Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkt grön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.
Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.
Hela texten finns här och är en översättning av Paul Dresser´s "On the Banks of Wabash". Originalversionen spelades in första gången 1897.
Det finns kända skribenter som skrivit om sången. Här är en sann humorist. Någon som bloggar om skärbrädan har jag dock icke träffat på.
Fin skärbräda. Sverige var homogent och instängt på 50-talet. En "neger" kunde man möjligtvis hitta i Sthlm.
SvaraRaderaHjomen, bara för att det var "instängt" behöver det ju inte betyda att naturen var viktig. Eller...? Homogenare än nu kan jag hålla med om att det säkert var, men jag tycker snarare det är tecken på att urbaniseringen (och utvandring till Amerikat) pågått länge och att man i städerna längtade tillbaka till sina "rötter" som fanns i naturen, på landsbygden.
RaderaFör mig är det en tolkning av den lustiga skärbrädan.
Fina skärbrädan ... där som sädesfälten böjer sig för vinden - det är så vackert p Barndomshemmet har jag aldrig glömt. Mitt är inte i vår ägo längre. Men faster och farbror bor i farmor och farfars hus än. :)
SvaraRaderaMorfars timrade hus, om än litet, känns hedersamt för mig att förvalta en tid.
RaderaDitt barndomshem är i alla fall inte rivet, du kan återvända dit!