Vad mod är

Jag uppfostrades med humanistiska värden, 
väldigt tidigt ville jag stå bredvid förloraren.

 

Sagt av Alma-pristagaren 2025 Marion Brunet, Marseille 
Astrid Lindgren Memorial Prize 

 

 

Julevangeliet i Sápmi

 

Den broderade bilden visar en detalj ut verket Om natten höll de vakt av Britta Marakatt-Labba från 2009. Det är julevangeliet placerat i ett nordligt vinterlandskap med Josef skidande med Maria på en ren bakefter. Kåtan lär bli födelseplatsen. Tre människor har fallit på knä utanför kåtan, kanske renskötare eller har tre vise män anlänt före Jesu födelse? På himlen syns en blek stjärna.

De broderade konstverken av Marakatt-Labba är en hel värld för sig och värda att fundera över. (Dessvärre har jag inte i hastigheten kunnat få fram en bättre bild på det här konstverket.)

Längtan till jul

Fina förstagångsupplevelser lagrar man och bevarar i sitt inre kartotek. Och ibland påminns man om dem genom att hitta en bild eller läsa i en anteckningsbok som föräldrarna skrivit i.

Det här ser ut att vara en jul på 50- eller 60-talet. 
Fotograf var Hilding Mickelsson och bilden finns hos Hälsinglands museum.

 Så pirrig längtan till julen vara - så pirrig att man inte kan blunda!

Stina är nu fyra år, i år längtade 
hon efter julen så att hon visste inte 
om hon skulle kunna "hålla igen 
ögonen" en kväll.

Luciafirande då

 

Hur gullig kan man vara som stjärngossa?

Stjärngossa ville jag vara. Med strut på huvudet med röda glansstjärnor pålimmade och ett alldeles för stort lucialinne, säkerligen en av pappas skjortor och ett rött sidenband knutet runt midjan och så klart ett levande ljus i handen.

I vår familj fanns uppskattade traditioner kring Luciakvällen.

Incipiendum aliquando

Någonstans måste man börja.

För mej blev den första film jag så  "Kastrullresan" med familjen Pip-Larsson. Det kan ha varit i första eller andra klass och vi elever satt på träbänkar utan ryggstöd från gymnastiksalen i den moderna 50-talsskolans skyddsrum i källarplanet. En rå miljö men det gjorde ju ingenting då filmen fängslade och det var mörkt i rummet.

För mej var det en minnesvärd upplevelse eftersom den fortfarande finns kvar inom mej. När jag letar ser jag att det var Eva Dahlbeck som spelade mamman och  Sigge Fürst pappan, regi av Arne Mattsson. 

Bild härifrån

Nästa minnesvärda föreställning var en teaterföreställning som spelades i gymnastiksalen på Östra gymnasiet i Umeå - Mahagonny av Berthold Brecht. Den visade marknadsekonomins och kapitalismens baksida. Alla bekämpar alla.

Efter flytten till Stockholm tog kulturkonsumtionen av teater- och operaföreställningar eller musikkonserter rejäl fart. Film missade jag inte heller men personligen tycker jag att teaterföreställningar ger så mycket mera.

Låt husen leva!

Synsättet inom restaureringskonsten har svängt mot att patina ska bevaras, den är värdefull. Mänsklig aktivitet ska inte utplånas. Vacker nötning och skavning genom användning får de traditionella materialen som massivt trä, sten, lera, linoljefärg, limfärg, kalkfärg, slamfärg, äggoljetempera, järn, murtegel mm.

En gammal nött tröskel brukar nämnas som exempel på något som är värt att bevara, en detalj som bör  lämnas orörd vid en en renovering och självklart vid en restaurering.

Men sådan är inte verkligheten. Idag slängs vackra material och interiörer ut. Parkettgolv med tjocklek fullt möjligt att slipa ersätts med ett laminatgolv (plast som ska likna t ex parkett). Färg med beteckningen väggfärg, takfärg, snickerifärg kletas på utan att köparen tagit reda på vad den innehåller. Gamla träfönster och dörrar/portar byts utan urskiljning trots att det vore både billigare och vackrare att renovera dem. Och just nu hjälper staten till genom att året ut ge ett 50%-igt ROT-avdrag för t ex fönsterbyten.

Jag började arkitektutbildningen samma år som det Europeiska Byggnadsvårdsåret gick av stapeln. Det är i år 50 år sedan, alltså jubileum. Sakta, sakta började äldre byggnader framstå som värda att bevara. Jag minns hur mager den valbara kursen i "Varsam ombyggnad" var som jag och några ytterst få till valde att läsa på KTH när den började ges. Men kursen fanns! Bara det! En långsam ändring var på gång.

Har allt sedan utbildningen och den första anställningen som utexaminerad sökt mej till arkitektkontor som haft inriktning på restaurering. Och de var inte många på den tiden.

Tre år efter Byggnadsvårdsåret startade 1978 en restaureringsutbildning vid Konsthögskolans Arkitekturskola, "Mejan". Där blev Ove Hidemark som även startade utbildningen, professor i Restaureringskonst 1986. Tre år senare sökte jag mig dit och fick till livs det jag saknade på KTH. Äldre byggnadstekniker och material, genomgång av olika synsätt inom restaureringskonsten och de människor som format dessa, historisk inblick i byggnadstraditioner inom olika samhällsklasser och landsändar samt de influenser som skapat traditionerna. Efter det gick jag vidare till en internationell restaureringsutbildning för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer.

Trots de kunskaper om äldre bebyggelse som vi människor skaffat oss använder vi naturens resurser som de vore oändliga. Att spara, cirkulera, återanvända börjar bli aktuellt men det är lång väg kvar. Hus och byggmaterial t ex - låt dem ingå i en cirkulär ekonomi. Under min arkitektutbildning menade man att en byggnads livslängd är så kort som 70 år och nu påstås den vara bara 50 år. Hur dåliga material använder man i byggena? En äldre byggnad kan ju bevisligen stå i hundratals år.

*

Så hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat vårt byggda kulturarv och blir självfallet oerhört ledsen då jag ser hur vi behandlar det som är värdefullt. Och kulturhistoriskt värdefulla är inte endast slott och herrgårdar, Roms ruiner eller Visbys för den delen (som jag arbetat med under flera år) utan lika mycket de lador som fortfarande står kvar i norra delen av landet. De senare är så mycket skörare då de inte värderas av ägarna där de står utan funktion.

Men glad blir jag av att ser bra restaureringar/konserveringar utan åthävor, projektledare med förståelse för gamla byggnaders kvaliteter, hantverkare med god utbildning som gjort en fullgod insats (inga byggmontörer), och privatpersoner som insett vikten av fördjupad byggnadsvård. Så visst har kunskapen höjts under de 50 år som gått och utbildningar tillkommit som följd av förändrade synsätt på vårt byggda kulturarv. För närvarande är det fokus på bland annat vårt lands ödehus.

Första advent

Första advent firades söderut i en stad där mörkret faktiskt kan upplevas, något som för min del är väldigt positivt.

Så sant som det står skrivet.

Upplevelser av konst, kultur och tradition, adventspsalmer och orgelbrus i fullsmockad lokal.

Allfatet är flexibelt

Det är så många alldagliga, konstiga, vackra, fula, minnesgivande föremål som kommer fram ur gömmorna allt eftersom. Som det lätt blir då man tar över ett hus och skjuter viss genomgång av prylar på framtiden. För det spelar ju ingen direkt roll om man har total kontroll över grejorna eller inte. Åtminstone inte småprylar.

Det här är ett tidstypiskt fat av melamin från 70-talet, helt oanvänt och med sisådär 10 cm i diameter. Att användas som coaster eller varför inte fat till en krukväxt. Bra att ha - men kanske kommer det aldrig att bli nyttjat - åtminstone inte som askfat.

När jag ser bilden som ska sälja fatet minns jag illustratörer som Jane Bark och Marguerite  Walfridson som gjorde illustrationer i tidskriften Femina som jag tyckte om ända tills tidningen "tog av sig rödstrumporna" och satsade mer på kvinnors utseende än på att tillfredsställa kvinnors intellekt.

Minnen av släkten och kulturen

Jag får följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med min barndomskamrat här i byn:

• man får vetskap om all inavel och hittar genetiska förvrängningar (jobbigt)
• man kan råka på anfäder som är mördare och tjyvar (skamfyllt)
• man kan inte säkert veta om fäderna är de rätta fäderna på grund av all promiskuitet som förekommit (osäkerhet)

Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Så klart måste inte heller alla vara intresserade av sin egen historia men med inställningen som beskrivs ovan blir också kulturhistoria ointressant att forska i. Låt hus förfalla och ruttna eller riv dem - de påminner om något obehagligt.

Resonerar man som ovan blir det också lätt att tvivla på vem som är din biologiske far. Är du kvinna kanske du vet vem som är far till dina egna barn, som manlig individ är det mer osäkert om du är far till det barn du tror är ditt. Och vem är farsa till dina döttrars barn? DNA-tester är ju ett rätt nytt tekniskt redskap för släktbestämning.

Kanske finns ruskiga familjehemligheter som inte får spridas? Mord, släktingar med intellektuell funktionsnedsättning som hölls instängda under hela sin levnad en gång i tiden, varjehanda brott och mycket mera som måste tryckas ner och gömmas/glömmas.

Hur vi behandlar minnet av människorna före oss, och det de skapat,visar på vilken civilisationsgrad en människa, en by, ett samhälle, en nation har!

 

.

 

 

Ko-kompisar

Fjällkor kan vi inte räkna med finns i dagens stora kreatursbesättningar. Den tiden är över. Jordbrukets rationalisering bara fortsätter och det industriella tänket är knappast till fördel för kreaturen. Undrar hur länge Norrmejerier kan överleva i nuvarande form? Min upplevelse av jordbruk, det väldigt småskaliga, är en spillra av det förgångna, något som snart ingen här i landet har varit med om.

 Fjällkor snidade i trä med öron av läder. Av Jacob Baumann.

I länken nedan syns förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022. Jordbrukets rationalisering är tydlig. Gruppen 1-9 mjölkkor utgick till exempel 2015, men i den gruppen fanns det 140 000 kor år 1976 vilket motsvarade 21 % av alla kor. Idag är gruppen med större besättning än 100 mjölkkossor den utan konkurrens största gruppen. Titta på intressant rörlig statistik:

Hur många ko-kompisar har mjölkkorna? 

Skjut inte så många älgar

I Västerbottens-Kuriren den 6 juni 1979 kunde man läsa att flera av länets jägare tyckte att älgtilldelningen var alldeles för hög.

Man blir ju ytterligt förvånad när man hittar en sån artikel. Det ni ser är bara första sidan. Här är jakten hur helig som helst och att skjuta älgar hör till något av det viktigaste för många på landsbygden.

Det finns många jakthistorier att berätta - som han i byn som fällde två älgar med ett skott på så sätt att kulan träffade en gren och orsakade en rikoschett som träffade älg numro två. Så gick det naturligtvis inte till men straffet för jaktbrottet blev lägre. Älgarna sköts ju utanför det egna jaktområdet vilket uppdagades och polisanmäldes. (En rikoschett är en kula från ett vapen som vid kontakt med ett annat objekt ändrar riktning.)

Värdegrunder

Så värdefullt det är att umgås och ha nära till några människor med samma värdegrund som man själv har! Erfarenheten säger att det är lättare att hitta rätt umgänge i en stad, med många olika grupperingar, än på landsbygden i en bygd där ingen får tänka och tycka utanför "boxen". Där ingen vågar sticka ut. Detta får till följd att inga ifrågasättanden sker offentligt, det blir minimalt med diskussioner och analyser där olika argument tillåts komma fram. Källkritiskt tänkande saknas eller uttalas inte annat än möjligen hemma vid matbordet. Det blir likriktade tankar, få fruktbara möten därmed inga givande samtal.

För individers utveckling krävs:

rättvisa
avsaknad av rädsla
gemenskap
samarbete
tron på allas lika värde
nyfikenhet

Om inte uppstår något som kan kallas intellektuell understimulans vilket knappast är något att sträva efter utan måste motas bort för den personliga utvecklingens skull. Eller är det så att alla individer inte behöver utvecklas för att finna sig själv och må bra???

 

Så här kan ett bra och kreativt möte gå till väga.

Klokt skaldat

 

Den blickar aldrig framåt 
som inte kan blicka bakåt, 
den sörjer illa för barnbarn 
som saknar intresse för farfar, 
den vet föga om rummet 
som inte har känsla för tiden, 
den tänker föga på andra 
som blott lever här och nu.

Alf Henriksson 

 

 

 

Korkunderlägg

 

I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.

Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett underbart äkta material att arbeta med.

Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.

 

Att se korkekar växa med sin grova bark är förunderligt. Men numera används ekens kork endast till förslutningar av något finare flaskor - lite exklusivare viner och cidrar t ex. Billigare viner försluts med plastkorkar eller paketeras som bag-in-box då den exklusiva naturkorken inte räcker till. Öl levereras i plåtburkar, undantagsvis i glasflaskor och läsk i PET-flaskor. Det är inte lätt att hitta 33 cl glasflaskor med läsk eller julmust i dagligvaruhandeln numera. 

*

Jordens resurser räcker inte till, vad gör vi om/när oljan sinar och inte heller plast låter sig tillverkas???

Korkbok

Anteckningsboken med korkpärmar fick bli min antebok om vad som händer och sker med mitt hus på nordligare breddgrader. Tänkte förstås på kork-o-plastgolvet när jag köpte den. I boken, som är skön att ta i, står det mesta av värde för minnet som inte finns på ritningar. Att skriva ner vad som fanns och nu finns i väggkonstruktionen är en självklarhet, dimensioner på materialet, vilka namnteckningar och datum som stod skrivna på timret osv. Till dokumentationen hör självfallet också många fotografier.

Wikanders kork-o-plast

Kork-o-plast från Wicanders KorkfabrikAB var golvmaterialet under mitt 70-tal. Då den invändiga renoveringen av husets bottenvåning stor klar 1974 var det jag som valt detta golvmaterialet i vardagsrummet. Golvet är fortfarande i gott skick.

Kork-o-Plasten lanserades i slutet av 1950-talet och var korkplattor med ett överdrag av PVC. De var inte en plastmatta utan rektangulära plattor limmade på ett träunderlag. De las som linoleumplattor läggs idag. Jag älskade verkligen utseendet på golvet och gör det fortfarande!

 

Men det kan ändå hända att Kork-o-Plasten får skatta åt förgängelsen framöver.

Hemligheten med glänsande golv

 

En golvbonare är bra att ha om man önskar blanka golv. Den här har tre roterande borstar undertill.
Bra att använda på parkettgolv men även på linoleum. 

Numera är just den här ställd på undantag.

Kaklunch

 

Idag fylldes en bygdegård med massor av hembakta kakor, kaffe och fikasugna människor i olika åldrar för det årligen återkommande kakkalaset. Kakbordet fotograferades då en timme av kalaset återstod så mer dignande var det när dörrarna öppnades. Regnigt och grått var det ute, att komma in till värme och ljus passade perfekt.

Sötsuget är stillat för denna gång. Gott var det!

(Det fanns kaffekoppar med fat att välja som jag egentligen föredrar, men jag valde trots det en kaffemugg för att slippa hämta påfyllning stup i kvarten.)

Det här jämför jag med Taxinge slott ("kakslottet") i Sörmland med grymt många sorter men detta var bättre och allt var hembakt. Påvrare inredning men vad gör det en så´n här gång... Intet.

Litteraturens värde

"In omnibus requiem quaesivi, 
et nusquam inveni nisi in angulo cum libro."

 Thomas a Kempis

 

I allt sökte jag friden men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok.

 

Höstglädje

En tioliters hink fylld med snittblommor kom med på bilresan norrut och blev några buketter. Här är några av dem. Frosten kan ha tagit dahliorna när jag återvänder söderut. Här i norr har det redan varit frostnätter.

Säkra höstblommor till snitt. Astrar är pålitliga och står länge i bukett.

 

Granntanten Hildur brukade odla praktmalvor, malôppen, bakom garaget och kom varje sensommar in med en bukett till mamma.

En vinrankas årsskott yvs på spiselkransen.