Minnen av släkten och kulturen

Jag får följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med min barndomskamrat här i byn:

• man får vetskap om all inavel och hittar genetiska förvrängningar (jobbigt)
• man kan råka på anfäder som är mördare och tjyvar (skamfyllt)
• man kan inte säkert veta om fäderna är de rätta fäderna på grund av all promiskuitet som förekommit (osäkerhet)

Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Så klart måste inte heller alla vara intresserade av sin egen historia men med inställningen som beskrivs ovan blir också kulturhistoria ointressant att forska i. Låt hus förfalla och ruttna eller riv dem - de påminner om något obehagligt.

Resonerar man som ovan blir det också lätt att tvivla på vem som är din biologiske far. Är du kvinna kanske du vet vem som är far till dina egna barn, som manlig individ är det mer osäkert om du är far till det barn du tror är ditt. Och vem är farsa till dina döttrars barn? DNA-tester är ju ett rätt nytt tekniskt redskap för släktbestämning.

Kanske finns ruskiga familjehemligheter som inte får spridas? Mord, släktingar med intellektuell funktionsnedsättning som hölls instängda under hela sin levnad en gång i tiden, varjehanda brott och mycket mera som måste tryckas ner och gömmas/glömmas.

Hur vi behandlar minnet av människorna före oss, och det de skapat,visar på vilken civilisationsgrad en människa, en by, ett samhälle, en nation har!

 

.

 

 

Ko-kompisar

Fjällkor kan vi inte räkna med finns i dagens stora kreatursbesättningar. Den tiden är över. Jordbrukets rationalisering bara fortsätter och det industriella tänket är knappast till fördel för kreaturen. Undrar hur länge Norrmejerier kan överleva i nuvarande form? Min upplevelse av jordbruk, det väldigt småskaliga, är en spillra av det förgångna, något som snart ingen här i landet har varit med om.

 Fjällkor snidade i trä med öron av läder. Av Jacob Baumann.

I länken nedan syns förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022. Jordbrukets rationalisering är tydlig. Gruppen 1-9 mjölkkor utgick till exempel 2015, men i den gruppen fanns det 140 000 kor år 1976 vilket motsvarade 21 % av alla kor. Idag är gruppen med större besättning än 100 mjölkkossor den utan konkurrens största gruppen. Titta på intressant rörlig statistik:

Hur många ko-kompisar har mjölkkorna? 

Skjut inte så många älgar

I Västerbottens-Kuriren den 6 juni 1979 kunde man läsa att flera av länets jägare tyckte att älgtilldelningen var alldeles för hög.

Man blir ju ytterligt förvånad när man hittar en sån artikel. Det ni ser är bara första sidan. Här är jakten hur helig som helst och att skjuta älgar hör till något av det viktigaste för många på landsbygden.

Det finns många jakthistorier att berätta - som han i byn som fällde två älgar med ett skott på så sätt att kulan träffade en gren och orsakade en rikoschett som träffade älg numro två. Så gick det naturligtvis inte till men straffet för jaktbrottet blev lägre. Älgarna sköts ju utanför det egna jaktområdet vilket uppdagades och polisanmäldes. (En rikoschett är en kula från ett vapen som vid kontakt med ett annat objekt ändrar riktning.)

Värdegrunder

Så värdefullt det är att umgås och ha nära till några människor med samma värdegrund som man själv har! Erfarenheten säger att det är lättare att hitta rätt umgänge i en stad, med många olika grupperingar, än på landsbygden i en bygd där ingen får tänka och tycka utanför "boxen". Där ingen vågar sticka ut. Detta får till följd att inga ifrågasättanden sker offentligt, det blir minimalt med diskussioner och analyser där olika argument tillåts komma fram. Källkritiskt tänkande saknas eller uttalas inte annat än möjligen hemma vid matbordet. Det blir likriktade tankar, få fruktbara möten därmed inga givande samtal.

För individers utveckling krävs:

rättvisa
avsaknad av rädsla
gemenskap
samarbete
tron på allas lika värde
nyfikenhet

Om inte uppstår något som kan kallas intellektuell understimulans vilket knappast är något att sträva efter utan måste motas bort för den personliga utvecklingens skull. Eller är det så att alla individer inte behöver utvecklas för att finna sig själv och må bra???

 

Så här kan ett bra och kreativt möte gå till väga.

Klokt skaldat

 

Den blickar aldrig framåt 
som inte kan blicka bakåt, 
den sörjer illa för barnbarn 
som saknar intresse för farfar, 
den vet föga om rummet 
som inte har känsla för tiden, 
den tänker föga på andra 
som blott lever här och nu.

Alf Henriksson 

 

 

 

Korkunderlägg

 

I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.

Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett underbart äkta material att arbeta med.

Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.

 

Att se korkekar växa med sin grova bark är förunderligt. Men numera används ekens kork endast till förslutningar av något finare flaskor - lite exklusivare viner och cidrar t ex. Billigare viner försluts med plastkorkar eller paketeras som bag-in-box då den exklusiva naturkorken inte räcker till. Öl levereras i plåtburkar, undantagsvis i glasflaskor och läsk i PET-flaskor. Det är inte lätt att hitta 33 cl glasflaskor med läsk eller julmust i dagligvaruhandeln numera. 

*

Jordens resurser räcker inte till, vad gör vi om/när oljan sinar och inte heller plast låter sig tillverkas???

Korkbok

Anteckningsboken med korkpärmar fick bli min antebok om vad som händer och sker med mitt hus på nordligare breddgrader. Tänkte förstås på kork-o-plastgolvet när jag köpte den. I boken, som är skön att ta i, står det mesta av värde för minnet som inte finns på ritningar. Att skriva ner vad som fanns och nu finns i väggkonstruktionen är en självklarhet, dimensioner på materialet, vilka namnteckningar och datum som stod skrivna på timret osv. Till dokumentationen hör självfallet också många fotografier.

Wikanders kork-o-plast

Kork-o-plast från Wicanders KorkfabrikAB var golvmaterialet under mitt 70-tal. Då den invändiga renoveringen av husets bottenvåning stor klar 1974 var det jag som valt detta golvmaterialet i vardagsrummet. Golvet är fortfarande i gott skick.

Kork-o-Plasten lanserades i slutet av 1950-talet och var korkplattor med ett överdrag av PVC. De var inte en plastmatta utan rektangulära plattor limmade på ett träunderlag. De las som linoleumplattor läggs idag. Jag älskade verkligen utseendet på golvet och gör det fortfarande!

 

Men det kan ändå hända att Kork-o-Plasten får skatta åt förgängelsen framöver.

Hemligheten med glänsande golv

 

En golvbonare är bra att ha om man önskar blanka golv. Den här har tre roterande borstar undertill.
Bra att använda på parkettgolv men även på linoleum. 

Numera är just den här ställd på undantag.

Kaklunch

 

Idag fylldes en bygdegård med massor av hembakta kakor, kaffe och fikasugna människor i olika åldrar för det årligen återkommande kakkalaset. Kakbordet fotograferades då en timme av kalaset återstod så mer dignande var det när dörrarna öppnades. Regnigt och grått var det ute, att komma in till värme och ljus passade perfekt.

Sötsuget är stillat för denna gång. Gott var det!

(Det fanns kaffekoppar med fat att välja som jag egentligen föredrar, men jag valde trots det en kaffemugg för att slippa hämta påfyllning stup i kvarten.)

Det här jämför jag med Taxinge slott ("kakslottet") i Sörmland med grymt många sorter men detta var bättre och allt var hembakt. Påvrare inredning men vad gör det en så´n här gång... Intet.

Litteraturens värde

"In omnibus requiem quaesivi, 
et nusquam inveni nisi in angulo cum libro."

 Thomas a Kempis

 

I allt sökte jag friden men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok.

 

Höstglädje

En tioliters hink fylld med snittblommor kom med på bilresan norrut och blev några buketter. Här är några av dem. Frosten kan ha tagit dahliorna när jag återvänder söderut. Här i norr har det redan varit frostnätter.

Säkra höstblommor till snitt. Astrar är pålitliga och står länge i bukett.

 

Granntanten Hildur brukade odla praktmalvor, malôppen, bakom garaget och kom varje sensommar in med en bukett till mamma.

En vinrankas årsskott yvs på spiselkransen.

Hemtrakter

ORTER OCH STÄLLEN

Den lokala sanningen. 
Den lokala skönheten. 
Inte den allmänna gråsuggan 
utan de lokala svarta och vita grisarna. 
Den lokala regnskuren. 
Den tillfälliga revan mellan molnen. 
Kvällsdimman 
inte över hela riket 
utan över sumpmarken här 
där viporna vaktar sina bon. 
Nattflyget österut tonar fram 
och tonar bort. 
För att komma till en främmande ort 
måste vi hela tiden passera hemtrakter, 
annars kommer vi ingenstans 
utan blir hängande i ingenmansrymd, 
i allsköns värld.

Werner Aspenström

 

Torrbo i hjärtat av Bergslagen, Aspenströms barndomshem.och den betydelsefullaste platsen i författarskapet.
 

Brudpar anno 1921

Mormors syster Ester gifte sig 1921 med Helmer. Då bar hon vit brudklänning. Det var inte förrän på 1920-talet som vita brudklänningar blev tillgängliga för alla samhällsklasser.

Ester har en vit brudkänning, lång slöja, myrtenkrans med diadem toppat med något som ser ut som pärlor (ska kanske påminna om myrtenblommor). Klänningstyget är kraftigt och modellen är avskuren i midjan. Kreativa veck gör klänningsmodellen intressant. Midjan är avskuren och från den hänger ett skirt vitt band med små blombuketter fastsatta med rejält avstånd sinsemellan. Brudbuketten består av stora vita rosor. Buketten vilar på den sittande brudgummens vänstra axel. Bruden själv är stående. Brudgummens ser ut att bära smoking och på hans vänstra ringfinger blänker vigselringen. 

Undrar om något av utstyrseln finns kvar? 

 

Kärvänligt fotografi 1908

 

På bilden ser ni Tage Hedborg (1881 - 1975) och hans framtida hustru Lydia Blomberg (1889 - 1961).  Fotografiet med de gulliga tu är från 1908 och återfinns i Riksarkivet där disponent Hedborgs, Kramfors, personarkiv är bevarat.

Så här skulle/kunde inte mina mor- eller farföräldrar ha ställt upp för fotografering. Här i bygden tillhörde man en annan socioekonomisk grupp där religion och kutym gjorde att kärvänlighet inte visades offentligt. Det hörde mer bemedlade grupper till att visa känsloyttringar offentligt som på det här fotot. I bondbyarna här hade privatpersoner dessutom sällan kameror, det var förbehållet yrkesfotografer med ateljé. Vem gick till en yrkesfotograf för att få ett ömt och kärvänligt porträtt? På förlovningsfoton från sekelskiftet och längre fram i den samhällsklassen, taget av yrkesfotografer, satt ofta mannen och kvinnan stod vid hans sida. Den kontakt som visades var att kvinnan hade handen på mannens axel. Har du sett ett sådant förlovningskort?

Kameror blev vardagsvara bland folket här långt senare och därmed kunde fotona bli mer privata, inte bara hos "bättre bemedlade" som det brukar uttryckas.

Varför välja fusk?

 

Detta är en glasad ytterdörr med tvåglas-isolerruta och bländblank aluminiumlist mellan de helt släta floatglasen. Och till detta fuskspröjs. Varför väljer någon detta till ett gammalt hus? Nytt - ja. Fräscht - nej. Tidstypiskt - absolut inte.

Tillägg:

Har ni hittat till det här Instakontot: @renoveringsraseriet  ?

Kardning av ull

Två bondgårdar, två landsändar, två olika redskap för att karda ull. (Apropå att i förrgår, 6/9, var det hemslöjdens dag.)

Skrubbsätet användes för grovkardning av ull och det finns på min mellansvenska gård. Där sitter man på stolen, den ena kardan är fastsatt på den uppstickande ställningen och den andra kardan är lös. Mellan dem kardar man ullen. 

I norr hade mormor lösa kardor. Dessa använde också jag då jag kom på att testa detta med kardning och tovning på 70-talet då en sådan våg över landet. En karda består av en plan träskiva med handtag. Dem för man åt var sitt håll för att kamma ut ullfibrerna.

 

På den ena kardan lossnade så småningom skaftet och ett nytt tillverkades av farsan.

 

Kardorna har massor av små järnpiggar fästa på en läderbit som är fastsatt med nubb längs ett läderband runt om. Som alltid var det kul att testa tillvägagångssättet. Det blev några tovade sockar som jag sen broderade vackra med ullgarn.

Kardorna tillverkades av MHLQ i Stockholm.

*

Det finns ofta anledning att jämföra skillnader i utförande mellan byggnader, planlösning, tomtindelning, hantverk och material mellan våra två gårdar.  Gårdarna är uppförda vid samma tid. Tomterna har även mycket olika indelning av gårdstun, antalet byggnader är många flera i söder.

 

Hur förändringar och/eller bevarande skett är också intressant. Till exempel sitter originalfönstren på plats sedan byggtiden i mellansvenska gården medan fönstren i norr bytts några gånger. 

Sanning och konsekvens

"Jag brukar säga att det jobbigaste var när sociala medier kom. Innan dess kunde vi bara ana hur många idioter det finns, sen fick vi ett bevis på det."

Patrick Ekwall, 2024

Ko-problem?

 

Smedjans Dag

Det här huset har jag kört förbi många gånger. "Smedja" står det skrivet på gavelskylten. Att där är full verksamhet på "Smedjans Dag" en gång om året upptäckte jag först i år. På väg hem förra lördagen såg jag som hastigast en skylt vid vägen om att dagen efter, på söndagen, var smedjan öppen. Så klart åkte vi dit.

 

Smedjan ligger alldeles intill gamla Strängnäsvägen. Besökarna var många under de 4 timmar smedjan var öppen. Många barnfamiljer slöt upp. Smedjan skänktes till Kjula-Jäders Hembygdsförening på 1980-talet. Den byggnadsvårdades då med hjälp av bl a en aktiv smed och sedan 1986 visas den upp för allmänheten

 

Vid ässjan och städen arbetade två smeder men de var främst lärare till pojkar och flickor som ville försöka smida själva. Handledningen var utmärkt och de barn som ville fick smida sin egen krok. Det är ett utmärkt sätt att få barn intresserade av hantverket och av en äldre miljö. I slutändan fick även vuxna prova på smide.

Här skapas en krok, kanske att hänga nåt-bra-att-ha på.

Koncentration hos smeder, flicka och pojke. 

Smedjans inredning och utrustning fanns kvar och här syns en del. Fyra maskiner med remdrift var fullt fungerande.

En inte oviktig del av trevnaden var att det bjöds på kaffe och hembakade bullar och kaksorter i massor inne i smedjan. Fantastiskt ideellt arbete som  illa nog inte fastnade på bild men var en väsentlig del av visningen.

 

Den slipsten som fanns drogs med remdrift, rätt många lieblad slipades gratis under dagen! Fler och fler i bygden verkar bli intresserade av att slå med lie och bevara eller återupprätta ängsmark fick vi veta.

 

Utomhus kördes en tändkulemotor och det är bara att konstatera att det taktfasta dunket är ett avstressande ljud. En kunnig man skötte fotogenmotorn och berättade om den.

* 

Smeden Nils Andersson övertog smedjan efter företrädaren Stenström år 1931 och var verksam här i 40 år till 1970. Här smiddes det som behövdes inom jordbruket - hakar, haspar, märlor, gångjärn, vagnshjul, verktyg, jordbruksredskap och maskiner lagades och hästar skoddes. Smeden såg också till att de redskap som skulle vara vassa slipades. 

!983 överlät änkan efter Nils Andersson smedjan till hembygdsföreningen med alla maskiner och verktyg för att de skulle få vara kvar i den rätta miljön. 1985 startar hembygdsföreningen en studiecirkel om hantverkare. Reparationsarbetena på smedjan var färdiga 1986 och från dess visas smedjan.

* 

Fick en mejlfråga från Knivsta om att låna bilder härifrån bloggen för att visa hur tvätt gick till förr i världen i  hembygdsföreningens tvättstuga som håller på att iståndsättas. Behjärtansvärt!

Jag älskar att människor engagerar sig och visar hur man levde och verkade förr, föritin. Och att jag får tillfälle att vara med om det i min mellansvenska hembygd. I norra hembygden finns både smedja och tvättstugor och annat intressant men det värderas inte.