Barn känner, barn förstår

Innehållen information 

Jag var fem år. Det var februari. Jag minns inte detaljerna så väl men känslan är desto starkare.

Vi, de tre lekkamraterna hade träffats, vi var 5, nästan 5 och lille J som bör ha varit 4 år.
Efter snölek hamnade vi alla i köket hos lekkamraten. Vi satt runt folkhemmets köksbord med laminatskiva och den fascinerande skomakarlampan med hissanordning som hängde ovanför - men eftersom det var mitt på dagen den var inte tänd. Lille J satt vid bordets ena kortända, vid den andra satt lekkamratens pappa. Jag satt i kökssoffan och mitt emot satt tant K och bredvid henne lekkamraten. Kanske drack vi mjölk och åt hembakta bullar.

Det här var vid tiden då generationsboende var väldigt vanligt i byn. Lekkamraten bodde här med sina föräldrar på bottenvåningen, farfar bodde uppepå. Men han var inte hemma just då utan på sjukstugan. När vi sitter där säger mamman eller dottern något om farfar, frågar något om honom, kanske en undran om de ska fara och hälsa på honom. Då säger lille J helt troskyldigt som små barn gör, bara rakt på: Men han ä ju dö.

Det som hände i luften mellan alla vid bordet sitter kvar än i min hjärnbark. Alla stelnade utom lille J. Luften gick ur, det blev svårare att andas. Mamman tittade frågande på pappan: Är det sant? Pappan nickade eller svarade tyst ja. När? Igår. Vår lekkamrat kröp upp i mammans knä och började gråta stort. Mammans ögon blev gråtigt blanka och rödkantade men att visa känslorna rakt ut gjorde/gör långt ifrån alla här. Det norrländska/svenska karaktären sitter djupt i själen. Jag såg hur tant K. kämpade med anletsdragen, med behärskningen, kunde inte prata för rösten skulle ha spruckit.

 Bilden har inget med människor i texten att göra.

Den är hämtad härifrån.

Och jag – jag kände mig konstigt illa berörd trots att jag bara satt där utan ett ord. Nyheten att ”farfar” var borta var ny även för mej. Känslan av pinsamhet och medkänsla blandades. Pinsamt att de närmaste inte visste något då andra i byn redan kände till det fakta att en bybo dött. Jag kände mej skyldig trots att jag inte alls på något sätt var det. (Det sägs att flickor/kvinnor lätt tar på sig andras skuld.) Kände medlidande med mor och dotter som så abrupt fick höra det tråkiga meddelandet. Jag minns som sagt precis känslan men som 5-åring kunde jag inte formulera den, det kan jag ännu inte helt. Andningen blev ojämn, det var svårt att veta vart jag skulle titta så att ingen kände sig bortgjord. Att prata om något var omöjligt. Ändå var det inte mitt fel att informationen till de närmast sörjande kom från fel håll. Icke.

Pappan kände alltså till att hans far, ”farfar”, hade avlidit men inte berättat det. Än. Rätt tillfälle dök inte upp. Det är svårt att prata om ledsamheter, nästan tabu med döden. Så var det, så är det ofta. Vi blev inte sittande länge, jag och lille J. Pappan sa snart något till oss som Nu båner (barn) är´e bäst att je gå hem! Så vi lommade iväg. Jag hade en märkligt obehaglig känsla i kroppen.

Själv är jag uppväxt i ett hem där döden och mycket annat svårt har pratats om i familjen genom min mors försorg. Detta är jag henne evigt tacksam för. I tonåren kunde diskussionens vågor i olika frågor gå mycket höga. Att sluta in sig i sig själv och förtränga var inte vår familjs sätt att agera och reagera.

Den här händelsen som 5-åring har kanske format mig så jag är noga med information, att bakvägen få veta något som undanhållits, gör alla situationer sämre. Det gäller inte endast familjeangelägenheter. Absolut inte. Det kan lika väl handla om en arbetsplats, politiska beslut och föreningsliv. Och när det gäller det senare har jag många negativa erfarenheter från byns samfällighetsföreningar efter att jag blev hemmansägare. Kanske hör det sättet att se på andra till en bys identitet eller mentalitet? Den som inte lämnar information till andra har makten.
.
.
Den här texten finns sedan tidigare på bloggen, några mindre ändringar är gjorda. Femåringens känsla finns fortfarande kvar i mig, femåringens första möte med döden.

.
.