Döden, döden...

Likstrumpor

Den döde ifördes nästan alltid strumpor, som ofta drogs på innan liket stelnat, och dessa skulle helst vara nya, ibland måste de vara av bomull och ibland av ylle. Även färgen växlade, vanligen var de svarta eller vita. (...) Vid ett dödsfall i en socken i Gästrikland, där tunna vita bomullsstumpor brukade användas, sydde sveperskan, då några sådana inte fanns till hands, ihop ett par för att den döda, en gammal gumma, inte skulle behöva läggas i kistan barfota. (...) Många gamla gummor brukade ofta i tid sticka svepnings- eller "dödstrumpor", "dösselstrumpor"(Värm.), så att de låg i ordning när de skulle fraktas i jorden (...) Det var noga med att strumporna inte fick glömmas, och vid en begravning, som ägde rum 1897, gick en av de kvinnliga anförvanterna fram och förvissade sig om att den döde hade fått ordentliga långa yllestrumpor av svart ull på sig (Små.) "Utan strumpor går det inte", om de så inte hade mer än ett par.

 Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 7 "Den sista vilobädden".


Jag har hört berättas om släktingen, den fattige landbonden, som när hustrun stod lik hemma i stugan år 1882, ville ta av henne strumporna där hon låg svept i kistan eftersom de hade ett visst värde och han var fattig. Han tillrättavisades/förhindrades dock av svärsonen som menade att de döda absolut bör hedras och inte strippas på strumporna (som ju ingick i svepningen på den tiden). Detta bör ha skett efter att den döda visats för byborna och dessa lämnat stugan. Att besöka den dödas hus var en sed som var vanlig då för tiden.

Bild från nätet

När jag var på studieresa till Istanbul 1989 med ett gäng kollegor, gick vi en ledig stund till basaren där vi spreds för vinden. Jag hittade bland annat vackra tyger och även ett par mycket fina halvlånga yllestrumpor, stickade med ett, i mitt tycke mycket vackert hålmönster i ovanligt mjukt, oblekt vitt yllegarn. När jag sedan kom hem och använde dem insåg jag att de inte skulle palla med många dagars nötning innan de skulle gå sönder. Där och då beslöt jag mig att de skulle få bli mina likstrumpor. Hur jag då kände till traditionen med likstrumpor minns jag inte, men kanske var det via den gamla släktberättelsen. För närvarande är de där vackra ullstrumporna förlagda men tids nog kommer jag att hitta dem. Det jag med säkerhet vet är att de förvaras på ett sådant sätt att "mott och mal" inte kan förstöra dem.


Liksärk

Den döde kläddes i skjorta, kalsonger och strumpor, om det var en manlig individ. En kvinna ifördes linne - sådana voro då för tiden med långa ärmar - och strumpor. Strumporna kunde vara av ylle eller bomull, vilket som helst. Kläderna voro av deras egna, som de haft förut. (...) På kvinnornas svepningar rynkades de framtill och ombundos med band, så att det blev som ett rysch omkring handleden. Somliga, som hade råd, kunde också ha spets i kanten på ryschet, men det var ej alla.

 Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel 7 "Den sista vilobädden".

I flera år på sena 1970- talet och in på 80-talet använde jag som nattskjorta en mycket välsydd vit särk i kraftig bomullskvalitet. Den hade långa ärmar med spetskantade manschetter, spetskrås längs den korta knappslån mitt fram med 4-5 små pärlemorknappar. Spetskanten fortsatte längs den rundade kragen. Den var fin och mycket välsydd för hand. Jag stortrivdes verkligen i den och den genomgick många tvättar. Jag hade fått den av min mamma med uppgiften om att det var hennes mosters tänkta liksärk som hon ärvt efter dennas död. Den kom aldrig till användning som svepning eftersom begravningssederna hade förändrats 1971 då Hilda dog. Döden hade blivit institutionaliserad och sekulär.

Idag kan jag gräma mig över mitt förhållandevis ovarsamma nyttjande av särken.
Om den finns kvar? Jag vet faktiskt inte, möjligtvis borta på vinden...

Hur har mina läsare ett ledigt eller ansträngt förhållande till kulturhistoriska föremål tillägnade döden, tro?
.
.