Slät funkisarkitektur

Här har vi ett uthus i Mo som det såg ut före millennieskiftet. En  funktionalistisk arkitektur med vit och slät masonitefasad som blev vanligt här på landsbygden där slätputs förblev ovanligt.

Pulpettak. Fönster med mittpost med endast fönsterbågarna i avvikande färg. Man ser masoniteskivornas skarvar på gaveln i släpljuset. Jag älskar denna vinterbild i vitt och blått. Rent och osmyckat.

Kolla in skärmtaket över dörrarna! Det går över hörn och har inga synliga konsoler eller stag som bär upp det. Funkis i sin prydno.

Observera att huset har spegeldörrar, antagligen är återanvända. De hör annars till en tidigare epok, funkisen var slät. Hur många spegeldörrar har inte klätts in med masonit just för den skull.

Ett foto från den andra gaveln. Detta var det sista något större hus med slät masonitefunkis i bygden. Åtminstone som jag känner till. Idag är huset försett med sågad ljusmålad lockpanel med rosa knutar och fönsterfoder.

Här ses bostadshuset i funktionalistisk arkitektur och mellan det och den traditionella ladugården syns tidigare nämnda uthus. En verkstad med slät masonitefasad ses till höger. 

Det är en vacker och modern ensemble på flygfotot från 1957.

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs våren 2011. Masonite^® var ett välkänt varumärke. De hårda träfiberskivorna var ett mångsidigt material och användes till många olika produkter. Man kunde köpa möbler, inredning, hus, jollar och båtar gjorda av masonit. Ritningar och byggsatser för hemmabyggaren såldes.

Det är kulturhistoria nu. Att träfiberskivor blev stort här beror på att råvaran är skog som det finns gott om, att samarbete med sågverket hölls levande och en driftig grosshandlare som satsade pengar och ingick som den förste i världen licensavtal med amerikanen William H. Masons firma i USA och hans uppfinning träfiberskivor. 1928-29 startade masonitetillverkningen i Rundvik, alldeles lagom till folkhemmets och funktionalismens genombrott.

Idag är masonitefabrikens samhälle ett problemområde för kommunen. Här finns de allra billigaste husen, flera står tomma. Jag läser en byggnadsantikvarisk rapport från 2006 utförd av Västerbottens museum.

"Masonitesamhället Rundvik
Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv
Del 1. Inventering och dokumentation av Masoniteinslagen i bostadshusen samt
samhällsstrukturen i Rundvik, Nordmalings kommun."

Där finns en enda inventerad byggnad med slät masonitefasad. Jag förmodar att även den fasaden lever farligt. Här är det:

Foto ur ovan nämnda rapport.

Ett egnahem på Nylandsberget, kv. Stocken 9, på Bergvägen 22.
"Bostadshus byggt på 1930-talet med vit masonitefasad efterliknande puts. Byggnaden är utpekad
som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program."

Detta hus är inte alls typiskt funktionalistisk arkitektur (sådana har även funnits i Rundvik) utan  traditionellt formgivet men den enda släta masonitfasaden som bevarats. I slutet av rapporten kan man läsa detta:

"Genom den inventering som har utförts har vissa följdfrågor dykt upp som skulle vara intressanta att undersöka vidare och fördjupa sig i. Att så många hus fått ny utvändig beklädnad de senaste 20 åren är både remarkabelt och oroväckande om det fortsätter i samma takt. Man kan undra av vilken anledning så har skett - är det av estetiska skäl som man har bytt fasadbeklädnad, vilket skulle visa på ett rådande mode, eller är det av tekniska skäl, vilket skulle kunna vara anledning till oro för att de Masonitefasader som nu finns kvar kan vara i så dåligt skick att de snart kanske alla är försvunna?"

Lite typiskt är det också att inventeringen så sent som 2006. För sent kan jag tycka. Man kunde även önska att länsmuseet gått ut långt tidigare med offensiv information här i masoniteland till kommunens fastighetsägare att vara rädda om de få släta masonitehus som finns/ fanns kvar. I förebyggande syfte. Rapporter blir så lätt hyllvärmare.

Skyddet för de här byggnaderna är i princip obefintligt. Ägaren gör vad hen vill med huset, så är det vill jag påstå trots  kulturmiljövårds klassningen. Och trots PBL-skydd som är uddlöst. "Enligt Plan- och bygglagen är det förbjudet att förvanska särskilt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. För all bebyggelse gäller även varsamhetskravet som innebär att bebyggelsens ”särart” och ”karaktärsdrag” ska tillvaratas vid ändring eller underhåll. Plan- och bygglagen gäller alltid, både exteriört och interiört, även om åtgärderna inte kräver bygglov. Fastighetsägaren eller byggherren är ansvarig för att lagen följs."

De två bilderna ovan visar ett funkishus i min mellansvenska hembygd (jfr flygfotot ovan). Det är slätputsat, har flackt tälttak och balkongfront av smalt sinuskorrugerad i original. I socioekonomiskt starkare områden byggdes funkisbyggnaderna av sten och puts. I andra, som min nordliga hembygd, av trä och masonite. Naturligtvis behålls de först nämnda lättare, men rent kulturhistoriskt är de i enklare material minst lika intressanta att bevara. Finns det en skillnad mellan norra och södra Sverige i förståelsen av och viljan att bevara vår kulturhistoria?

En statarlänga är lika intressant att bevara som en herrgård. Alla samhällsklassers avtryck är kulturhistoriskt värdefulla.

Det var denna lekstuga som fick mig att reflektera över förgänglig funkisarkitektur.

.
.