Givande sommar

Släktforskningen fick sig en knuff framåt i sommar. Inte genom arkivstudier, det är sommaren inte menad för enligt mej. 

Nej här blev det släktforskning genom anordnad liten släktträff där många bra uppgifter om nu levande personer och deras födelsedata fick en genomlysning - sådant är också guld värt eftersom sådana uppgifter inte kan hittas i arkiv på grund av sekretessen på 70 år. Att umgås med trivsam stämning och god mat är ett absolut plus.

Det blev även släktforskning genom besök till en plats för ett nybygge tillsammans med en avlägsen släkting som jag fått kontakt med via bloggen. Hon kände till en äldre herre som kunde visa oss platsen. Vi hade en fin dag tillsammans med vandring till platsen för nybygget som Erik Lydig tog upp 1784. Ingen av de ursprungliga byggnaderna fanns kvar och de senare tillkomna var på fallrepet men PLATSEN i landskapet, topografin fick vi med oss. Inte illa det!

 

 Ett ödetorp med vacker inredning nu lämnat åt förgängelsen. Kolla ådringsmålningen!

Uthusbyggnaden var i ännu sämre skick. 

Hur många sådana här timmerruiner har jag inte sett i Västerbotten sedan barnsben.

*

Jag fick också genom besök på plats hos ägarna bekräftat att den byggnad som berättats för mig var gästgiveri i Godmersta verkligen varit det. Flera äldre dokument visar detta. Om det var det gästgiveri som min farfarsmor arbetat på är dock inte bekräftat, byggnaden uppfördes 1895 och Erika (1853-1935) bör ha arbetat på ett gästgiveri vid 1860-talets sista år. En äldre byggnad på platsen kan ha agerat gästgiveri eller så har jag tidigare fått fel uppgift.  Kanske var det vid gästgiveriet  i Önska, som brann ner 1905, hon arbetade som lill-piga.

*

Kulturbegivenheter blev det inte mycket av under sommarveckorna här uppe. Men de vi kom iväg på var utsökta. Fotoutställningen Fåglar av Åke Gustafsson i Järnäs missionshus/bygdegård och i masugnen på Olofsfors bruk gavs Jag bär hela jorden med min sång.

"Jazzdanskollektivet M Art Lab och folksångerskorna Elsa Hasselgärde och Sigrid Ottosson bjuder tillsammans med Olofsfors Bruk in till en unik föreställning där jazzdans, folklig sång, poesi samt kvinnors liv och arbete samspelar med varandra."

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 

 

Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

Kärleken till hembygden

 I en broschyr för en hembygdsgård som jag besökte i sommar läser jag:

Hembygdsgården ägs och förvaltas av sockengillet som bildades 1924 och hembygdsgården anlades 1928. Sockengillets uppgift är att:

"att verka för att kärleken till hembygden höjes genom att kännedomen därom vidgas, att hembygdens säregna natur och kultur skyddas, att såvitt möjligt, underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten planeras i överensstämmelse därmed, att värna och bevara bygdens fornminnen samt att sådana gångna tiders kulturalster, vilka kommit ur bruk, bevaras."

Det där är i min värld något att bli glad över. (Nordmalings hembygdsförening bildades 1942 och hembygdsmuseet har få öppettider.)

*

Förra helgen körde vi 52 mil på småvägar i Kolmården, på Vikbolandet och S:ta Annas skärgård. Målet var ett gammalt träd med stamomfång på nästan 10 meter.

Plötsligt, på en grusväg, stod en stor sten med inskription. Bromsade, klev ur och läste en text som var högtravande på gränsen till vad jag klarar av (det kan lätt slå över till att bli nationalsocialistiskt) - men något i utformningen, placeringen och historien om Conrad Johanssons vägstenar som sattes upp på 1920-talet mellan Bråta och Frugelöt tilltalar mig. Fint utformade och belägna ger de historia till en liten bygd, för mig tidigare okänd. Men inte längre.

Vid Glädjebacken 45 km från Norrköping står en vägsten med följande inskription:

45 km.
Från Norrköping
via Stegeborg

1922
_________

Den bygd dig en gång Herren gav

du trygga folk från slätt och hav
skall aldrig fegt du svika
Den binder dig med tusen band
vid åker, skog och älv och strand,
den är din arvslott rika

Den bygden vuxit bit för bit
ur fäders möda mödrars flit
för den ha böner brunnit
och händer strävat, viljor stridit
kring den har drömmen mjukt och blidt
sin sagospånad spunnit.

Den bygden fager soligt vid
skall du med ärlig trägen id
och månna gärning smycka.
Då skall förkovrad trygg och fri
den dina söners glädje bli
och dina döttrars lycka. 

Vägstenen vid Glädjebacken.

Den förklarande skylten intill.

Två stenar till av fem passerades längs den fina grusvägen. HÄR kan man läsa om Conrad Johanssons inskriptioner på samtliga fem vägstenar.

*

Det här var två exempel på kärlek till hembygden. Men den kan yttra sig på många andra sätt. Men vård hör i samtliga fall ihop med kärleken, vare sig det är hembygd eller mellanmänskligt.

Eftertänksam uppmaning

 

Leave nothing but footprints
Take nothing but pictures
Kill nothing but time

John Muir 

Parkeringsplats vid naturreservat i Östergötland/Sörmland.

Rädsla för naturen

Det sägs att svenskarna är ett naturälskande folk. Men jag ser tydliga tendenser till motsatsen.

Trädäck byggs. De blir allt större eftersom människor inte vill placera utemöblerna direkt på marken. Jag tolkar det som att man önskar fjärma sig från naturen. På 50- och 60-talen och innan dess utgjorde gräs eller en hårdgjord stenlagd yta platsen där den lilla gruppen med trädgårdsmöbler stod. Sen kom altanen.

Vid äldre villor är den stenlagda yta, som då anlades för uteplatsen, borttagen eller så har de blivit övertorvade. Jag har i mitt andra boende fått vackra otuktade kalkstensskivor med klovyta, som skulle köras till tippen, av en i mitt tycke oförnuftig villaägare som bytte ut kalkstenen mot betongplattor, trädäck och pool.

Pooler är vanliga i södra och mellersta delarna av landet och börjar anläggs även här i norr. Naturbad i sjöar och i havet fjärmar man sig från. Jag känner folk som vägrar bada i sjöar eftersom man menar att det är äckligt. Naturen med växter och djur har blivit något att ta avstånd från.

Svenskarna, detta granskogsfolk, håller på att fjärma sig från det naturliga.

Numera byggs "växthus" som används som uterum, möjligen med växter i krukor eller en vinranka som slingrar sig. Levande ljus och ett glas vin hör till dagens växthus. Det är inte odling som är viktigt i dessa "växthus", de har snarare funktionen av äldre tiders lusthus.

*

Det har varit svårt att hitta ritningar från 50-talet som visar det jag vill lyfta fram. Här är två trädgårdsritningar från 1949 som tar fram en del av känslan för naturen på ett par villatomter.

 Hur en hagmarkstomt kunde planeras 1949.

Hur en åker- och lövskogstomt kunde planeras 1949.

*

Förutom att fjärma sig från naturen fjärmar man sig numera även från varandra, även i en liten by. Man ordnar sina uteplatser utan insyn i tillbyggda uterum, bakom uthus, plank, häckar, granar eller buskage. Man vill varken synas och höras. Men gärna se och höra ;.)

Utflyksmål i naturen - turism nu och på 1970-talet

Jag fann en broschyr med utflyktsmål i kommunen från 1971.

 Klicka för större text

1971 var Tjuv-Antes grotta och Storrisberget givna utflyktsmål här i kommunen. Några shoppingmål fanns inte medtagna.

Livet var enkelt, turisterna behövde inte så mycket för att bli tillfredsställda på 70-talet.

Idag måste kommuner locka med så många fler alternativ: förutom att äta och bo, finns som självklar punkt shopping och event. Kultur & hantverk får finnas med och fortfarande finns också natur med bland begivenheter att klicka sig fram till på nätet.

I mina ögon finns det något naivt och gulligt över 1970-talets svartvita turistbroschyr.

Gärdsgård - ett historiskt inslag i landskapet.

E hänne ä fassbannhagan ôppe hägna.  Detta är trägärdsgården uppe vid inhägnaden, i hagen

Fastbandhagen ôppe hägna i den skogliga delen. Här fanns en fastbandhage kvar när jag var liten, en trägärdsgård som morfar byggt. Det är minnet av den som fått mig att se till att en ny hage uppförts här vid platsen för den tidigare sommarladugården. Ett minne från den tid då korna varje dag släpptes ut på skogsbete och förhindrades att ta sig ut på åkrarna.

Jag gillar min hembygd men tycker att den förstörs allt mer. Här ovanför och annorstädes har skogen kalhuggits och markberetts. Och mer planeras. Gissa hur många stigar och gamla kärrvägar från byn som försvunnit i och med det? Och torpargrunder. Här i trakten värnar man inte om kulturhistorien. I min värld brukar människor som bott borta från hemtrakten under längre tid och som vunnit nya kunskaper, vara de som fått insikt om värdet av att bevara den kultur de växt upp med. Att inte vara hemmablind.

Det här svartvita fotot tog jag som tonåring i samband med en fotokurs där framkallning av egna foton var huvudtemat. Resterna av fastbandhagen är från 30- eller 40.talet och granvidjor användes inte utan modern ståltråd, dåtidens melodi. Den uppfördes av morfar under den tid då inhägnaden var nödvändig.

Fler synålar

 Här visas ytterligare några nålbrev från sybehörstaburetten:

• Lord Daning needles Dosco Express. Synålar för ylle, nickelpläterade.
• John James & Sons sewing needles betweens 3/7.
  

I nålbrevet från John James & Sons sitter nålarna trädda på en liten bit svart ylletyg som är fäst i tunt svart papper som i sín tur är limmat på styvare papper med tryckt varumärke som vikt om det inre "paketet".

Här har vi ytterligare synålar:

• Princess Victoria no 9. Finest silvereyed SHARPS. Made in Hongkong.
• MAURITIUS No 4 Superfine SHARPS. British manufacture.

MAURITIUS-nålarna är fästa på ett litet stycke bomullstyg fäst bakom fastlimmat papper med texten "Manufactured & Warranted by T. HEMMING & SON, Ltd. Windsor Needle Mills REDDITCH.

Princess Victoria-nålarna är troligen modernare, tillverkade i Hongkong, och uppnålade på pressat papper inuti det svarta nålbrevet.

Av detta kan man förstå att det fanns synålar för varje tillfälle och textilkvalité. Att de var mycket viktiga när kläder syddes för hand, innan konfektionsindustrin tog över. Eftersom mamma lärde sig till sömmerska men ganska snart övergav det yrket, kan det här vara synålar hon köpte in. Det var dumt att jag inte ställde den frågan medan tid var, jag som annars frågade när jag ville veta hur det var förr i tiden - föritin.

Nålbrev

Det fanns några nålbrev i sybehörstaburetten som kläddes om i sommar.
Det här är ett av dem: Derby winner needle-case.

Synålarna är samlade i en hästskoform av kartong med tjusigt tryck.

Viker man upp det hela finner man många mindre nålbrev med nålar av olika grovlek - 1/5, 1, 3 och 5 samt de som sitter i "locket".

Inuti vart och ett av de fastlimmade och hopvikta svarta breven finns det mindre nålbrevet.

Här är texten på svenska: Prima Synålar. AB  F W.H & Co. Långa "5" IMPORT.

Kan de här synålarna ha sålts av en gårdfarihandlare tro? De som cyklade eller gick omkring med korta varor som behövdes av människor på landsbygden. Jo men visst kan det ha varit en "gålförihandlar" som sålde dessa nålbrev till mormor eller mamma. Har ni haft besök av någon gårdfarihandlare någon gång. Jag har varit med om sådan försäljning som barn. Mannen kom cyklande, steg in i mormors och morfars kök, blev bjuden att sitta ner på en pinnstol som han ställde nära väggen och satte sig, slog upp resväskan av papp med läderhörn och exponerade sina varor med locket mot sina knän. Tog upp och berättade om vissa varor som han trodde passade kvinnorna i köket. Det var en gemytlig situation kan jag berätta.

Vedbodens dörrar

De gamla portarna till vedboden har med åren tappat färgen. I sommar tog vi tag i saken. Portarna är troligen från ladugårdens byggtid och tillverkade med  pärlpont. Kanske några brädor som blev kvar från det gamla köket?

 

På sina ställen behöver pärlspontbrädorna spikas fast igen i tvärslån, spikarna nådas på baksidan.

 

 

 Och ett annat gångjärn fästs med små bultar med muttrar.

 

Dörrarna halvoljas (hälften kokt linolja, hälften balsamterpentin) på utsidan, träet suger massor så de ströks tre gånger med torkning mellan strykningarna.

Strykning med utspädd linoljefärg. Den här gången kommer färgen från Engwall & Classon AB.

Därefter en strykning med linoljefärg direkt ur köpeburken. Allt målningsarbete utfördes för säkerhets skull under tak.

Porten på plats men markarbeten återstår. Ett annat år fixar vi skevheten, lyfter en stolpe.

Tänk att jag inte kan vänja mig vid det nymålade som ofta är lite intetsägande och utan patina. Tur att pärlspontbrädornas ojämna (och i mångas ögon skadade) nederkant är kvar. Det livar upp.

En sväng om Norge

 

 Tog en sväng för att bese Nidarosdomen med sin mäktiga västfasad än en gång.

Och kopparstaden Røros som hade ett smältverk från 1644 till 1977. Jag var där första gången då smältverket var igång och tyckte mycket om den gamla staden med sina små trähus. Nu har turismen tagit över och stämningen är inte alls lika genuin. Att bli världsarv innebär inte enbart en positiv utveckling/förändrting.

Det mesta av de skiftande norska landskapsvyerna är fantastiska. Man får aldrig nog!

Det växer sly överallt

 

“När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.”

― Göran Tunström

 

 

Taburetten

 

Ett blommigt tryckt linnetyg inhandlades på en liten hemslöjdsbutik i Dalarna på vägen norrut. Det var en ren tillfällighet.

Väl här i vårt hus kom jag på att det skulle kunna passa på taburetten, pallen med sybehör. Den kläddes om någon gång på 70-talet (?) med brun galon som är slitstarkt, avtorkbart men inte så vackert. Innan dess minns jag ett blommigt tyg. När jag tog bort galonen fanns dock inget kvar av detta kvar under, enbart stoppningen som fortfarande gör sitt jobb.

Taburetten ser ut så här efter mitt tapetserararbete.

Jag valde att sätta tillbaka kantbandet från galonklädseln för att få en förankring till det tidigare. Detta syns ju enbart när locket öppnas.

Under locket finns en teckning av huset där taburetten har förvarats under åren. Med den inskription som också finns under locket inser jag att sybehörstaburetten är pappas julklapp till mamma julen 1947. Kanske ska man tolka taburetten som en dåtida fästmansgåva.

 

Här finns lite av varje: dekorband, röda sidenband, broderigarn, snedremsor, bomullsband, nålbrev, knapphålssax...

Där står den nu!
 

Här är taburetten med brun galon före juli 2022. Oskadd men lite tråkig. Jag tror den blev omklädd i samband med att den flyttades ner vid renoveringen på 70-talet. Nu är den återställd till mer ursprungligt utseende, typ 40-talskretong. Resten av kretongen kan bli ett par kuddar.

Dimmornas dans

 

Klockan är 21.56.
Det är rötmånad.
Markfukt stiger upp.
Dimmorna dansar och älvorna med dem.
Det är sommarnatt.

Sälskinnshandskar

 

Det här är riktig varma gamla grejer. Ett par sälskinnshandskar från föritin. De ser ut att de är egentillverkade men vet inte av vem.

Insidan är fodrad. Nere vid fingrarna med det mjukaste skinn, kan det vara kaninskinn...

Hur som helst är sälen inte skjuten eller klubbad för att värma mina händer. Den blev skinnhandskar långt innan jag föddes. Befolkningen vid kusten här visste så väl vilka material som skulle användas till vad. Man var självförsörjande och levde nära naturen på den tiden.

Här sköt eller klubbade man säl en gång i tiden. I pappas samling allmogebössor fanns tunga rackare som var sälbössor (lodbössor). Eftersom jägaren skidade ut på isen till jaktplatsen och sen låg ner, kunde bössan vara tung då stöd för pipan fanns. Man kunde sikta utan att darra på handen. Kut ur´n var ett sådant där tillfälle då man sköt sälar. Märkligt tycker vi idag då säljakten är reglerad och att skjuta däggdjur då de föder ungar inte är lovligt.

Kutur´n är det urväder, oväder, den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda sina ungar, kutar. De gör det i oväder för att inte synas, de vill vara ifred.