Mer om fastbandhagar

I skogsbrynet bakom vår sommarstuga gick förr fätåe, en stig som går på byallmänningen och som löpte jäms med skogsbryn och odlad mark. En fastbandhage som avgränsade byns inägor mot skogen löpte jäms med stigen. Kreaturen skulle hållas utanför lägdor och åkrar.

År 1996 gjordes den första kalhuggningen i direkt anslutning till byn. Tre hemmansägare gick samman och lät en skogsskövlare sköta avverkningen natt som dag. I samband med det slog den första återväxten naturligt nog upp som lövsly, väldigt mycket rönn. Så även mitt på stigen. Som växer igen. Så onödigt. Men så sker i en bygd där man inte är varse och bryr sig om sin kulturhistoria. Vi är två-tre stycken som har uppmärksammat detta. Bysamfällighetens styrelse är verkligen inte intresserade av sådana här gamla stigar, gamla tecken i markerna. Åh nej!

Nå, apropå fastbandhagar: vår granne farbror Kalle berättade för mej, då han bodde på äldeboendet och mindes tillbaka på sitt liv, att n’Jacôpp Ors´n han sa när en fastbandhaga skulle påbörjas: ”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”. Så sant som det är sagt!

Foto taget av mej från 1970-talet av fastbandhagen vid somamrlagården och sommarstugan.

Här vid skogsbrynet låg tidigare vår sommarlagård som jag minns från min barndom. En bit härifrån finns löta sö´r i byn där flera andra hushåll en gång hade sina sommarlagårdar samlade. Den marken är nu som då gemensamt ägd av oss hemmansägare i byn. Jag tycker att en fastbandhaga passar bra här vid skogsbrynet där sommarlagården låg, jag skulle inte låta bygga en så´n runt min gårdstomt eftersom det kulturhsitoriskt aldrig funnits någon sådan där. Fanns det inhägnad runt gårdarna vid förra sekelskiftet så var det vackra spjälstaket. Runt morfars hus har inget sådant funnits.

Stenklyfts geometriska uppmätning av byn 1646. Fastbandhagen runt byn mellan åker och skog syns som ett längsgående streck med två tvärstreck med jämna mellanrum.

Den här fastbandhagen/gärdesgården finns i Rundviks industrisamhälle. Gärsgårdar av trä rankas högt numera och återfinns i villaområden där de aldrig existerat rent historiskt. Själv tycker jag att staket eller häck passar bättre där. Att kostnaden för att tillverka en gärdesgård numera är hög, påverkar synen på dem, ger dem status. Människan är oförbätterlig i mina ögon. Förr gjordes trägärdesgårdarna / fastbandhagarna av markägaren själv som också hade allt material som krävdes, granslanorna och vidjorna. Inga kontanter behövdes för inköp. Därför var det var ingen status att ha gärsgårdar, det var en nödvändighet, ett behov fött av levnadssättet med kreaturhållning.

För den som vill fördjupa sig i gärsgården finns den utmärkta boken av Sten Hagander: Gärsgår´n i vårt landskap. Hantverk, historia, handledning. Den finns självklart i mitt eget bibliotek.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om skogsbryn, fätå, byallmänning, gärsgård, fastbandhage, kulturhistoria

Gårdstun av klass

Det här är ett foto från början av 1990-talet (en skannad diabild). Det är samma gård som jag kommit tillbaka till i några inlägg -Gunnars gård i grannbyn. Det här tyckte jag så mycket om, att jag fotograferade den sommaren, både härifrån och annorstädes i bygden. Jag hade fått ett stipendium och skulle vistas på Svenska Institutet i Rom ett år. Året skulle ägnas åt att enbart förkovra mej inom kulturmiljövården, riktigt frossa i restaurering, konstvetenskap och arkeologi. Det var lycka det... Beslutade att ta med några bilder för att visa hur min hembygds träbyggnadskultur såg ut, något som borde vara exotiskt i Italien. Det här var en av bilderna som gjorde den långa resan i mitt flyttlass.

Titta på skillnaden på kort trampvänligt gräs utanför köksträdgården, saftigare därinne. Köksdelen användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd. För en "gammpojk" kanske det inte är det vikitgaste. Men längre tillbaka odlades ätbart här. Som det var på många håll i landet. Några hembygdsgårdar har kvar den här täppan vid husväggen för att visa hur det var en gång i tiden. Högbergsgården i fiskeläget Skags udde vid nordligaste delen av Höga Kusten är ett äldre exempel, där spjälorna är högre, tätare och grånat trä.

Ett falurött spjälstaket omgärdar tomten mitt i byn. Det grå huset är korsbyggnaden som blev satt åt sidan då det nya huset byggdes på 30- eller 40-talet. Detta "nya" hus skymtar till höger i bild. På dess gavel fanns köksträdgården med ett fruktträd OCH - det staket som hindrar kreaturen från att äta upp odlingarna i kökslandet, den avgränsning som finns mellan gårdstunet och köksträdgården ser lite annorlunda ut. Det är visserligen falurött (slamfärg, inget annat) men har lite glesare mellan de lodräta spjälorna och ytterligare en tvärgående spjäla som gör indelningen kvadratisk. Så jättefint och omtänksamt! En vitmålad smal grind (säkerligen linoljefärg) leder in till odlingen. La´gårn från 1917 står till vänster utanför bild. Med hjälp av byggnader och staket skapas ett fint gårdstun med en öppen sida mot solljuset i söder samt mot samfärdsleden Kustlandsvägen/Riks13. Gården ligger mycket centralt vid en trevägskorsning.


På flygbilden från 1957 finns även kornhässjan, storhässjan, kvar. Den minns jag så väl.

Gårdstunet har också den beväxning som jag åtrår men som inte går att behålla då man börjar slå med gräsklippare. Trampvänliga grässorter och örter. Jag har diabilder med hästen som står på gårdstunet och käkar hö. Djur, människor och vagnar nötte gräset himmelens vackert!

Nu när det har blivit självklart att ha en gräsklippare kommer en sådan här gårdsplan aldrig mer igen som fenomen. Har man väl börjat klippa gräset med gräsklippare ändras floran. Min bevekelsegrund för att använda lie är rent kulturhistorisk och det är lika gott som något, anser jag, så länge man orkar och ser värdet i det.

Det är senhösten 2010. Köksträdgårdens staket är borta och det ska mycket till för att det kommer på plats igen tror jag nog. Staketer i tomtgräns är lite på "halvstång" och inte utom räddning. Om det rustas upp hoppas jag samma spjälavstånd, höjd, material och färg används. Varför ändra ett vinnande koncept? Vari består de kulturhistoriska värdena, vem talar om för en fastighetsägare hur han/hon ska ta till vara på dem? Ibland försvinner de av oförstånd, utan att man ens vunnit ekonomiskt på det.

Husgrunden har tätats vilket kan ha varit behövligt, vad vet jag. Tätningen av frigolit (?) sticker upp över mark, fogskum har använts för tätning av källarfönster. Så här skulle inte jag har gjort men är inte alls ovanligt sätt att idag försöka lösa fuktproblem. Men hur ser det ut när det är klart, vilken blir marknivån?

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om gårdstun, tramptåligt gräs, spjälstaket, kökträdgård, trevägskorsning

Inhägnader

Jag fick en kommentar om ryska inhägnader i förra inlägget. Som kontrast till det som där beskrevs ska jag visa några inhägnader i Ryssland som jag tycker väldigt mycket om. Här kommer den första bilden.

Det här är den ryska byns utmark, det är sönderbränd sensommar och kreaturen befinner sig på annan plats. En smal grusväg slingrar sig bortåt. Ni ser hägnen som stora bås med liggande grånande brädor. Det här gillar jag!

Något liknande detta har jag inte sett i Sverige av idag. Jag blev/blir oerhört tagen av den karga känslan i det inhägnade landskapet. Så här såg det naturligtvis ut ôppa Löta i min by vid sekelskiftet och tidigare, då jordbruket bedrevs intensivt och sommarla´gårdar var en självklarhet. Jag har aldrig sett det men genom att ha studerat många foton från det gamla bondeSverige känns det som jag minns.
Eller kan man minnas med sina gener??? Hur som helst var det inte svårt att låta tankarna fara iväg till min hemby före min tid, då jag besökte den här platsen. Trots att jag bara har ett foto sitter upplevelsen ordentligt kvar i min kropp.

Det här är också fascinerande. Inhägnade potatisland på en sluttning med de omålade bostadshusen på toppen bland bergknallarna. Yes, like it...

En ny inhägnad, träet är fortfarande ljust till skiland från det solbrända timmerhuset. Ett grånat utedass av bräder står i andra änden av inhägnaden. Här bodde jag ett par dagar och det var ett sant nöje.

Här är marken ner mot älven med ägorna inhägnade. Liggande brädor i hägnen ner mot vattnet och stående spjälor längs stranden. Att allt inte ser perfekt ut bekymrar mej inte med dessa hägn, för jag vet att de hålls efter eftersom här i byn fanns keatur som måste hållas borta från grödorna. Ingen ko får komma in här och föröda grödorna. Här fanns inga smaragdgröna gräsmattor, gubevars, utan all mark användes till odling av ätbara köksväxter eller hö. På någon liten täppa närmast huset kunde ibland finnas blommor till lyst. Annars stod potatisblasten ända in mot knuten. Det var en mycket stark upplevelse för en historieintresserad typ som jag. Så här levdes livet fram till 20-30-talet i min by och bakåt i den suddiga forntiden.

Är det något som säger att mäniskor som lever i miljöerna på bilderna har ett sämre liv än vad vi har?

Jag tog de här fotona som diabilder och har skannat av dem, vilket gör att de inte blir så väldans bra. Med ljuskänsligheten 400 ASA på diafilmen blir avskanningen väldigt kornig.



Kanske har även andra bloggare åsikter om inhägnader, staket, kreatur, odlingar, ryska landsbygden, Karelen, levnadssätt

Spjälstaket

Staket och gränsmarkeringar för tomter är på utdöende här. På fotona från i höstas syns det som är grannbyns enda inhägnade väg. Så här såg det ut för fem år sen. Det som syns idag upplever jag som landsbygd i förfall.

Fortfarande är inhägnaden inte bortom all räddning. Med en ganska enkel insats kan man få ordning på det här staketet utan stor penninginsats. Det är mest vilja och förståelse som behövs.

Det är inte bara tidpunkten på året och dagen som gör att de här bilderna ovanför är glåmigare än de jag tog för 5 år sen. Staketet förfaller, träd har kapats utan att nya planterats, ingen har bott på gården under några år. Här kommer två bilder från 2005:

■ ■ ■

Det står en väldigt fin korsbyggnad på den här gårdsplanen. Tegeltak, ribbad träpanel, korspostfönster med fönsterbågar i avvikande färg, fönsterfoder i väggfärg, en trästege mot takskägget - allt detta ger byggnaden karaktär. Huset blev undantag eller överloppshus då det nyare gulmålade till vänster byggdes. Antagligen är det därför som det är välbevarat förutom att Gunnar som levde här till sin död för några år sen förstod det här men vikten av traditioner, av att bevara det som bevaras borde. Han var en stolt bonde som visste värdet av sitt arbete med mark och byggnader.

De typiska elementen i landskapet, som till exempel inhägnader, försvinner då jordbruket inte drivs av markägaren. En arrendator har inte samma känsla för lägdorna, grödorna kan jag tro. Snart nog  kommer betestuggar att köra runt för att hålla landskapet öppet med konstgjord andning.

Där framme till vänster ligger byns och traktens stolthet - Modehuset i Lögd´. Det är väldigt om-och tillbyggt under årens lopp ju fler kunder man fått.  Runt huset till höger fanns tidigare ett vackert vitt staket med grind och grindstolpar.

Det här fotot är en diabild jag tog 1997 av det vita spjälstaketet utformat med finess och med stolpar av granit. Detta jättefina omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare, på tidigt 2000-tal.

För i tin sågé ut e sanna. Intill skrädderiet löper en trägärsgård, n´ fassbannhagga. Staketet till höger är det så vanliga vid förra sekelskiftet: snedställda spjälor som bildade diagonalrutor. Det ersattes långt senare av det som syns på foto från 1997.

Vägen som syns är den gamla Kustlandsvägen som sedan blev den asfalterade Riks13 med ny bro över den meandrande älven. Den älv där min morfarsfarfar drunknade.

Ett par kilometer härifrån ligger en byggnadsvårdsbutik... Jorå!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om staket, inhägnad, grind, fägata, landskapselement, betestugg, lägda

Tydlig gräns

Vi var ute redan i fjol med förfrågan om bygge av fastbandhage. Den lokale gärsgårdsbindaren Ola som har detta som fritidssysselsättning, sade sig inte klara av de dryga 100 metrarna på en sommar, och han hade inte möjlighet att få materialet kört på plats. För Höga Kusten Gärsgård som därefter fick en förfrågan var det inga problem. Själva stängslingen gick på 2,5 dagar men man ska komma ihåg att cirka 60 % av förberedelserna var gjorda tidigare med huggning av material, utforsling ur skogen, bränning av störarnas ändar.Vidjorna måste dessutom vara helt färska.

Gran används till hank och stör, till vidjor och stöttor. Fastbandhagen smyger sig på vissa ställen inpå de levande granarna.

Vidjor färdiga att värmas upp i kokhett vatten för att lättare formas till  sammanhållande ”knutar”. Det finns mycket att skriva om ett gärsgårdsbygge, det här får bli en osammanhängande berättelse.

I tomtens högsta hörn påbörjades bygget. I hörnet placerades en vidja för varje liggande hank.

Ett snöre ger riktlinje. Störarna spettas ner i marken, här är bra morän. Ändarna är svedda.

Hagen växer fram i rask takt.

Här är ett annat hörn som löper på. Här placeras en vidja endast nere och uppe.

Störar nerspettade i marken och färdiga för bindning av hage.

Som förr i tiden mot fätåe. Fastbandhagen stängde korna ute från inägan. Där ladan står fanns förr sommarlagården. Idag är det det 14 år gamla kalhygget som stängs ute. 1996 var första gången som ett kalhygge nådde inpå byn då tre skogsägare avverkade intilliggande skogsmark samtidigt.

Så här ser gränsen mellan hägna och skogen ut igen. Det känns bra tycker jag, utan att vara enbart utfall av romantisk iver, det har ju funnits en fastbandhage här då jag var liten och den finns även utritad på laga skiftskartan från 1869.

Det här är en trevlig blogg om gärdsgårdar: http://svenskagardsgardar.blogspot.com/

Avslöjande

Jomen, det var det här som skulle hända ôppe hägna där sommarstugan står.

Nu står hank och stör som gräns mot skogen åter igen. 

Det var därför vi fällde häggen som hade stått i vägen om den varit kvar.

Enda fägatan

Det här är foton från en av grannbyarna. Här syns den enda kvarvarande fägatan i bygden, mig veterligen. Eller fanns. Fotona tog jag 2005 och sen dess har en del hänt. Inhägnaderna rasar då ingen sköter dem. Den gamle jordbrukaren Holmlund, som värnade det gammeldags livet, är borta sen några år tillbaka. Han levde som generationen före honom och var nöjd med det. Fram till 1990-talet fanns kor och häst på gården. Staketet till höger mot lägdan är nu i väldigt dåligt skick, och det gör mig ledsen.

Ingen har dokumenterat livet på den här gården som man gjort med t.ex. bondebröderna Sigvard och Erik i Småland.


Fägatan är en grusväg med staket på båda sidorna. Kreaturen skulle hållas på vägen till och från sommarbetet. Lägdor och kornåkrar skulle hållas i fred för boskapen. Det är träd- och slyfritt på lägdsidan precis som det var i en levande bondebygd. Planterade träd koncentreras till gårdstunet. Två gamla härbren gör varandra sällskap.


Björkar i gult mot falurött staket runt gårdstomten. Hur vackert som helst! Stolparna av metallrör som försetts med en vitmålad liten ”trähatt”.


På flygfotot från 1957 syns de två härbrena överst i bild. Där den asfalterade Riks13 möter grusvägen, fägatan, finns en triangulär platsbildning. Den har en speciell historia som jag nog skriver om framöver. Riks13 var klar på 40-talet och just här sammanfaller den med "gammvägen" eller Kustlandsvägen, från 1600-talet. Drottning Kristina lät bygga ut postväsendet och då behövdes farbar väg ända upp i norra delen av landet. Så långa anor har den här vägsträckningen, just här asfalterad.


Det här är Holmlunds gård med sina staket. En välbevarad gård 2005 då fotona togs, nu pågår omvälvningar. Som intresserad av byggnadsvård och livet förr befarar jag det värsta. På den nere bilden ser man tvärs över gårdsplanen, över Riks13 och till parkeringen till mataffären centralt i byn. Affären är numera nerlagd.


Att ha två bostadshus på tomten är ganska vanligt här uppe. Den ena var oftast en bagarstuga, bröjstu. Just här finns det gamla gråmålade bostadshuset (med korspostfönster med fyra lufter och innanfönster) kvar parallellt med det nyare bostadshuset (med kopplade tvåluftsfönster) från sent 30-tal eller 1940-tal. Den vackra grinden står vit i det röda staketet. Enligt uppgift i hembygdsboken är lagården från 1917.


Den kulturhistoriskt värdefulla fägatan än en gång. Titta ordentligt, inhägnaderna är borta på ett ögonblink!!!

Då det gäller landskap har jag blivit mycket förtjust i Bråbygden i norra Småland. I boken Bygden där vinden vände har Mårten Aronsson och fotografen Peter Gredehag porträtterat detta vackra landskap år 2004. Jag har besökt det och det kändes rätt, folk var stolta över vad de hade. Inga stora summor statliga bidrag hade pumpats in där. Det var inte ett musealt landskap, utan levande och ändå välbevarat. Att invånarna är stolta över sin trakt märks tydligt.

Andra vackra platser är kultur- eller naturrreservat som Linnés Råshult och Stensjö by. Visst är det vackert men lite konstgjord andning. Man satsar statliga medel med jämna mellanrum och då görs ganska stora insatser: alla tak byts till nya, alla fastbandhagar, gärdsgårdar, byt ut osv. I bondesamhället sköttes detta lite nu och då. Man lappade och lagade. Grånat virke mötte nytt, ljust. Byn levder. Så kändes det i Bråbygden.

Läs här om Bråbygden (en vacker bild på fägata finns här) eller titta in på Bråbygdens egen hemsida

Råshult fick ett nytt "visitors center" 2007 då 300 års jubiléet av Carl von Linnés födelse gick av stapeln. En mycket stor penningsatsning gjordes då som förändrade platsen och byggnader helt, både till det bättre och till det sämre. Läs om Linnés Råshult och Stensjö by. De är helt klart värda besök men först Bråbygden!

Fastbandhage

Den här bilden tog jag då jag gick en kurs i svart-vit fotografering och framkallning på 70-talet. Jag var fortfarande tonåring.

Fotot föreställer den fastbandhage som löpte runt platsen för sommarlagår´n och sommarstugan. Kanske är den gjord på 1940-50-talet. Den är inte sammanfogad med vidjor utan med ståltråd. Ursprungligen var hela byn omgärdad med en fastbandhage vid skogsbrynet. Det kan man se på laga skifteskartan från 1869. Detta för att korna och getterna, som gick lösa i skogen, inte skulle ta sig in på lägdor och kornåkrar och äta upp det bönderna själva behövde.

Det var precis här innanför som morfars rävafälla stod bara fram till ett decennium tidigare.



Jag tycker att motivvalet visar vilken inrikting mitt intresse hade redan som tonåring: etnologi, kulturhistoria, landskapselement. Snö. Förutom bildframställning då... Året efter att fotot togs, flyttade jag bort från byn för studier. Men fotot och minnena hängde med. Hela tiden.

Här säger vi "fassbannhagga" om gärdsgård, inhägnad av träslanor. Jag menar utan att ha forskat mera i detta, att det är upp till och med Ångermand som man kallar inhägnaden så, bara ett par socknar längre norrut säger man skihaga. Och i Svealand säger man gärdsgård, gärdesgård. Sne´hage har jag hört eller läst någonstans ifrån.