Låt oss tala om döden

Jag har varit lite krasslig ett par dar men inte drabbad av coronavirus. Jag valde att inte arbeta hemma utan ta igen mig med att sova och läsa. En ganska behaglig tillvaro trots allt och i dessa hysteriska tider kändes det rätt att läsa om död och pest.

Plockade fram Giovanni Boccacios Decamerone, en novellsamling från 1350-talet då digerdöden härjade som värst i Florens. Boken innehåller hundra noveller med en ramberättelse som handlar om en grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan. De fördriver tiden genom att under tio dagar varje dag berätta varsin story.

Men efter att ha klämt cirka 30 av novellerna kändes det tillräckligt. Åtminstone för denna gång. 1300-talets urbana liv och lantliv med riddare och jungfrur, tiggare, adelsmän, saracener, skeppsbrott och landsvägsrövare - allt med sedelärande och emellanåt erotiska motiv, eller förväxlingskomedier, går inte hem hos mej. Visst, man lär sig en hel del om medeltidens vanor och tankesätt. Har försökt förr men aldrig kommit igenom Decamerone trots att den stått i hyllan sedan 1983.

Inte heller Albert Camus Pesten läste jag. Nej, det blev När döden gästar av Louise Hagberg från 1937 i nyutgåva. Den fann jag intressant och faktiskt underhållande plus att en hel del minnen kom upp under läsningen. Jag har trots allt upplevt några gamla sedvänjor i samband med död vilket knappast jämngamla stadsbor eller jämngamla sprungna ur andra samhällsklasser har gjort. Det är glimtar av en kulturskatt jag bär på :-)

Storpocket, 733 sidor. jag köpte den på årets bokrea (2020).

En bortglömd kulturskatt 

När folklivsforskaren Louise Hagberg begav sig ut på sina uppteckningsresor i de svenska bygderna var det med en känsla av att tiden var knapp. Ännu på 1910- och 20-talen levde sedvänjor kvar som sprang ur medeltida och rentav hedniska föreställningar. Traktens folk kunde ännu berätta om älvor, gastakryst och lyktgubbar och mindes seder, språkliga uttryck och forna tiders föreställningar om sjukdom och död. Somligt kan vi känna igen än i dag, annat har helt fallit i glömska. Med stöd av skriftliga och muntliga källor beskriver Hagberg hur man gick till väga vid svepning, likvaka, själaringning, likfärd, jordfästning och begravningsgille, liksom uppfattningen om själens fortvaro efter döden.

»När döden gästar« utkom första gången 1937 och är ett häpnadsväckande dokument över en svunnen värld. Boken är rikt illustrerad och innehåller hundratals ortsangivelser, från Ystad till Korpilombolo. Förord av Jonas Engman, etnolog och chef för Nordiska museets arkiv.

De kapitel jag hann läsa innan jag blev bra igen inspirerade mig. Jag tänker mig att återkomma till döden i fler bloggposter. Här kan man läsa mer om Louise Hagberg.
.
.