Vilka har tolkningsföreträde på landsbygden?

"Det är känt att män har tolkningsföreträde, särskilt på landsbygden. 

Undersökningar visar att medvetenheten om jämställdheten är betydligt lägre på landsbygden och i Norrland. Det finns oupplysta människor på landsbygden."

Från en podd jag lyssnat på.

 

Sant eller inte. Om jag vore välutbildad kvinna invald i en styrelse på landsbygden skulle jag kämpa för att kvinnor verkligen ska höras mera. Våga säga vad en tycker i en mansdominerad församling. Våga ta till orda. Våga tycka något utan att hånas och förminskas. I byns samfällighetsföreningarna märker jag oerhört väl männens tolkningsföreträde. Det är inte ens ovanligt att kvinnor t o m skickar sina män på årsmötena trots att männen inte är delägare i jordbruksfastigheten/ hemmanet. Och problemet är inte att det saknas kvinnor i styrelserna, problemet är att dessa kvinnor ställer upp på männens villkor. På så sätt sker ingen utveckling. Det är först när flera åsikter kommer fram och konfronteras som bra lösningar på problem/frågor uppstår. Då måste fler våga ta till orda.

Kanske kan man säga att kvinnor har ett egenansvar att låta sig höras, att inte enbart ställa upp bakom tolkningsföreträdarna och inte enbart ta till orda i hemmet/familjen. För egen del instämmer jag med

följande:

"När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant."

Läs mer HÄR.

Med den inställningen är det svårt att vara kvinna på landsbygden och vilja något annat än männen så länge inte kvinnorna hjälper varandra att komma till tals. Och så sker inte i nämnda samfällighetsföreningar. Skriver jag att detta handlar om utbildning och socioekonomisk tillhörighet blir det ett ramaskri... En kvinna som ifrågasätter det rådande situationen är bråkig, inte insiktsfull. Så ingen utveckling sker trots att det är detta norrländsk landsbygd behöver. Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor flyttar/(flyr) till städerna.

Tandläkarbiträde

Min farmorsmorfar var n´sinkar-Jack som han kallades ibland har jag fått berättat för mej. Jacob föddes i Rönnholm som barn nummer 13 i en barnaskara på 16 varav åtminstone 9 nådde vuxen ålder. Jodå. Per Nilsson och Helena (Lena) Matsdotter var hans föräldrar. Dem har jag skrivit om tidigare. 

Jacob gifte sig 1860 med Brita Katarina från Högliden. De bosatte sig i södra delen av min hemby, i en stuga som fanns kvar till 50-talet med utsikt mot den nu utdikade Fjärden. Idag måste man veta att där låg ett hus, jag har urskilt ett par grundstenar/hörnstenar bland träd som vuxit upp och förstört grunden. 

Jacob och Brita Katarina fick fyra barn. Anna 1861-1931, Johan Petter 1863-1863, Johanna 1867-1956 och Per 1871-1877. Johanna adopterades bort 1870 och fick ett liv helt olikt sin enda syster Anna, min farmorsmor. Johanna, eller Hanna som hon kallades, växte upp i en annan samhällsklass och hennes liv har jag delvis kartlagt.

År 1877, vid 40 års ålder och samma år som sonen Per dör, sex år gammal, beslutade Jacob och Brita Katarina att arrendera mark på 50 år och timra sig ett torp dära Tenstrana. Ett torp på ofri grund, alltså inte med den betydelseförskjutning ordet fått idag - en liten röd stuga som används som fritidshus. Jacob levde sitt liv mellan 1837 och 1927. Han blev alltså 90 år gammal och hans tankegods har förmedlats till mej via länkarna som var min farmor och min far. De sista 14 åren bodde Jacob med sin dotterdotters familj. Där, på övervåningen i huset, dog han lugnt och stilla i februari 1927. 

*

Nåväl – det är om Johanna/Hanna detta ska handla. Hon som adopterades bort då hon var 3 år och 2 månader gammal och trots att föräldrarna endast hade två barn i livet – Anna och Johanna. En liten son hade dött och den andre, Per, var ännu inte född (och hade således heller inte dött). Varför adopterar man bort ett barn när man bara har två? Visserligen var båda flickor som inte var lika ekonomiskt värdefulla som pojkar, kanske snarare en belastning med tanke på hemgiften som skulle följa döttrarna om de gifte sig. Men ändå? Vad rörde sig i dessa människors tankar och bakom ett så pass drastiskt beslut? Det ger inte kyrkböckerna svar på. 

Farmorsmors yngre syster Hanna lämnades alltså bort till fosterföräldrar 1870 vid 3 års ålder. Hon kom att få en uppväxt i en annan samhällsklass än farmorsmor Anna som var 9 år då systern Johanna lämnades bort. Jag har forskat en del i hur (Jo)Hannas liv kom att gestalta sig. De båda systrarnas öden blev mycket olika. Den ena blev en yrkeskvinna, den andra sin makes hustru med familjens skötsel som huvuduppgift.

Genom sina fosterföräldrar bytte Hanna samhällsklass eftersom de kom från burgna hem. Adoptivföräldrar var Hilda Charlotta Barkman född 1841 i Eskilstuna och Edvard Walfrid Wessman född 1837 i Visby. Hur de kom i kontakt med Jacob o Brita Katarina vet vi inte, något Adoptivcentrum fanns inte vid den tiden. Paret Wessman bodde i Sundsvall. 

Men - det gemensamma livet fortsatte inte som fosterföräldrarna planerat. Redan efter fyra år skilde sig paret vilket torde var ovanligt vid den tiden, åtminstone i svagare socioekonomiska samhällsklasser. I samhällets elitskikt var det något mer frekvent. 

Skiljobrevet är daterat 27/5 1874, året då Johanna skulle fylla 7 år. Walfrid Wessman vistades i Pretoria Sydafrika 1876 och exhustrun Hilda Barkman och Johanna flyttade så småningom till Uppsala där det står att Hilda Barkman försörjer sig 1878 genom att hon ”läser med barn”. Jag förmodar att hon är "informator" till barn i skolåldern  i bättre beställda familjer. Johanna får säkerligen också undervisning.

Visitkort som troligen förställer Walfrid Wessman hittade jag här.

Nästa gång jag träffar på Hanna har hon flyttat till Stockholm. Vid folkräkningen 1890 återfinner jag mamsell Maria Johanna Wessman som ogift kvinna, ensam i familjen. Hon är 23 år och bor i kvarteret Hvalfisken no 26 i Hedvig Eleonora rote i Stockholms stad. Kanske hade fostermodern avlidit - det har jag inte funnit ut än. Den ogifta Johanna tituleras ”mamsell”. Hade hon levt kvar i hemsocknen skulle titeln ha varit piga men nu var hennes ställning högre än så.

Tio år senare, vid folkräkningen 1900, träffar jag på mamsell Johanna Wessman i Södra Qvarteret Domprosteriet, Västerås stad. Hon är fortfarande ogift och ensamstående men det fanns fler personer i hushållet. De är familj nr 1:
Ture August Malmström f 1862 i Linköping, Östergötlands län. Han är tandläkare. Hans fru är Augusta Susanna Hallgren f. 1862 i Eskilstuna, Södermanlands län. (Kanske finns koppling här med Hilda Barkman som även hon kom från Eskilstuna?)

De har barnen:
Olof Harry f 1891
Dorrit Augusta f. 1894
Einar Tureson f 1895
Ruth Alice f 1896
Erik Tureson f 1897. Alla barn är födda i Västerås.

Fam nr 2: Johanna Wessman f 1867, Nordmaling , Westerbottens län.
Fam nr 3: Anna Matilda Anderson f 1874 i Hedemora, Kopparbergs län. Piga.
Fam nr 4: Alma Erikson f 1869 i Berg, Västmanlands län.
Fam nr 5: Herta Sofia Wahlman f 1879 i Ramnäs, Västmanlands län. Piga.


Hanna utbildar sig till tandläkarbiträde (tandsköterska?) och tar anställning hos Ture Malmström, tandläkare i Västerås. Hon blev yrkesarbetande.

Så här såg det ut på en tandläkarklinik dära Vall´n någon gång på 30-talet? Supermodernt i jämförelse med historier om hur "doktorn tog en tång och drog ut en värkande tand utan bedövning". 

Fotograf Hanna Bäckman (1875-1963), Bäckmans fotoateljé fanns 1907-1940.

 

I Arkiv Digital läser jag att Johanna var inflyttad till Västerås 1904 (fastän hon fanns med i folkräkningen 1900 för Västerås!) samt att Ture Malmström blir änkling år 1916. Jag får även reda på att den 14 augusti 1921 sammanvigs 54-åriga Johanna och Ture.

De bor i Västerås men familjen Malmström - Ture, Johanna och Tures dotter Dorrit Augusta - flyttar 1928 till Bromma, Stockholm. Då var Ture 66 år och Hanna 61. Ture Malmströms dotter Dorrit som då är 34 är och utbildad sjuksköterska ser ut att ha blivit sinnessjuk och omyndigförklarades 1927 av Västerås rådhusrätt. Det där vore intressant att studera närmare vad som hände.

Det är aningens torrt att följa ett människoöde via fakta i kyrkböcker och register även om det är intressant. Jag får veta att Hanna blir änka 1930 vid 63 års ålder och hon blir 89 år gammal. 

Hanna fick inga egna barn, gifte sig sent i livet och blev styvmor till sin mans barn. Paret flyttade till Bromma när mannen blev pensionär. Någon gång efter hans död flyttade Hanna till Mölndal, Göteborg. Har inte luskat fram när. Kanske flyttade hon dit beroende på att styvsonen Erik Tureson Malmström bodde där och han blev änkling 1936. 

Tjugo år senare, den 15 augusti 1956, avled Johanna Malmström f. Wessman vid 89 års ålder läser jag i digitala dödboken för 1947-2006. Hon bodde då på Gunnebogatan 66 i Mölndal, Göteborgs och Bohus län. 

Johanna besökte aldrig någonsin sitt föräldrahem (vad jag känner till) men på något sätt kände man där till att hon utbildat sig inom vården. Kanske hade bekantas bekanta träffat henne, hon bodde ju hela sitt liv i större städer. Det gick hörsägen om att hon utbildat sig till fältskär. Undrar om hon minns något av sina första tre år i de nordliga trakterna? Funderade hon över sina biologiska föräldrars beslut att lämna bort henne? Träffade hon sin fosterfar någon gång? Blev han kvar i Sydafrika?

Det har varit intressant att forska fram uppgifter om Hanna, Johanna Jacobsdotter/Wessman/Malmström från Nordmalings socken. Hennes syster Anna bodde större delen av sitt vuxna liv i Sundsvallstrakten där hon dog 1931. Undrar hur Anna upplevde det att veta att hon hade en syster som hon inte var bekant med och inte träffade? Är blod starkare än vatten?

Här en berättelse om mitt första tandläkarbesök.

Teckning: Lisen Adbåge

Gladiolus

 

Det är trevligt att plocka in egenodlade växter. Detta år har dock varit ett ganska mediokert odlingsår, en hel del av de frön som såddes grodde aldrig som till exempel praktvädd, svedjerova, sommaraster, inte ens fastän av vissa sorter nya fröpåsar köptes och såddes ånyo. Men gladiolerna kom upp och nu blommar de.

Och en del ätbart kan också skördas trots allt. Bara de får vatten om det är torrt klarar sig rotfrukter, squash, frilandsgurka och kryddor rätt bra en månad utan övrig tillsyn. Imorgon blir det tabbouleh till lunch.

a´Norrbys`Soff (eller Sofia Norrby)

Sofia Norrby hette en kvinna som vid någon tidpunkt bodde här i byn. För mej är hon känd som a´Norrbys´Soff, en som jag hörde talas om långt efter hennes död, en död som måste ha varit förfärlig. Platsen där hon bodde kallas Sofia-jala (Sofiagärdan), åtminstone hade mina föräldrar den benämningen på jordplätten – nu en gudsförgäten och väldigt mycket fulare yta på denna Jorden än när hon levde.

Vem var hon, denna Sofia?, när levde hon?, hade hon släktingar i byn? Först under senaste tiden har jag engagerat mig mer i att leta efter henne i kyrkoarkiven.

Sofia Magdalena föddes den 20 april 1807 som dotter till bonden Johan Sandman och hans hustru Maria Margareta Christiansdotter. Sofia föddes med en tvillingbror som dog redan som spädbarn. När Sofia med tvillingbror kom till världen fanns redan barnen Nils Johan, född år 1800 och Cajsa Stina, född 1804, i familjen.

Sofias föräldrar var alltså bonden Johan Sandman (1768-1864) och Maja Greta (Maria Margareta) Christiansdotter (1774-1845) från Rickleå, Bygdeå socken. Hon var en av de elva döttrarna till gästgivaren därstädes.

Fler barn föddes i familjen och livet fortsatte med händelser som jag inte vet något om. Det jag vet är att de bodde tvärs över Kustlandsvägen, gamm´vägen,  i förhållande till morfars hus, i det som ibland kallas Västerbottenshus. Det var långt innan morfar timrade sitt hus 1913 men Sandmans langkakesen (parstuga i 1,5 våningsplan) stod kvar till 1930-40-talet, även bröjstun/förmånsbönninga men jag har aldrig sett de fina byggnaderna i verkligheten.

Några år efter Sofia såg dagens ljus föddes 1811 i grannbyn en pojke som döptes till Johannes. Med dåtidens namnetikett kallades han lika gärna Johan. Föräldrarna var bonden Lars Erson med hustru Cajsa Stina Johansdotter.

Johans och Sofias familjer bodde inte långt från varandra, såklart träffades de vid tillfällen. Det var den tid då man fortfarande färdades till fots längs vägarna och folklivet var myllrande. De här två unga människorna gifter sig i augusti 1830 - han 19 och hon 23 år gammal. I lysnings- och vigselboken står de som hemmanstillträdaren Johan Larsson Norrby och bondedottern Sophia Magdalena Johansdotter. Hemmanet är på 6 seland. Året efter, i mars 1831, får de dottern Catharina Sophia och då benämns Johan som bonde i födelseboken. Efter två månader och fem dagar dör den lilla flickan. Vad jag kan se får de inga fler barn därefter.

Sedan händer något som jag inte hittar någon förklaring till. I husförhörslängden för 1836-1842 står gifte drängen Johan Norrby född 1811, upptagen i torparen Jacob Johansson Lögdins hushåll i Mo.

Och under ett annat hushåll hittar jag på en rad bland pigor och drängar ”Drängen Johan Norrbys Hustru Sophia Magdal Sandman född 1807”. Hon var inhyst hos brorsan bonden Nils Johan Sandman född 1800 och dennes hustru Greta Cajsa Renbom född 1810. Hon står skriven på raden under sina åldrade föräldrar och bor, som jag tror, på bondgården i undantagsstugan tillsammans med dem. Dottern skötte sina åldrade föräldrar kan man tro.

Då hade alltså paret Norrby inget hemman längre. Vad hade hänt? Hade Johan spelat/supit bort hemmanet? Han torde väl knappast ha sålt det och blivit dräng. Något tragiskt måste väl ha inträffat? Vilket år de flyttade ifrån varandra informerar inte kyrkböckerna om men det måste har varit i intervallet 1831-1836.

I husförhörslängden för 1843-1852 står hon fortfarande som drängen Johan Norrbys hustru Sofia Magdal Sandman f. 1807 boende på fädernegården. I kommentarsfältet står skrivet Fallandesot? (med frågetecken efter), dvs hon hade ev. epilepsi. Tidigare fick man inte gifta sig om man hade epilepsi – kan det ha tvingat makarna att separera? Men varför gick hemmanet ur händerna på dem?

I husförhörslängden för 1853-63 står Sofia fortfarande som boende hos sin bror. I kommentarsfältet läser jag fallsot (utan frågetecken efter). Då hade hennes mor dött men fadern Johan Sandman levde. Han dör 1864 och frågan är om det är då Sofia då flyttade från undantagsstugan till stugan på Sofia-jala eller om hon gjort det tidigare?

Till höger i bild skymtar Sandmans undantagsstuga/bagarstuga på andra sidan Kustlandsvägen. Västerbottenshuset finns till vänster utanför bild.

Dessa byggnader revs före min tid liksom det gamla bostadshuset. T v syns ladugården, det nya bostadshuset med fyrdelad plan från 30-talet(?) är ännu inte uppfört. Då det kom till bodde Nanny, född Sandman, och Oskar Johansson där.

I fokus står morfar på sin gård med en kalv.

Åren går och 1870 dör Johan Norrby vid 59 års ålder. Tre år senare dör Sophia Norrby, 65 år gammal. I dödboken benämns hon då som ”inhyses enkan”. Någon dödsorsak står inte angiven. Det är hörsägen som lever kvar sedan 1873 som förtäljer att a´Norrbys´ Soff  dog då hon föll ner i sin brunn.

**
Sofia-jala ligger direkt söder om platsen där lill-Emmas torp en gång låg. Sofias stuga låg på brodern Nils Johans mark, nedanför Renbomsberget och den bygemensamma kärrväg som går till "Gotthards bla´myra"  och enligt laga skifteskartan vidare upp till Vinsjön.

Precis nedanför stugans plats passerar Kustlandsvägen (idag Riks 13) och inte långt därifrån fanns Plogbacken (till stora delar bortsprängd då Riks 13 byggdes under sent 30-tal och sträckan genom kommunen stod klar 1942). Nedanför landsvägen, där alla passerade, låg då i sin tur en fjärd, en havsvik, som slutligt utdikades på 1920-talet och vars ängar nu granplanterats eller på annat sätt växer igen. Jag kan tänka mig solglittret över vattenytan eller dimman som låg tät under höstarna. Det bör ha varit ganska så dägeligt. På sjösidan av landsvägen förmodar jag att vattenbrunnen fanns. Rinnande vatten fanns förstås inte inne i stugan så det var där Sofia hämtade vatten om jag förstått rätt. Hon delade brunnen med två granntorp. Den 21 mars 1873 blev ödesdiger för den 65-åriga Sofia. Hon hämtade vatten och föll i brunnen, kanske på grund av halka eller ett epileptiskt anfall. Hon hamnade med huvudet neråt men dog inte av drunkning eftersom vattnet var djupare ner. Öppningen var liten och hon kom inte upp av egen kraft, ingen hörde hennes rop på hjälp och hon dog en ganska plågsam död kan man tro. Sofia Norrby miste livet nere i den normalt livgivande brunnen. I dödboken står bara att inhyses enkan Sophia Norrby dog den 21 mars 1873 och begravdes den 30 mars 1873.

**

Ytterligare torp låg här: den stuga som kom att kallas Lill-Emmas efter Emma Jonsson som bodde där till 1950-talet, ja kanske var det samma torp som Sofia tidigare bott i. I nästa torp, som låg längst norrut, bodde skomakare Sundström med sin familj. Husen är nu rivna.

Pappa och jag stående med Sofia-jala i bakgrunden på 1960-talet. Mamma tog fotot. Vid den tiden hade den indoktrinering, de berättelser om hembygden, den kunskapsöverföring som jag är väldigt tacksam för, påbörjats.

 

Sofia-jala idag.

 

Den lilla gärdan som förr var öppen växer igen och har blivit upplagsplats för jord och grus. 

En ankommen plats.

Ett bortglömt människoöde.

Det fanns 5 skvaltkvarnar i byn

Vid laga skiftet 1865 fanns här i byn fem kvarnplatser i vattendragen. Bäckarna är små och skvaltkvarnar behöver inte mycket vatten för att de horisontellt liggande skovelhjulen ska rotera och driva kvarnstenarna. Att kvarnarna i byn var skvaltkvarnar kan vi vara säkra på.

 

Bilderna visar en rekonstruerad skvaltkvarn.

 

 

Kvarnarna delades mellan byns hemmansägare och det var när vattenflödet var som störst under höst och vår som spannmål gick gick att mala. Två av kvarnplatserna känner jag till. Det vore intressant att finna  ut var de tre återstående fanns.

Fäboddrift

Det gjordes en utflykt till en fäbod där tre byggnader står kvar in situ sedan de var i bruk. Alla gråbruna av väder och vind, rödfärgning passar sig inte långt där uppe i skogen, långt bort från byn. Vem ville släpa med sig rödfärg som färdigkokt eller som pigment i en tunna dit upp när de begav sig? Innan väg fanns, innan scotrar och fyrhjulingar blev vanliga.

Idag är här tyst och lugnt på somrarna men så var det inte så sent som fram till 30- 40-talet. Då var liv och rörelse med råmanden och bräkanden från kreaturen (kräka), kulning, vatten som hinkades upp ur kallkällan och några kvinnor som rörde sig över vallen mellan fäbodens olika byggnader, hela tiden i arbete fram tills dess kvällsmjölkningen och diskningen efter den var avklarad. Fäbodarna var kvinnornas revir och kanske några barns som vallade kor och getter dagtid på skogen.

Kokhuset med mjölkkammare innanför den vänstra dörren.

Här är mjölkkammaren med sin ställning för mjölktrågen. Ursprungligen var kammaren än mer utrustad med hyllor för mjölktråg. Säkerligen fanns här fler förvaringsmöjligheter då det begav sig. Fönster saknas och det är relativt svalt i mjölkkammaren. Här förvarades osten som ystats, messmöret som kokats, smöret som kärnats, långfilen som beretts. En del av detta kunde även hållas kylt i källan eller bäcken. Det var liv och rusch på en fäbod minsann.

Blåklockor på vallen. Kanske är detta ändå mina favoriter bland de vilda blommorna. Hade här gått kor och getter skulle de inta ha blommat ut innan de var uppätna, likaså lövslyet som kommer upp så fort när marken inte brukas.

En bevarad ladugård. Hit kom korna på kvällen efter dagens bete i skogen. Kreaturen mjölkades morgon och kväll. I lagården var de också säkra under natten mot björn och varg.

Och här en stengrund efter en av fäbodstugorna. Alla grunder var tydligt markerade med en kort beskrivning förutom en ritning på välkommentavlan.

I en av stugorna var ett "grönsaksblad" uppsatt på väggen, dvs ett blad av den ekonomiska kartan, för allas orientering och trevnad. Där kan man se att marken är uppdelad i smala remsor tillhörande hemmansägarna som betjänades av fäbodvallen. Det är väl inte otroligt att marken användes för odling, det som förr kallades hemfäbod. Höet fördes hem till gården på vintern då snöföret gav glid under höskrindans medar.

Denna fäbod fick jag tips om för ett par år sedan. Nu var tiden inne för besök och det lyckades trots rätt undermålig skyltning.

Sist - ett torrdass av senare datum, (trä)rent och hygienískt.

Det här var fina fäbodbyggnader som det bara var tur att jag snappat upp att de fanns. Det har blivit ganska många besök vid olika fäbodar i fäbodkulturens skilda landskap vid det här laget. Ju fler fäbodar jag ser desto fler referenser får jag till min hembys fäbodar där inga ursprungsbyggnader finns kvar. Det är omöjligt att inte jämföra förvaltningen av de olika fäbodplatserna.

 

Nästa sommar hoppas jag kunna besöka Västerbottens enda "levande fäbod" och se om den lever upp till förväntningarna eller om det enbart är ett turistjippo av ett skogsbolag.

Rökbastu

Var det inte storhässjor/kornhässjor så är det rökbastur som användes för torkning av spannmål. I kornhässjorna torkas hela strået buntat i kärvar, i rökbastun är det sädeskornen som torkas. Jag behöver läsa mer om de två metoderna för att förstå när den ena eller andra användes samt vilken metod som är äldst.

I rökbastun eldades det i ugnen som är murad av naturstenar mitt på jordgolvet. Värmen torkade sädeskornen...

...som låg utbredda på en meter breda lavar längs två eller tre väggar. På de sargförsedda lavarna breddes spannmålet ut i ett tunt lager och ugnen eldades sedan hårt. Med jämna mellanrum rörde man om i sädeskornen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torra för att kunna malas.

I rökbastun är det svart av sot på väggar och tak. Jo, jag vet eftersom jag själv har en sådan. De rökbastur jag sett finns på hembygdsmuseer eller länsmuseer i norra Sverige. Det var här de var vanliga en gång i tiden. Åsså upptäckte jag en rökbastu som revs i grannbyn. Den var då omvandlad till hölada.

Tänk, när vi började med åtgärderna på gården så stod rökbastun i fokus. Då 2009 skulle syllstockar bytas och det fanns inte många skickliga timstumermän i länet men vi fick kontakt med en. In på 2010-talet har flera duktiga poppat upp. Poppat upp är fel uttryck förstås, det ligger gedigen hantverksutbildning bakom kunskapen. Utbildningen i Mariestad gjorde verkan på sikt.

Batterivall från finska kriget 1808-1809

Till den här ganska gudsförgätna platsen hittade jag nyligen på grund av en liten blänkare i ett reklamblad som visade sig vara intressant hembygdshistoria.

Batterivallen är en rest från 1808-1809 då ryska trupper hotade att tåga in i Ångermanland norrifrån. Den timmeröverdel som syns är en åtta år gammal rekonstruktion. I den finns tre skottgluggar så att de mynningsladdade gevärspiporna kunde riktas ner mot den branta sluttningen som finns bakom vallen där älven rinner och varifrån fienden förväntades komma. Nu kom kriget aldrig hit men att befolkningen varit rädda kan man ana. Ryska armén stoppades HÄR. Undrar just hur det var att leva i krigets närhet?

Vapenvila mellan Sverige och Ryssland ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden innebar att Sverige måste lämna ifrån sig Finland. Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland.

Totalt beräknas minst 30 000 människor ha stupat i kriget. Minst 1/3 av alla soldater som plockades ut i strid dog i olika fältsjukdomar.

Taklister

Taklisterna här i huset är inte av typerna svanhals, hålkäl eller skugglist. Och de är inte heller av polyuretan utan av trä.

På båda våningarna sitter samma typ av taklist. Har de varit vanliga här i trakten? Är de speciella just för detta hus? Jag måste erkänna att jag inte vet. Hur det än förhåller sig så tycker jag om just de här formerna.

Torka sädeskärvar på storhässjor

Jag har som semestersyssla läst på om storhässjor, kornhässjor.

Enkelhässjor, dubbelhässjor, flerdubbla hässjor (de två senare är takade med sadeltak men långt tidigare även med pulpettak), loghässjor. Stolpresning med saxar. Stolpar med genomgående huggna hål eller i kanten insågade hak. Stänger, hässjelänkar, led, bett, skesme...

Hässjebänk, hässjeblock... Hur sädeskärvarna placerades i hässjan finns beskrivet och hur man tänkte angående väderstreck, likaså hur kärvarna i toppen på en enkelhässja (utan tak) kunde anordnas.

Det enda man kan säga är att det är med stor skicklighet och stort kunnande som man byggde de här häftiga konstruktionerna! Det var en traderat kunskap.

"De dubbla och flerdubbla storhässjorna förekomma liksom de enkla vertikala här och var i hela Norrland och även i mindre utsträckning i Svealand, men deras huvudsakliga förekomstområde är de norrländska kusttrakterna, främst Västerbotten och norra Ångermanland samt tidigare även i Hälsingland.

Loghässjorna representera en särform  av storhässjan, som förekomma i mindre utsträckning i Härjedalen och Jämtland. Det är en fråga om kontaminationsform, där storhässjan är konstruktivt sammanbyggd med logen, ofta under samma tak som denna.

Jag är glad över att  i min barndom ha sett några av de där ståtliga skapelserna resa sig mot himlen medan de var i bruk. Numera är kunskapen om dessa hässjor akademisk och de som finns att se är museala. Den sydligast belägna museihässjan jag har noterat var i Hälsingland.

.

Hemma hos

Kök

Kök med vedeldad järnspis och en elektriskt spis intill.

Farstu

Sal

Detta hem i Malung är/har varit ute till försäljning. Det har väckt många byggnadsvårdares förtjusning. Det gula köket är så fint och jag får lite déjà vu-känsla när jag ser det. Det har ju vissa likheter med  kök jag är glad i. Vi får hoppas att inget rivs ut, vi hoppas att här inte målas vitt.

.

.

Kyrkogårds-staket

Kring kyrkogården vid Hackås medeltida kyrka löper ett trästaket, vitmålat med diagonalställda ribbor med krsftiga stenpollare vid entrén, nu utan grindar. Luftig och öppen sekelskifteskänsla infinner sig. En trädkrans av björkar och rönnar finns direkt innanför inhägnaden och där innanför finns välansade låga häckar. Några få häckar syns vara borttagna, säkerligen efter kyrka-stat avskiljandet för att minska utgifterna för kyrkogårdsförvaltningen. Men i det stora hela välhållet och vackert. Och lite eljest med denna inhägnad runt en kyrkogård.

De här staketen var än vanligare vid bondgårdar. Här en icke-ljusmålad variant (kanske slamfärgad röd) hos bondfamiljen tvärs över Kustlandsvägen från morfars hus. Fotot bör vara från sent 1920-tal. Den stora parstugan med vacker glasveranda i två våningar som trästaketet omgärdade, är borta sedan åtta decennier.

.

.

Att hantera en lie

Äntligen!

Kurs i ängsslåtter (länk - läs mera)

28 juli 2020

Lundbergska gården, Vebomark 65, 93294 Lövånger

Du får lära dig slåtterteknik, slipning och bryning, jordläggning och övrig inställning av lien mot orvet. Vi lär oss också om restaurering och skötsel av ängsmarker samt ängens flora.

Du får lära dig historiken om kulturlandskapets viktigaste redskap, lien och orvet. Kjell visar och lär ut lieslåtter och går bland annat igenom rätt orvlängd, skärpning med vinkelslip och hur man kan göra en slipsten rund igen. Under förmiddagen och eftermiddagen tar vi lämpliga pauser.

Ta med de liar och orv som du har i din ägo. Det finns även lieblad och orv till försäljning. Vi är utomhus hela tiden så ta ”kläder efter väder”. Egen lunch- och fikakorg medtages. Tillgång till vatten samt toalett finns i byggnaden intill. Kursen vänder sig såväl till nybörjare som till dig som slagit med lie men vill förbättra tekniken.

9.00–9.15 Inledning - Hanna Lindgren, betesmarkssamordnare på Länsstyrelsen Västerbotten.
9.15–12.00 Lien och slåtterteknik – Kjell Gustafsson, Ängagärdet Natur och Kultur
12.00–12.45 Egen medhavd lunch
13.00–15.30 Lien och slåtterteknik forts.

Kursen är GRATIS!

Kursen är bra! Har gått den på två platser tidigare anordnad av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Bild lånad från nätet

Vi har gjort klart sommarens lilla slåtter till heder åt de som förut i generationer brukat marken och för bevarande av ängsfloran och den biologsika mångfalden. Slå med lie i hagen, hägna, räfsa strängar, torka på bredden, låta blommorna fröa av sig, ta in i höladan. Alternativt på gården använda slåtterbalk (viktigt med skärande redskap), räfsa i strängar, torka, vispa runt höet igen, ta upp på höskrindan, köra in på skullen. Blåklockorna sparas, de börjar blomma sist och har inte satt frön ännu.

.

.

Härliga Härjedalen

Det hampade sig så att det blev en obokad övernattning på anrika Hotell Härjedalen i Sveg. Jag tycker om att resa utan att ha bestämda etapper och uppbokade hotellrum, man kommer dit man kommer och där ordnar man någonstans att bo.

De gemensamma salongerna var stilfullt möblerade och ljussatta. Här var originalfönstren kvar med enkelglas och innerbåge och med fina gamla beslag. Men dem visas inte på bild men fångade av kameran blev de.

Korridor med reception. Men det jag fastnade mest för händer där utanför pardörrarna till trapphuset.

Har aldrig sett så vackert arrangerad skallerreva eller vandrande jude. Att denna krukväxt, som så lätt blir skräpig, kan vara så fin rätt omhändertagen.

Hotellet drivs av en växtvän, så mycket är säkert. Här fanns så många fler stora krukväxter än de som syns på bilderna.

På hotellrummet hängde en glaskrona i taket. Ful och kul venetianska typ. Skön säng, inget trafikoväsen trots läget vid E45:an.

Där, i burspråket, blev vi serverade köfri, bufféfri frukost. Underbart stressfritt och skönt med frukost i lugn och ro. En perfekt start på en upplevelserik dag.