Musik i sommarkväll

Igår kväll lyssnade vi på en konsert på ett säteri. Det var musik av bland andra Henry Purcell,  Judith Weir, Dimitri Sjostakovitj, Claude Debussy och Tigran Mansurian.

Det här är ett bara sätt att få se vackra miljöer i ett sammanhang, inte bara under en visning av byggnaden.

De gamla fönsterrutorna är munblåsta och ger grönskan utanför ett vackert svävande och måleriskt uttryck.

Stråkkvartetten med fyra unga kvinnor - två violiner, en viola och en violoncell - spelade i sommarkvällen medan solen gick ner. Det var stämningsfullt, vackert och intressant.

 

Konsertlokalen var salen i en karolinergård från 1660-talet. Cirka 40 sittplatser fanns.

 

Utanför ena flygelbyggnaden står duvslaget i givakt.

Det är fint att få tillgång till konserter på slott & herresäten. Sommarprogrammet är digert med konserter på många platser och med många olika och skiftande artister. En sådan här konsert försöker jag se till att komma iväg på minst en gång varje sommar - till olika vackra platser. Och det är inte svårt då de slott och herresäten som öppnar upp är många och arrangören alert.
.
.

Sommartillvaro

Började semestern med att träffa några personer för att diskutera en av kommunens detaljplaner som är utställd för samråd. En tandläkare, kommunens f.d. miljöinspektör, en pensionerad "lyxhustru" och jag sågs för att utbyta åsikter och erfarenheter. Mötet var bra, tog bara någon dryg timme. Samråd innebär kommunikation med medborgarna (= en demokratisk process) och det förstår vi att ta vara på här söderut. Nu vill jag inte påstå att så aldrig sker i "Norrland", bara alltför sällan, om någonsin, i hembygden.

Sen bar det av med en god väninna på besök ut i sommar-Sverige som begåvade oss med sol och värme och god mat på den lilla restaurangen. Sämre start på ledigheten kan man ha.
.
.

Synen på "Norrland"

En stor dos naivitet, godtrogenhet och tro på mig själv fick mig att våga ta steget och bryta upp från byn som tonåring. Det där är några av de där egenskaperna som sägs känneteckna norrlänningar: naivitet, godtrogenhet, snällhet som kanske innebär dumhet och som gör dig lättlurad. Jajamensan, till det kommer varseljacka, Helly Hansen, en gammal Volvo och tidigt barnafödande. Där har vi glesbygdsbon paketerad. Den bilden av norrlänningen finns kvar idag. Och jag, jag som alltid försökt förklara för mina vänner och bekanta söderut att bilden är felaktig,  jag är beredd att överge mitt motstånd mot bilden trots att den rackar ner på mig och min bakgrund. Dock inte på mej personligen - jag har ju valt ett annat levnadssätt. Det börjar bli för många exempel som talar för att bilden är relevant. Den insikten är bland det tråkigaste som hänt under den senaste dekaden. Att min syn på mina gelikar förändrats radikalt till något negativt.

En annan bild av "Norrland" är obegränsad vidunderlig natur. I fjälltrakterna dit turisterna koncentrerar sig. Eller granskog och åter granskog för övrigt. Här finns obegränsat med natur och bor man mitt i den är den så självklar att den kanske inte ens betraktas som natur. Skogskovall, den ört som mamma berättade så glatt att kossorna hade som favorit då hon släppte dem på skogen, finns fortfarande i gamla skogar som inte kalhuggits. Kulturen då? Tja, vad är kultur? Här i glesbygden finns inte "finkultur" men vill man hittar man annat som kan inbegripas i kultur. Fast det jag sett är att "norrlänningarna" i gemen har svårt att vårda och sköta sin kultur eftersom det inte alltid är uttalat vad denna kultur är, och att den är nära inpå och ett så självklart fenomen för dem att kulturen förblir osynlig. Ja men se ha vi jämt gjorrt! He ä väl inge märkvärdit.

Smällglim växer på havsstranden och den växte på utmarken på den utdikade sjöstranden, numera övergivna lägdor (vall), flera skoggådda, eller som min min närmaste granne har gjort - planterat granar. Där växer inte smällglim eller slåtterblomma längre, de har kvävts av sly och starkväxande gräs.

Rallarros, almyche, mjölkört eller som Sara Lidman sa: almöke. Den vackra växten som andas lite, men bara lite, av övergivenhetens landskap. Stora ytor med rallarros är överdådigt vackra.

Glesbygdsborna hävdar gärna att Norrland ä bara bäst! Mest för att vara i opposition med centralmakten. Att säga att "vi bryr oss inte om er styrning av oss" trots att man inte kan frigöra sig från den. Motståndet blir bara ord, inte handling.

 

Västerbotten vill numera vara Berättarnas län. Ta över myten om Värmland som skrönornas bygd. Härifrån Västerbotten kommer sannerligen många författare, både nu levande och döda. Många av dem har velat fånga "norrlänningarnas", västerbottningarnas, själ. Och lyckats. Fotona ovan är tagna i relativt nyuppförda Sara Lidmans gång i Umeå, en cykel- och gångpassage centralt i staden vid järnvägsstationen. Både Sara Lidmans författarskap och den konstnärliga utsmyckningen av passagen har mycket intressant att ge. Här kommer "norrlänningens" försök att hitta något att vara stolt över så bra fram:

Å ha du hört att söderut
där dem hava
allting,
å vräka sig i
äpplen
å vete
å rosblommer
där hava dem
int snåttra!
He jer tjänligt åt dem!

He ä tjennlitt åt dämm! som jag skulle ha sagt om jag pratat med barndomens dialekt, det språk jag med min socioekonomiska bakgrund talade. Joo,Norrland är ju bara bäst eller hur...? Här finns naturtillgångar att exploatera och därefter förädla söderut.

Norrlänningars syn på sig själva är ofta att man är utnyttjade av den administrativa makten som finns söderut. Den varianten har jag hört till leda av både låg- och välutbildade. Och jag håller inte med helt och hållet. Varför vänta att andra ska se till att den egna situationen förändras. Skrik för f-n och samarbeta istället för att hålla käften och tiga still, istället för att tacka och ta emot. Var inte så förbenat "snälla".

Att underordna sig är ingen bra strategi - demokratin kräver engagemang. Annars blir man ledd i någon riktning utan möjlighet till egen styrning. Västerbotten är tillsammans med Bohuslän fortfarande en av de mest religiösa områdena i landet. Överheten är av Gud utsedd att leda oss, bed för de styrande om att de ska få en förståndig vilja. Jodå, nog hörde jag om det i min barndom. Ett sådant synsätt är väldigt passiviserande, man behöver inte säga vad man själv vill, man behöver inte visa var man står, bara be till Gud och ta emot vad som ges. I den meningen är jag ingen "norrlänning" men ändå känner jag starkt för människor med en äkta och innerlig kristen tro. Jo jag vet, det är tudelat.
.
.

Regler ? Regler!

Titta vad som kom fram under den platsbyggda garderoben då den revs. Det måste ha åkt in genom en glipa vid sockeln av misstag.

Föreningsregler för den förening vi barndomskamrater startade då vi byggde en koja i skogen!
Inser att jag ligger nog bakom mycket av skrivningen, renskrivningen på min skrivmaskin förstås, men även formuleringarna kan jag tro.

Jag skrev först fel, höll in caps lock-knappen så det blev ett frågetecken istället för en punkt efter första rubriken Regler? Skrev om för att det inte skulle vara någon tvekan om dessa regler verkligen var det som gällde för vår kojförening.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

REGLER?

.

REGLER.

1. Vi ska inte ljuga!
2. Vi ska inte viska, så att den andra inte får höra.
3. Vi ska alla hjälpa till med jobbet!
4. Viska göra roliga saker tillsammans!
5. Vi ska inte kasta papper runt kojan!
6. Vi ska inte ta mer än 50 öre med oss om vi samlar
    in pengar!
7. Vi ska meddela om vi inte kan komma till klubb-
    mötet!
8. Vi måste ta med märkena!
9. Vi måste kunna lösenordet!
10. Vi ska ha en egen sång!

------------------------------------------------------------------------------------------------
Åren har gått.

Reglerna visar på en demokratisk ordning och med annan skrivning kan de även gälla för en vuxenförening som t.ex. byns olika samfällighetsföreningar. Reglerna handlar om nå´t så´nt här:
Man ska vara sanningsenlig.
Man ska informera, inte undanhålla något för medlemmarna. Transparens ska gälla.
Alla ska ges möjlighet att komma till tals.
Man ska inte vara hotfullt tvingande.
Man ska utföra arbete gemensamt
Man ska tänka miljömässigt riktigt och vårda den natur vi äger
Man ska inte utestänga någon ur föreningen på grund av ekonomisk utsatthet
Man ska ha medlemskontroll vid omröstning, endast medlemmar har beslutaderätt
Man ska försöka skapa en gemenskap att vara stolt över!

Så det så!!! E dänne fatta väl vem som hällst!

Imorgon ska jag på ett möte i en samfällighetsförening där styrelsen och många av medlemmarna kan det här med föreningsliv. Jag är tacksam att ha den föreningen som motpol till föreningarna i byn norrut, för att slippa tro att allt går så rufft till som vi blivit vana med i den norrländska byn. Föreningsstyrelserna går inte att jämföra alls. Den sydligare vinner ÖVERLÄGSET.

Ett tiosidigt häfte i A5 format kom i god tid före årsmötet. Datum och tidpunkt är satt för att så många medlemmar som möjligt ska kunna delta.

Där fanns kallelse, där fanns en dagordning anpassad till mötet, inte bara den dagordning som står i stadgarna utan avpassad till mötet. Det innebär att de punkter som inte har relevans inte finns med - t.ex. "ändring av stadgar" eftersom styrelsen inte har förslag på en sådan ändring.

Där fanns en tydlig verksamhetsberättelse för det föregående året, med genomtänkt struktur utan hopblandning med innevarande år och utan skrivning om vad som borde ha gjorts eller ska göras framöver. Här fanns en redig och strukturerad verksamhetsberättelse. En sådan som man lätt kan gå tillbaka till framöver om man vill se vad som gjordes 2013.

Och framför allt - här fanns de inlämnade motionerna ordagrant angivna som förslagslämnarna formulerat dem, inget dravel med styrelsens egna omformuleringar. Inget försök att undanhålla medlemmarna information. Heja! I jämförelsen blir det jordskredsseger till södra delen av landet!
.
.

Norrlandspodden

Lyssna på Tidholms och Mirjamsdotters podcastsnack OM NORRLAND. 
Vad är Norrland? Vad är en norrlänning? En norrländska?  Det här är saker som är rätt omöjligt att prata om med mina gamla barndomsvänner som bor kvar.

Själv väljer jag att säga att jag är från Ångermanland.
Den närmaste tätorten i kommunen är Nordmaling som har ca 2 500 invånare, hela kommunen har cirka 7 000 invånare. Därifrån kommer jag.
Jag rekommenderar den länkade podcasten!!! Klicka dig dit.
Lyssna även på fler delar, t ex del 2 om kolonialismen eller ytterligare två program.
.
.

Reklam

Ädel tradition och modern experimentell anda är två hjärtlinjer i Gustavsbergs produktion. Båda syftar till nytta och skönhet i bränd och glaserad syntes.

Nya fascinerande former möte Ni bland Gustavsbergs konstgods. Till vänster färgsprakande Studiofajans, till höger Veckla ur den kyskt vita Cararra-serien, samtliga pjäser komponerade av Stig Lindberg.

Annons ur en tidskrift som hushållet prenumererade på under 50-talet. Tittar i några sparade årgångar. De inspirerar och ger fördjupad kunskap om livet då, när de plöjs igenom. Så bra då att mamma sparade dem! Det mesta är i svartvitt tryck, vissa nummer med inslag av färgbilder och då oftast samlade till en enhet på några sidor. Jag äskar de här tidskrifterna!

.

.

Summertime

Okej, nu är sommaren här.
Sven-Bertil Taube sjöng in den på Gröna Lund igår. Lite hjälp hade han av Melissa Horn och Lars Winnerbäck. Så vare sig det blir snö och drivis nu så är sommaren här!

.

  

.
.

Vackra småvägar

Änteligen har jag då nedstigit i silvergruvan, något som jag planerat i nästan två decennier. Valde 155-meters nivån, lika djupt under jorden som Kaknästornet är högt. Hiss var det som gällde.

Drottning Christinas schakt står stadigt på fyra murade tegelfundament. Fin industriarkitektur när den vill vara ett varumärke.

Det här är ett av bergrummen och ett antal orter mynnar ut i det. En docka i mänsklig storlek klättrar på stegen där borta. Orterna var så mycket trängre. Betänk att brytningen skedde med tillmakning, dvs. man eldade upp berget på natten för att kunna knacka loss berg dagen efter. Fort gick det inte. En natt kunde 60 kubikmeter ved eldas upp. Det räcker si så där 3 år för att värma en vedeldad nutida villa.

Tänker på dagbrotten i södra Afrika där gruvarbetare knackar fram jordartsmetaller som används i våra elektronikprylar. Deras arbetsförhållanden är inte mycket bättre än de var i den här gruvan då den lades ner 1908.

Gruvan är ett myller av gångar och bergrum i många nivåer. Den nedersta 318 meter under mark. Ulrika Eleonora-nivån på 155 meters djup är den gröna nivån i bildens mitt.

Den första intressanta gruvan jag besökte för länge sedan var Olavsgruva i Røros, staden som med sin koppargruva är ett av UNESCO:s världsarv. Liksom numera även Falu koppargruva. Gruvmiljöer fascinerar på ett märkligt sätt.

Carl XI:s schakt. Tilltalande cylindrisk arkitektur.

Detta är en tunna att hala ner t ex gruvarbetare i och hissa upp malm i. Upp klättrade gruvarbetarna på stegar. Just den här tunnan är exklusiv med sittbräda och läderskoning därför att den är avsedd för kungen då han visiterade och inspekterade.

Senare på dagen inspekterades en två dagar gammal majstång på en kurort. Aha, så gör man här...

Att färdas på småvägar är nog det bästa sätt att resa som jag vet. Artrika vägrenar...

... på sidan om de slingrande vägarna...

... och på sidorna böljande sädesfält, skogspartier med blandskog eller fina byggnader som man ser på nära håll. Man får insyn i de små trädgårdarna med grusgångar och gammeldags växter. Sällan ser man stora vräkiga trädäck/altaner, inga pooler. Ibland men ganska sällan stora förfulande tillbyggnader. Folk ser ut att vilja bevara. Kanske för att vissa är fritidshus till storstadsbor - kanske.

Vad passerar vägen förbi om inte ett kungligt barockslott. Det var riksänkedrottning Hedvig Eleonora som uppförde det slott man ser idag. Nicodemus Tessin d.ä. fullbordade slottet. Jag vet att interiörerna är välbevarade men klockan var kväll och slottet stängt. En promenad längs huvudaxeln mot slottet tog jag mig tid till.

Strömsholm är också ett starkt varumärke för ridsporten. Här finns en av Hästnäringens tre riksanläggningar. Första gången jag besökte Strömsholm var på tidigt 80-tal då jag hängde med en hästägande och ridande arbetskamrat på träningsläger en helg.

I slottsparken samsas tuktade parkträd som lind och lönn med hårt hållen grönska samt ängar där prästkragar blommar som mest nu.

Granna träbyggnader med falsat plåttak och tegeltak, målade med ljusröd respektive röd slamfärg.

 

Mäktiga moln över nyskördat Mälarlandskap.

 

En påminnelse om den egna dödligheten får jag på små landsortskyrkors kyrkogårdar. Det blev ett par, tre stopp vid sådana. Kyrkogårdarna här är väldigt ofta välskötta. Det är rofyllt att stanna en stund, vandra kring, sitta på en bänk och filosofera över livet med utsikt över kulturlandskapet.
.
.

Dagen efter

Vart åker man lämpligen dagen efter sommarens mitt?  Midsommarafton ägnades åt bröllop.

Jo, man tar sig på småvägar till en landsända där de gamla traditionerna fortfarande är starka. Det är flera som är ute och finåker på de vackra vägarna genom det böljande, frodiga, levande jordbrukslandskapet. Alléerna är många eftersom här finns många slott, gods och herrgårdar.

Midsommarstången just här har majats med handgjorda blomkransar. Det gröna är mängder av liljekonvaljblad och för övrigt syns bland annat prästkragar, blåklint, pioner och dagliljor.

Det är ett ståtligt hantverk även dagen efter men besökarna är betydligt färre än de 5 000 som samlas på midsommarafton här på järnbruket.

Enkla bänkar med brädor på bockar står kvar under träden. Enkelhetens behag.

 Man värnar sin bygd. Sådana här skyltar med Tänk långt! Handla nära syns på fler orter.

Vingåker och Österåker är en av de starkare fästena för folkdräkter här i landet, ett kulturarv som förs vidare. Utseendet går tillbaka ända till 1500-talet då de redan vid den tiden noteras som något unikt.

Nerifrån vänster sida: Högtidsdräkt sommar för ogift kvinna, Österåker - Högtidsdräkt vinter för ogift kvinna, Vingåker - Vardagsdräkt Österåker - Vardagsdräkt Vingåker.

Uppifrån höger sida: Vardagsdräkt vinter, Vingåker -  Högtidsdräkt sommar gift kvinna, Vingåker - Herrdräkt Österåker - Högtidsdräkt vinter för gift kvinna, Österåker.

 

Säfstaholms slott brann ner 1762 och återuppbyggdes 1815. I början av 1700-talet hamnade godset genom giftermål i släkten Bondes ägo. Under Gustav Trolle Bondes tid (1791-1855) upplevde slottet sin glansperiod och konstnärer välkomnades till Säfstaholms slott av konstmecenaten Trolle-Bonde. Denna sommar pågår den humoristiska konstutställningen DJUR!

Räv välkomnar gäss av Sture Åkerström. Tempera och akryl på pannå. Stilkrockarna mellan slott och konst fick mig att gå runt och småle. Det var en trivsam utställning.

Säfstaholms slott är numera i kommunal ägo, interiörerna är inte alltför välbevarade. Bilden visar en hårt restaurerad sal med ådringsmålade väggar och ett illusionsmålat tak med fältindelning typ kassett-tak.

Här i parken finns moderträdet till Säfstaholmsäpplet kvar. Äppelträdet är skyddat som naturminne sedan 1921. Från detta träd härstammar samtliga Säfstaholmsträd, även det jag har som bara är ungefär 90 år gammalt. Det här trädet är i bättre skick än Åkerö-trädet, ett annat av de klassiska äppelsorterna. Moderträdet till Åkerö-äpplena står centralt framför det fina rokokoslotter Åkerö som ritades av arkitekten Carl Hårleman. Snacka om levande kultur! Se det var mig en härlig resa dagen efter.
.
.

Guds natur

Den idealiserade versionen av Norrland kan man besöka och att göra det, det är att momentant fly till paradiset.

På många ställen i landet och Norrland ser det ut som på bilderna nedan då verkligheten tränger sig på.

Kyrkan är en stor markägare här i landet, så även i Luleå stift. Så här sköter kyrkan delar av sin mark, så här sköter Luleå stift sin väl synliga skogsmark (fastigheten Prästbordet) i Nordmalings församling. När man lämnar Nordmaling och åker Riks13 mot ridskolan och Olofsfors bruk syns det här på höger sida. Även på vänstra sidan har skog kalhuggits och åkermark använts som jordtäkt.
Förresten har Olofsfors bruk nyligen utnämnts till årets industriminne 2014.

Miljöhänsyn har tagits det då ett antal högstubbar lämnats. Sådana är skogsvårdslagens regler för miljöhänsyn! Helt pk, helt politiskt korrekt!

Där borta i mitten syns maskinen som markbereder och sår samtidigt. Det här är dagens skogsbruk, en manlig domän. Kanske ska man ta all denna "skogsvård" för givet... Tacka och bocka för att någon erhåller korttidsarbete som gör att man kan bo kvar i Norrland? Vår egen skog i bysamfälligheten sköts även den så här, tvärs emot stämmobeslutet att inte göra det. Styrelsen körde över medlemmarna som en bulldozer och alla medlemmar tiger och tar emot. Det är tydligen så här vi hemmansägare i byn vill ha vår natur och vårt föreningsliv!

Guds vackra och fria natur.

Det här är välskött skog enligt dagens statliga normer. Miljöanpassad. Maximerad vinst säger jag. Okej då, kyrkan har tappat medlemmar sedan år 2000 då kyrka och stat skildes åt här i landet. Därmed har skatteintäkterna minskat. Genom kalhuggning av skogen tar man kanske in "på gungorna vad man förlorat på karusellerna". Men kyrkan kunde lika gärna vara ett gott föredöme och sköta sin skog lite mer omsorgsfullt. Ifrågasätta dagens mål och metoder och söka nya vägar - inte bara inom skogsbruket.

På andra sidan Riks13 ser man detta. Även här finns en kalhuggen yta, dock mindre. Välkommen så mycket dita Vall´n! "Här finns ett speciellt klimat" som slogan tidigare löd.


På sin hemsida beskriver Luleå stift dessa sina åtgärder som visas på bilderna som gallring! Jo, du läste rätt - gallring.
Som slutkläm vid åtgärdsbeskrivningen kan man läsa detta:

Trivsam och varierande skog

Skogen på Prästbordet 1:91 utanför Nordmaling är väldigt varierad, allt från lite magrare marker till marker som är riktigt högproduktiva.
    – Skogen varierar på ett trivsamt sätt med bra åldersspridning. Den är välskött och håller god produktion trots stora problem med älgskador, säger Kristofer Lindblom.
    – Kort och gott är fastigheten en lämplig blandning av skog, berg och myr där både björnar, älgar, skogsfågel, kantareller och människor gillar att vara.

 

Skogsfastigheten Prästbordet 1:91 utanför Nordmaling, före och efter gallring. Foto: Kristofer Lindblom.

Det låter väl härligt, men...
Jag vill nog påstå att den skog som avverkats var olikårig och inte en planterad monokultur som vänstra bilden visar. Monokultur, en skogsåker, det är vad den kommer att bli.

Läs mer om Luleå stifts jord, slog och fonder. Här finns även mer skrivet om en annan del av stiftets jordbruksmark på Prästbordet i Nordmalings kommun.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om stiftsskog, kyrkans markinnehav, kalhuggning, markberedning, skogsvård, miljöhänsyn, bergtäkt, jordtäkt, välkomnande, Luleå stift