Linneskåpet

Här ser ni några av de förvaringsmöjligheter som finns på husets övervåning, i 50-talsdelen. De är platsbyggda i ett hörn i lill-rumme´. Alla möjligheter till förvaring är tillvaratagna 1 trappa upp, inredd 1950. En syn som inte förändrats under årens gång.

Bakom den större, låsbara dörren finns linneskåpet. Skåpet till vänster hyllförvaring har en smart finess och i skåpet nertill finns utdragbara backar. De överfalsade dörrarna består av smala, hyvlade "reglar" ca 20x20 mm klädda med masonite på båda sidor.

Med dörrarna öppnade kan man se kulsnäpparen som håller dörren stängt läge samt blicka ända in i linneskåpets mörkaste hörn. Det går att se vad som finns där också. Där har vi finessen...

En glasskiva är placerad mellan de båda skåpen. De vitmålade hyllplanen sitter på samma höjd i bägge skåpen, de omålade är extra och har inget fäste mot glaset. Kanske kom de till något senare, vem vet..?

Kanthandtag till skjutdörrar har använts som dörrhandtag. Detta för att inga utskjutande delar ska häkta i varandra när dörrarna öppnas och skava eller blockera varandra. Och en rostfri bössning runt nyckelhålet räcker så väl i den funktionalistiskt sparsmakade fasta inredningen. Ytorna är små men välutnyttjade. Jag älskar denna lösning på ett förvaringsproblem.

Här är skjutdörrshandtag och kanthandtag använda som det är tänkt just på en skjutdörr. Dörren finns mellan masonitekök och sovrum, lill-rumme´. Finrummet med sitt blankfernissade golv skymtar.

Och här kan mitt favoritkök ses genom den öppna skjutdörren.
.
.

Värdefullt hö

Höskrindan blev inte full och inte hårt packad på något sätt i år. Grässtråna växer glest denna sommar. Höet torkar snabbt och lätt då dagar utan regn pågår och pågår. Höet på skrindan bredde vi ut på det torra höet som strängats på närmaste lägdan. Det kom alltså till nytta.

Det är tredje året vi åter igen använder denna gamla höskrinda. En höskrinda som pappa tillverkat, förmodligen på 1960-talet. Den är lätt, en vuxen människa drar den av egen kraft den har utmärkt balans och den är hur lätt som helst att manövrera. Och den uppmärksamme ser att hjulhusen är täckta med masonite :-)

I år togs höet på stora delar av lägdorna om hand. Vi har ju torka och bönderna söker efter foder till sina kreatur. "Det blir dyrt att ha häst" var en av rubrikerna i en Mellansvensk dagstidning. Där skrivs även någon gång i veckan reportage om bönder som behöver foder. Att importera från Tyskland eller köpa från Östergötland är en del av lösningarna. Eller att nödslakta djur.

Strängläggarmaskinen på fotot arbetade snabbt.

(För att inte tala om åbäket till trippelslåtterbalk som en senare samma kväll for fram över många av byns lägdor i hög hastighet och mejade ner allt som kom i dess väg.)

Två strängar hö blev det när detta var klart.

Upptagning och hemtransport av höet var lika rationell. Lastvolymen vid medelkomprimering är i den här vagnen 100 m3 (utan kompression 47 m3), upptagningsbredden är 2 meter och "skrindan" är försedd med rotor, hydraulisk drivning, dubbla knivskär...

Det är annat än den lilla handdrivna höskrindan ;-) som med högaffel (hö´grep sa vi när jag var liten ) lassas med väldoftande hö.
.
.

Kejserligt trycke

 

Titta vilket tjusigt specialdesignat dörrtrycke i rokoko. En fågelklo av mässing håller en fasettslipad rubinröd glaskula (?) i sitt grepp. Under en stor del av dagen spelar ljuset i det röda glaset som skimrar rubinrött. Elegant får jag lov att tillstå! Och eljest ;-)

Själv är jag uppväxt med detta funktionalistiska trycke med trähylsa av ask. Till det hör en långskylt av rostfritt stål som är fastsatt med tydligt redovisade spårskruvar.

Ihop med min barndoms innerdörrar skulle rokokotrycket bli helt fel, ja till och med fult. Jag skulle inte vilja byta uppväxtmiljö men uppskattar verkligen att få uppleva kejserliga miljöer med eminenta inredningar.
.
.

Fönstervård

Nu är några fönsterbågar lämnade i en fönsterhantverkares omsorg. Fönstren en trappa upp i huset är tillverkade av Strömbergs snickeri i Rundvik och sattes in 1950. Det är utåtgående träfönster och bågarna har enkelglas med löst innerfönster.

Skrapning, omkittning och målning med linoljefärg kommer att utföras. Vi utför själva arbeten på karmar och fönsterbleck.

Den ena fönsterbågen var fastsatt med hästskosöm, fem stycken. På bilden syns en uträtad söm. Kittet och färgen hade börjat lossna och det är inte så märkligt, träet var superbt, ingen antydan till röta trots de 68 år som gått sedan de sattes in.

Trädgårdsvitt

Tog en sväng in till Wij trädgårdar i Ockelbo. Det var på kvällen och aktiviteterna stängda. Rosenträdgården var öppen för besök, så även Skogens trädgård mitt i odlingslandskapet intill med hö på tork i hässjor. Där i de anlagda trädgårdsmiljöerna från 2005, så strikt och hårt hållna och så vackra, fanns plats att inta sitt medhavda kaffefika. Och i samma stund njuta av de landskapstyper som blev till en nära 100 meter lång och 12 meter bred anlagd naturpark. Allt från ljus hagmark till en mörk glimmande skogstjärn. Undrar om inte Wij trädgårdar är norra Sveriges vackrast anlagda landskapspark...

Psst!

Med rödvioletta blommor

står jag i skog och mark.

Tänk att man ska behöva bli vit

för att få en plats i trädgården.

Rallarros

.

.

Kontemplativt

 

Salgenreute kapell, Österrike, 2017. 

Mer information HÄR.

.
.

I min smak

Ett hus vid en grusväg.
Ett fönster står på glänt mot sommaren.
I anslutning till huset finns en uppvuxen trädgård med fruktträd och bärbuskar.
Där finns en brunn varifrån vattnet vevas upp med hink.
I tomtgränsen mot vägen står kluvna trästolpar med möjlighet att hägna in gården.
Här satt man i trädgårdsmöbler direkt på marken under äppelträden och njöt sin sommar.

Titta på skorstenskrönet och krönets plåtbeslagning - där finns omsorg nerlagd.
Sadeltaket är täckt med tvåkupigt lertegel.
Verandan är glasad med smala spröjsar. 
Träpanelen är målad faluröd, slamfärgen har åldrats skönt.
Knutar, foder och lister är vitmålade med linoljefärg.
De utåtgående och sidohängda fönstren har två lufter, innerbågarna tas bort på sommarhalvåret. Varje båge är indelad i tre rutor med profilerade träspröjsar.
På långsidans övervåning sitter låga små fönster utom på gavlar och ovanför ingången där  normalhöga fönster sitter.
En pardörr leder in till huset och troligen en enkel träbro.


Detaljerna gör helheten.
.
.
.

 

Här skymtar ett annat hus i mina tankar.

.

Tips! Tips! Tips!

Husesyn  med Ulla Skoog är tillbaka med en ny säsong. Den 1 juli klockan 14.30 sändes det första halvtimmesprogrammet. Repris måndag klockan 19.03.
Är man det minsta intresserad av gamla hus och bra byggmaterial och cirkulär ekonomi ska man absolut lyssna. Absolut!

I säsongens första program handlar det om Bohuskustens fiskelägen och jag kan bara instämma i åsikterna i det första programmet. Det som sägs kan man applicera på de flesta platser i landet.

För några veckor sedan besökte jag Bohuslän. En skaldjurstallrik med dagsfärska fångade havskräftor, räkor, rökta räkor och blåmusslor blev en god kvällsmåltid. Men i Grebbestad hade många av husen byggts till och om så att karaktären av gammalt fiskeläge var borta. Och de nya hus som byggts (förmodligen där äldre hus stått) var verkligen inte vackra - bländande vita med jättestora balkonger med glas och aluminiumräcken byggda längst in i hamnen. På en centralt belägen plats där så stora hus inte stått och där balkonger tidigare inte byggts ut mot havet. Förklaringen till att det blivit så är tydligt beskrivna i programmet.

.

.

Att svinga en lie

De här youtubeklippen kommer från en kurs i landskapsvård i Östergötland i augusti förra året. Vi blir allt fler natur- och kulturintresserade som svingar liar. Flera länsstyrelser har gratis kurser i liekunskap.

Jag är otroligt glad över att det finns människor som vill sköta marken med sätt som gynnar den biologiska mångfalden. Så vi andra kan åka och besöka dessa vackra och gynnade platser som blir allt färre. På landsbygden och i stadsnära områden finns de allra flesta landskapsvårdade områdena. Förutom att flora och fauna behöver livsbetingelser som gynnar dem vill också stadens människor ha avkoppling i kulturpåverkad natur. Själv slår jag min lilla hage med lie helt obemärkt, långt bort från stadens hets och larm.

Så här hässjar man en stånghässja i Orsa i Dalarna. Jag har lärt mig hur hö torkas på linhässjor. Det som var böndernas arbete för inte alltför länge sedan är nu akademisk kunskap.
.
.

Enkelhetens behag

Människor har i alla tider velat utsmycka sin omgivning. Att brodera blommor och monogram, snida lite extra fint på en hästloke eller räfshuvud eller... Det behöver inte ha varit märkvärdigt eller pråligt dyrt, det kunde vara vanligt tidningspapper som användes. Som här i en fäbodstuga i en s.k. levande fäbod i Dalarna.

Jag har tagit efter att "göra fint" med klippta hyllremsor och gardiner av tidningspapper. Det är en vacker tradition så länge analoga dagtidningar med svartvitt tryck finns. Snart kan det vara över, vara historia. Att tapetsera med tidningspapper är en annan lågprisidé som kan vara väldigt effektfull. Det är alltför lätt att pådyvla äldre, enkla miljöer vår tids skönhetsideal och då försvinner känslan av hur det var förr att vistas i den miljön. Enkelhet kan vara något att ta fasta på.
.
.

Tofs

En gammal rullgardinstofs.
Jag skulle behöva flera.
De är ingen självklar handelsvara numera.
Inte ens i byggnadsvårdsbutiker.
Lika lite som pappersrullgardiner i beigegult.
.
.

Blomstertårta

En gräddtårta av blommor och slingrande murgröna. På Waldemarsudde visades en kunglig middagsdukning på 1800-talet.

I samma sal finns ett tebord med blomstermotiv på fajansbricka från 1780-talet, tillverkad vid Mariebergs porslinsfabrik. Så passande i detta hus.

Min midsommartårta blir ätlig. Jag ska prova kombinationen marängbotten med rabarbercurd och jordgubbar. Trevlig midsommar!
.
.

Livet leker

.
.

Alltid fräscha blomster

Ett ärende förde mig till huvudstan. Efter uträttat värv åkte jag ut till Waldemarsudde där det alltid finns skönhet både i konst och levande blommor sa. Denna gång blev det även en sen och god lunch.

Där pågår just nu utställningen Koloristen och kvinnan med målningar av Sigrid Hjertén (1885-1948). Om hennes konstnärskap och liv finns mycket att reflektera över. En av de sista målningarna Hjertén utförde var Blommor i blått från 1935.

"Sveriges närmaste stad" passerades sent i kvällningen, stannade till en stund för att titta på strömmen av blommande stäppsalvior som flödade fram i Drömparken.
.
.

Fyra generationer vägar

I början av maj besökte jag ett vägmuseum. Ute i det fria. Det var min man som hittat det tidigare och som nu visade mig. Underbart trevligt för en person intresserad av vägar - jag tror faktiskt jag fått honom att också få upp ögonen för gamla farleder på land :-)

Just här vid Dalkarlsbacken löper fyra olika sträckningar av samma väg parallellt med varandra. Topografin, teknikens och samfärdselns utveckling samt urbaniseringen gjorde att sträckan under flera hundra år varit stadd i förändring.

"Stäksön i Mälaren har i årtusenden varit en knutpunkt för sjö- och vägtrafik för resande från och till Dalarna, Västerås, Enköping, Sigtuna, Uppsala och Stockholm. Den branta backen upp från Ryssgraven var under lång tid en mycket svår passage för resande genom Upplands-Bro. Här vid Dalkarlsbacken kan man idag studera olika vägbyggen från 1600-talet, 1800-talet och till våra dagar.

År 1665 gjordes den första större förbättringen av framkomligheten. En 200 meter lång stödmur byggdes längs bergssidan mot Ryssgraven.      (...)

Under 1800-talet belv Dalkarslbacken allt svårare att passera då vagnarna blivit allt större och tyngre. I mitten av 1800-talet sprängde man berget och gjorde en ny sträckning av vägen.

Den senaste radikala lösningen på trafikproblemet är motorvägsbygget från 1971 med sina broar. Innan motorvägen byggdes gick gamla E18, från 1930-talet, förbi här. Den var smal och besvärlig att ta sig fram på, särskilt när det var hatl. Genom området gick också järnvägen från 1876, som ursprungligen kom till på initiativ av ett privat bolag för att transportera malm från Bergslagen.
(...)
Ta gärna en promenad längs de två äldsta vägarna, ytterligare två skyltar berättar mer om de gamla vägsträckningarna."

Tack, vi tar matsäcken med oss och ger oss av på en liten vandring i längs fornlämning nr 134 i Kungsängens socken, som vårdas av Upplands-Bro kommun.

Detta ser man från parkeringen. Två vägsträckor löper in i skogen. Den till vänster visar sig vara den äldsta och den till höger är 1800-talsvägen som sprängts ner i marken.

 

Läsvärda informationstavlor finns uppsatta på tre platser. Det är info från tavlorna som finns med i detta blogginlägg.

Dalkarlsbacken, 1600-talsvägen. Här står jag i den tvära kurvan och på vänster sida ser jag den 200 meter långa stödmuren av natursten som soldater byggde i branten mot Mälaren nedanför.

"Den branta Dalkarslbacken ställde till mycket bekymmer för de resande genom Upplands-Bro i gångna tider.

Skyldigheten för bönderna att skjutsa kungen och hans sändebud fanns redan på  1200-talet.  Under krigstider var bönderna också tvungna att skjutsa civila och militära ämbetsmän utan  ersättning. Adeln reste också allt oftare med hjälp av skjutsbönder eftersom deras gods låg  spridda över landet.

I slutet av 1500-talet beklagade sig bönderna i Bro över den betungande skjutsplikten. Både drängar och hästar togs i anspråk av de resande. Ibland måste man ansvara för hela resan in till Stockholm. Det dröjde till 1649 års förordning om gästgiverier innan skjutsplikten reglerades ordentligt. På gästgiveriet kunde de resande få mat och husrum. Där skulle det  också finnas skjutshästar, vilka bönderna på gårdarna var skyldiga att hålla som reservhästar. Längs vägarna fanns även fattigt folk som förstås inte kunde använda sig av skjuts utan fick gå. Transporter av varor skedde med andra hästar och vagnar.

Det var jordägarna i bygden som skulle ansvara för vägarna men i detta fall var det regeringen som gick in med resurser. År 1665 fick 200 soldater från Dalregementet till uppgift att anlägga en vägbank över det sanka näset och "taga borth Stääks backa". De byggde den 200 meter långa stödmur som idag syns längs med bergssidan mot Ryssgraven. På detta sätt minskades lutningen av backen, men vägsträckan blev längre. Detta anses vara ett av de första mer organiserade vägbyggena i landet.

Ritningarna för det framgångsrika projektet var signerade av slottsarkitekten Jean de la Vallé som belönades med en kunglig medalj. Dalkarlarna fick som belöning dela på 3000 liter öl och dessutom lever minnet av deras bedrift vidare i namnet Dalkarlsbacken. Ansvarig för det praktiska arbetet var Jacob Cosswa som sedan blev utnämnd till vägmästare och fick ansvar för landets allmänna väg- och brobyggande."

(Är denne Jacob Cosswa vara sprungen ur den vallonsläkt som bodde i det som påstås vara Södermanlands äldsta bostadshus - Cosswatorpet i Åkers styckebruk?)

Dalkarlsbacken, 1800-talsvägen

"Postdiligenser för passagerare, brev och paket, började trafikera de svenska vägarna på 1830-talet. Sträckan Arboga-Stockholm, som gick förbi här, hörde till de linjer som tidigt fick diligenstrafik. Under 1800-talet blev det allt svårare att passera Dalkarlsbacken eftersom vagnarna blivit större och tyngre. Efter det att en postdiligens vält i backen beslutade myndigheterna om en total ombyggnad av vägen.

Genom den nya sträckningen av vägen kunde man undvika den gamla 1600-talsvägens skarpa kurva. Den nya vägen byggdes med förbättrad sprängteknik. man sprängde dock med vanligt krut, dynamiten var inte uppfunnen ännu. Stora mängder material fraktades bort, 5000 m3 sten och 8000 m3 jord. Stenen och jorden användes för att fylla ut vägbanken i Ryssgraven. Vid sprängningarna träffade man på en källåder. Sommartid kunde de resande svalka sig med kallt vatten men vintertid blev det isgata och besvärligt att ta sig fram.

Det var en omfattande trafik längs vägen i mitten av 1800-talet. Mellan gästgiverierna i Tibble och Barkarby var det i medeltal nio hästar om dagen som användes till skjutsningen. De flesta reste under vintern, tretton hästar per dag mot fyra per dag under sommaren. Förutom skjutstrafiken tillkom alla transporter av varor in till Stockholm, personer som reste med egna hästar och människor som red eller vandrade längs vägen."

Vänder man sig om och tittar neråt backen kan man även se de två senaste vägdragningarna skymta: gamla E18 från 1930-talet och bortom en jordvall finns motorvägen E18 från 1971.

Längst ner där 1600- och 1800-talssträckorna möts finns denna stödmur av sprängsten där årtalet 1852 är inhugget i ett stenblock till minnet av det vägbygget.

Med ny kunskap i bagaget åkte vi vidare på mindre vägar.

.

.

Romerska vägar

Alla vägar bär till Rom. Jovisst!

Varje gång samma glada hemkänsla, samma lisa för själen, samma "gioia di vivere". Inget gör mig så glad och befriad som staden Rom.
Lukter, färger, ljusinfall, växter - jag är hemma. 
Inget, säger inget, kan ge mig samma livslust som denna stad, den eviga. 
Krypen kryper, tusenskönorna blommar, trafiken lika kaotisk som alltid, Aqua Marcia lika fullödigt svalkande.

Jag gjorde en av mina många ensamtrippar till Italien för att besöka stövelklacken. Efter att först ha stannat till i Rom så klart och besökt en romersk väninna några dagar, köpte jag en tågbiljett som tog mig från Rom och söderöver. Trulli-husen i Alberobello stod högt upp på besökslistan. I den lilla staden, med sina annorlunda huskonstruktioner, stannade jag ett par dagar. Den grekiska staden Metapontum , grundlagd omkring 700 f Kr, var ett annat mål med sina två grekiska tempelruiner. Här dog Pythagoras år 495 f Kr. Eyvind Johnsons roman Molnen över Metapontion (1957) fanns med som reselitteratur.

Metaponto.
En mycket liten ort som en gång var stor stad.
Nu händelselöshetens centrum.
Stillastående tid. Hettan ökar den känslan.
Händer här saker sker det i ultrarapid.
En stor tristess eller snarare händelselöshet hänger över vandringen till utgrävningsområdet där fåglar i stor mängd kvittrar i buskarna som omger platsen.
Där står ruinerna av Apollotemplet och Heratemplet
Här i Metaponto finns bevis på att halvkolonner använts för allra första gången!

När jag väl började tänka på återresan kom jag fram till att det vore intressant att köra bil tillbaka till Rom på mindre vägar. Sagt och gjort. Undersökte vilka biluthyrningar som fanns och valde den bästa för mej. Hämta ut bilen i Apulien där jag befann mig, lämna på Roms flygplats Fiumicino (Leonardo da Vinci) fyra dagar senare. Perfekt!

Karta härifrån.

Eftersom jag älskar gamla vägar var det en upplevelse att ensam köra delsträckor på den gamla Via Appia Antica från romarrikets tid som slingrade sig upp och ner genom de italienska landskapen Apulien, Basilikata, och Kampanien med slutstation i Lazio och Rom.

Det gick inte att hitta den gamla Appian överallt och närmast Rom är biltrafik inte tillåten på den gamla basaltbelagda vägen. Men där den gick att finna under mitt vägval, valde jag att köra den historiska Via Appia Antica. Hela bilresan var oplanerad och ingen historisk karta fanns med, skyltarna få. Det var ingen väg folk vallfärdade på. Allt eftersom kvällar nalkades tog jag in på albergon eller hotell, inget var bokat i förväg.

I Basilikatas bergstrakter var det som svensk högsommar och frodigt med flera kända växter. Det var italiensk landsbygd, inte som Toscana, mindre turistisk men med en obeskrivlig skönhet och vildare landskap.

Till Potenza kom jag en söndagseftermiddag. Hela stan var ute och gick längs huvudgatan, man går man ur huse för att fare una passeggiata, en väldigt italiensk tradition. Det är trivsamt i det där landet.

Eftersom jag strax innan läst Kristus stannade i Eboli av Carlo Levi (1945), och uppskattade den, var jag på min fortsatta resa bara tvungen att ta en titt på, och stanna till i Eboli även jag :-)

När jag ändå vikit av mot Amalfikusten beslöt jag mig för att återse Sorrento och övernatta där. Först äta gott förstås. Så blev det. Dagen efter stannade jag till i Herculanum och därifrån letade jag mig tillbaka till Via Appia antica på kringelkrokar vilket inte helt enkelt så nära Neapel där motorvägar skär av de gamla lederna. Att vara tvungen att köra motorväg hade ju varit helt förödande ;-)

Även Laziums platta landskap, en gång i tiden malariamyggornas hemvist men utdikat under Mussolinis tid, var upplevelserikt på sitt sätt. Även där finns det gott om kulturhistoria och historiebemängda platser att uppleva.

Jag kom fram så pass i tid innan flighten skulle lyfta att jag hann tanka bilen. Men mer tid var det inte. Eftersom flygplatser inte är ett favorittillhåll var jag nöjd med att inte behöva vänta där, det ligger liksom inte för mig. Det slapp jag även denna gång.

Den där trippen var en mycket speciell, upplevelserik och minnesvärd resa genom ett historiskt landskap där många traditioner fortfarande hålls vid liv. Jag skulle gärna göra om den och då ha kartor med antika vägsträckningar i bagaget.

Klicka på kartan för förstoring. Denna karta är baserad på en karta ur "Historical Atlas" by William R. Shepherd, 1923.

Var annars än här kan jag vara just nu? Ingenstans. Det är här och nu som gäller. Mitt Arkadien.

Folk verkar ha det bra här.

Gamla män med stavar.

Herdar antar jag. Transhumans?

Såg en av dem efter vägen bryta ett grässtrå och stoppa i munnen. Han njöt, det såg jag.

Såg en kvinna med traditionell dräkt samt mörkklädda gamla män och kvinnor. Var finns mellangenerationen? De unga dyker upp mot kvällningen, men mellangenerationen?

Igår såg jag speciell natur väster om Matera. Bedövande vackert.

Får på vägen. Tut, tut. Hornprydda kor som motades hem av en gammal man i gräset på sidan om vägen. Koskällor hördes, varje ko hade en skälla runt halsen. Jag mindes.

Nån enstaka bil, någon moppe kör förbi. Annars syns inte mycket som rör sig. 

Men det hörs.

Verksamhet pågår i bondgårdarna. 

Tänk om det kunde vara lika livligt på den svenska landsbygden.

.

.

Upptäck historier längs vägen

I senaste numret av Skogsstyrelsens tidskrift Skogseko (nr 2/2018) kan man läsa om gamla vägar bland mycket annat. 

"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"

"Berätta om din väg. Berätta om hur du cyklade mellan granarna så gruset knastrade, om svalkan i skuggiga partier och svetten i uppförsbackarna. Berätta om hur bileländet stannade mitt i skogen på väg till påskkalaset i Ramkvilla. Eller om en helt annan väg, någon helt annanstans.
Historien skapas av det vi gör varje dag och det vi berättar för varandra."

Artikeln Upptäck historier längs vägen  finns i sin helhet på sidorna 38-41 och i Skogseko på nätet.

Foto i artikel i Skogseko 2/2018. Fotograf Erik Nordblad.

*

Det finns en hel del att berätta om vägarna även i min by i den här delen av landet. Var finns byns äldsta vägsträcka? På vilken plats torde den första spången ha byggts? Finns den platsen och överfarten kvar i bruk? Var fanns "gesällsoffan" i naturen där gesäller på vandring kunde vila en stund? Var finns råstenen från laga skiftet 1864 mellan byn och grannbyn i norr? Vilket år körde den första automobilen genom byn? Var gick kärrvägen ut till torkplatsen för myrslåttern? Vem körde den första bilen som hamnade i diket? Var finns Plogbacken som var två byars gräns för snöröjningen? Vilken väg tog torparen Anders Öberg för att komma hem till sitt torp? Hur var det under andra världskriget när långa karavaner av militärlastbilar fyllda med soldater på väg norrut, körde den grusade Kustlandsvägen genom byn? Vilka bybor var det som byggde byns enda spårväg, en decauvillebana, för att frakta huggen sten till bygget av vägtrummor och brofästen när Riksväg 13 anlades genom byn?

Vägarna är en stor del av hembygdshistorien!
.
.

Humaniora kontra naturvetenskap

"
Förenklat kan man säga att skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora är att naturvetenskapen bygger vidare på och adderar kunskaper från tidigare generationer till det gemensamma kunskaps- och utvecklingsprojektet, medan humaniora handlar mycket mer om kunskaper och insikter som varje individ och varje generation och samhälle måste skaffa sig på egen hand, om och om igen. (...)

Humanioras kunskapsobjekt är människan och livet så som det levs i vardagen. Vad är människan och mänskligheten för typ av "objekt" och hur fungerar kultur? Humanister letar inte så mycket efter svar som efter förståelse och målet är inte att bevisa hur det är utan att undersöka förutsättningar för förändring. (...)

Humaniora är inget man blir färdig med, det är mer en inställning till livet, ett sätt att leva, än en uppsättning kunskaper. Det finns inga genvägar till filosofins eller litteraturens klassiska verk, för att tillägna sig insikterna som texterna bär på måste man läsa dem själv, det går inte att ta del av framstående tänkares arbeten genom att läsa sammanfattningar. Det är själva arbetet med texterna och bearbetningen av tankarna som är poängen; det är där, i den typen av processer och i samtal om innehållet som värdet med humaniora uppstår och sprids. Kompetensen att läsa och reflektera är viktigare än vad man läser och reflekterar över.

" 

Läs hela skrivningen om Olika typer av framsteg och kunskapsutveckling på bloggen Flyktlinjer.

I en miljö där enbart pragmatiska och praktiska ting pratas om är det svårt att få acceptans för idébaserad diskussion. Det är inte möjligt att lyfta frågor till en annan nivå än den rent praktiska är min erfarenhet. Till exempel är frågan Vilken plan har vi hemmansägare med fäbodplatsen? inte möjlig att diskutera bland en grupp praktiker.

SAOB: Pragmatisk: som har avseende på l. gäller praktiska ting l. det praktiska livet; som har praktiskt syfte; praktisk; motsatt: teoretisk

Svensk ordbok:
pragma´tisk  adjektiv ~t  
●som har att göra med praktisk nytta eller resultat 
JFR odogmatisk .
. 

Meningen med tillvaron

För några veckor sedan åkte jag in till stan för att lyssna på ett föredrag på stadsbiblioteket. En religionsfilosof och präst samtalade med en naturvetare som forskar på den mänskliga hjärnan.
Tro och vetande handlade det om. Naturvetenskap och teologi i samspråk. Kanske står de närmare varandra än man kan tro. Under antiken kallades vetenskapsmännen naturfilosofer. Ingen tydlig uppdelning fanns mellan humaniora och naturvetenskap som det vi ser i modern tid.

Kvantfysik, slumpteori, darwinism, determinism, biodiversitet...

Tyckte märkligt nog att religionsfilosofen/prästen tydligast och intressantast kunde förklara sina ståndpunkter. Han behövde inga powerpoint-bilder :-)  Jag gick lite upprymd hemåt efter 1,5 timmar. Att ha möjlighet att plugga religionsfilosofi under ordnade former vore troligen givande. Börjar väl på egen hand genom att läsa Augustinus bekännelser från 390-talet e Kr. :-)

Vetenskap kan inte förklara alla frågeställningar människan har. Inte heller religionen. Ser inte även ni att tendensen att religion finns allt mer i samtiden? Precis som det holländska trendoraklet Li Edelkoort förutspådde vid millennieskiftet.

Bild härifrån

.
.