det blev bara en fras på engelska, varken hennes eller mitt modersmål. Men hon lever än i mitt minne och jag fortsätter att ta parti för de små i samhället.
Lega Nord bildades 1991 i Italien, partiets starkaste fäste är landets norra region. Södra Italien har för övrigt samma problem som "Norrland" - exploatering av råvaror som förädlas utanför regionen. Sverigedemokraterna har största fästet i södra delen av Sverige men ökar i norr. Obehagligt!
Fascism, nazism, främlingsfientlighet
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...