Synen på "Norrland"

En stor dos naivitet, godtrogenhet och tro på mig själv fick mig att våga ta steget och bryta upp från byn som tonåring. Det där är några av de där egenskaperna som sägs känneteckna norrlänningar: naivitet, godtrogenhet, snällhet som kanske innebär dumhet och som gör dig lättlurad. Jajamensan, till det kommer varseljacka, Helly Hansen, en gammal Volvo och tidigt barnafödande. Där har vi glesbygdsbon paketerad. Den bilden av norrlänningen finns kvar idag. Och jag, jag som alltid försökt förklara för mina vänner och bekanta söderut att bilden är felaktig,  jag är beredd att överge mitt motstånd mot bilden trots att den rackar ner på mig och min bakgrund. Dock inte på mej personligen - jag har ju valt ett annat levnadssätt. Det börjar bli för många exempel som talar för att bilden är relevant. Den insikten är bland det tråkigaste som hänt under den senaste dekaden. Att min syn på mina gelikar förändrats radikalt till något negativt.

En annan bild av "Norrland" är obegränsad vidunderlig natur. I fjälltrakterna dit turisterna koncentrerar sig. Eller granskog och åter granskog för övrigt. Här finns obegränsat med natur och bor man mitt i den är den så självklar att den kanske inte ens betraktas som natur. Skogskovall, den ört som mamma berättade så glatt att kossorna hade som favorit då hon släppte dem på skogen, finns fortfarande i gamla skogar som inte kalhuggits. Kulturen då? Tja, vad är kultur? Här i glesbygden finns inte "finkultur" men vill man hittar man annat som kan inbegripas i kultur. Fast det jag sett är att "norrlänningarna" i gemen har svårt att vårda och sköta sin kultur eftersom det inte alltid är uttalat vad denna kultur är, och att den är nära inpå och ett så självklart fenomen för dem att kulturen förblir osynlig. Ja men se ha vi jämt gjorrt! He ä väl inge märkvärdit.

Smällglim växer på havsstranden och den växte på utmarken på den utdikade sjöstranden, numera övergivna lägdor (vall), flera skoggådda, eller som min min närmaste granne har gjort - planterat granar. Där växer inte smällglim eller slåtterblomma längre, de har kvävts av sly och starkväxande gräs.

Rallarros, almyche, mjölkört eller som Sara Lidman sa: almöke. Den vackra växten som andas lite, men bara lite, av övergivenhetens landskap. Stora ytor med rallarros är överdådigt vackra.

Glesbygdsborna hävdar gärna att Norrland ä bara bäst! Mest för att vara i opposition med centralmakten. Att säga att "vi bryr oss inte om er styrning av oss" trots att man inte kan frigöra sig från den. Motståndet blir bara ord, inte handling.

 

Västerbotten vill numera vara Berättarnas län. Ta över myten om Värmland som skrönornas bygd. Härifrån Västerbotten kommer sannerligen många författare, både nu levande och döda. Många av dem har velat fånga "norrlänningarnas", västerbottningarnas, själ. Och lyckats. Fotona ovan är tagna i relativt nyuppförda Sara Lidmans gång i Umeå, en cykel- och gångpassage centralt i staden vid järnvägsstationen. Både Sara Lidmans författarskap och den konstnärliga utsmyckningen av passagen har mycket intressant att ge. Här kommer "norrlänningens" försök att hitta något att vara stolt över så bra fram:

Å ha du hört att söderut
där dem hava
allting,
å vräka sig i
äpplen
å vete
å rosblommer
där hava dem
int snåttra!
He jer tjänligt åt dem!

He ä tjennlitt åt dämm! som jag skulle ha sagt om jag pratat med barndomens dialekt, det språk jag med min socioekonomiska bakgrund talade. Joo,Norrland är ju bara bäst eller hur...? Här finns naturtillgångar att exploatera och därefter förädla söderut.

Norrlänningars syn på sig själva är ofta att man är utnyttjade av den administrativa makten som finns söderut. Den varianten har jag hört till leda av både låg- och välutbildade. Och jag håller inte med helt och hållet. Varför vänta att andra ska se till att den egna situationen förändras. Skrik för f-n och samarbeta istället för att hålla käften och tiga still, istället för att tacka och ta emot. Var inte så förbenat "snälla".

Att underordna sig är ingen bra strategi - demokratin kräver engagemang. Annars blir man ledd i någon riktning utan möjlighet till egen styrning. Västerbotten är tillsammans med Bohuslän fortfarande en av de mest religiösa områdena i landet. Överheten är av Gud utsedd att leda oss, bed för de styrande om att de ska få en förståndig vilja. Jodå, nog hörde jag om det i min barndom. Ett sådant synsätt är väldigt passiviserande, man behöver inte säga vad man själv vill, man behöver inte visa var man står, bara be till Gud och ta emot vad som ges. I den meningen är jag ingen "norrlänning" men ändå känner jag starkt för människor med en äkta och innerlig kristen tro. Jo jag vet, det är tudelat.
.
.