Avkoppling, friluftsliv och skogsbruk

Det var mycket dis, regn och duggande under senaste "Norrlands"vistelsen. Det blev en hel del inomhusarbete men då solen kom fram blev det avkopplande skogsarbete. Ett arbete så olikt det skrivbordsarbete som annars är vardag. Vi tycker om att tillsammans röja i vår skog. I den skog där morfar högg rotposter till sitt timmerhusbygge. Den skog som stigen till fäboden passerar. Den skog som vi inte enbart ser som ett kapital att föra ut från hemmanet.

Det är troligt att jag ser på vår skog annorlunda än mina grannar gör. För mig är träd något mer än blivande timmer, brädor, massaved och bränsle. I min skog är mellanrummet mellan stammarna också viktigt och marken såväl som luften. Och då ska gudarna veta att jag är ingen "skogsmulle". Skogen är för mej något platsspecifikt, något med mervärde om den sköts som en naturskog. Levande materia som får ytterligare en värdedimension jämfört med en planterad kulturskog. Kulturskog som för övrigt är en väldigt dåligt valt benämning på en monokultur, en plantage, men stämmer väl in i dagens skogsbruk som enbart befrämjar hög avkastning.

Jag tror min syn stämmer en hel del med morfars syn på naturen. Det är ytterst svårt att komma i samspråk med jämgamla i byn om de här frågorna. Av det drar jag slutsatsen att vi tycker diametralt olika. Någon som vet vad en låga i skogen är?

 Frusna trattisar - en följd av skogsarbetet :-)

"Jag tyck inte heller om markberedning" sa en 80-åring till mej då vi röstat om markberedning skulle ske på vår fäbodmark eller om vi skulle plantera själva. Han och majoriteten röstade nej till markberedning. Men styrelsen hade sett till att det redan var markberett då omröstningen i samfälligheten skedde. Vi har här att göra med en styrelse med mycket låg civilisationsnivå.Inte enbart män ingår i den.

I senaste SkogsEko från Skogsstyrelsen finns en artikel om jämställdhet i skogen. (Ja, jag vet. Sådant måste en statligt producerad tidskrift ta upp.) I artikeln framgår något som inte är nytt men likväl är intressant. Där hänvisas till ett "annat relativt nystartat forskningsprojekt, Plural (SLU och Umeå universitet) som lyfter fram flera aspekter av mångfald. De kan se hur skogsägarprofilen håller på att förändras på olika plan: fler kvinnor, fler utboende än åbor och allt fler med högre utbildningsnivå. Med denna förändring kommer också en annan syn på skogsbruket. Till exempel visar forskningen att kvinnor tänker mer socialt, miljömedvetet och ekologiskt."
(...)
"Många av dagens skogsägare utför heller inte själva jobbet utan sköter det från skrivbordet. Det gör att du istället måste vara skicklig på beställning, uppföljning och på att läsa avtal."

Jag tror inte att alla hemmansägare i byn som säljer virke idag har avtal med Norra Skogsägarna som här i byn ser ut att vara den enda köparen av skog. Det brukar nog vara som man senast gjorde inom bysamfälligheten då fäbodallmänningen kalhöggs - ett telefonsamtal från Norra och avverkningen påbörjas utan skriftligt avtal. Körskador och dåligt utfört arbete bryr sig varken entreprenör eller köpare om. Så det blir markägaren som blir lidande om man inte har kontrakt med t ex krav på återställning av marken inskrivet.

I byn finns totalt 36 hemman varav sju (7) ägs av utbor medan resten av hemmansägarna bor i byn. Nio (9) stycken av dessa 36 hemman ägs av enbart kvinnor (mitt hemman räknar jag t ex inte eftersom jag äger det tillsammans med min man), sju (7) av dessa kvinnor är åbor (bor i byn) varav åtminstone två (2) har eftergymnasial utbildning. Törs jag påstå att jag är den enda av kvinnorna som engagerar mig i hur vi hemmansägare förvaltar vår egendom. Jo, det törs jag. Jag är utbo.

Tänk om vi kvinnor, även åbor med akademiska examina, kunde låta bli att tiga och därmed samtycka till de dumheter som (männen i) styrelsen beslutar utan att vi får säga vårt åsikt. För det är väl inte bara jag bland oss som tänker socialt, miljömedvetet och med längre framtidstänk än näsan räcker? Som ser vårt gemensamma ägande av natur inte enbart i reda pengar utan som en förvaltning för framtiden? Okej, visst ser jag svårigheten att bryta ett patriarkal struktur där kvinnor låter sig ingå enbart som jasägare, som accepterar denna odemokratiskt  pådyvlade roll utan att ifrågasätta, ja till och med om de sitter i samfällighetens styrelse. Det här måste vara en klassresenärs dilemma i ett nötskal.

Det brukar hävdas att utbildning ger ett kulturellt kapital. Är det verkligen så? Om man bor kvar på den lilla hemorten? Hur visar det sig i dagens samhälle, på den norrländska landsbygden, i en liten by? I små orter med stark Jantelag. Ahhh, det här är frågor som intresserar mig mer och mer. Därför blir det mer skrivet i frågan framöver.
.
.