15 oktober 2013

Vägars kulturvärden

"Kustvägen" är en 75 km lång äldre vägsträcka parallellt med E4 söder om Sundsvall. Närmare bestämt mellan Kvissleby och Jättendal och projektet, där man vill få bilister att ta den vackra vägen om man vill se något annat, lanserades 2005 visar det sig. Längre tillbaka hade vi försökt köra sammanhängande längs kusten men det gick inte då vägen på vissa ställen var avstängd. Så trevligt det var att i somras äntligen köra vägen vid kusten i Medelpad och Hälsingland. Sträckan var väl skyltad och ett plus var att det även gick att hitta god mat.
"Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd." 
Karin Boye ur I rörelse.

Som kulturhistoriker är det glädjande att se platser där de gamla vägarna tillvaratas och visas upp för besökande. Det är även rörande att se hur man vill visa upp sin bygd, det enkla naiva är ibland mer tilltalande än det utstuderade.

Titta vilken spännande väg med egen vacker hemsida som finns på andra sidan Kvarken: Västra Kymmene Kulturväg.

I somras körde jag delar av den här Kulturvägen i Västra Götaland. Kolla in vilka besöksmål av olika storhetsgrad som finns att beskåda för en nörd som jag. En nörd som älskar krokiga gamla vägar som följer naturens vindlingar i alla riktningar. Som älskar obetydliga besöksmål som visar på människors olika strävanden i historien. Det är inte alltid jag har så bråttom med hänsyn till hastigheten men väl då det gäller att se så mycket intressant som möjligt! Livet är kort.

Tidernas väg är den första vägsträckan med genomtänkt marknadsföring som jag kört. En alla tiders väg som sträcker sig mellan Uppsala och Ånge! Vilka vackra skyltar...

Vilja och insikt i att man har något att visa upp måste finnas både hos privatpersoner, kommuner och myndigheter - annars händer inget. Personligen tycker jag bäst om då privatpersoner tar initiativ men samtidigt förankrar tankarna i bygden och samarbetar med professionella t ex länsmuseernas kulturhistoriska sakkunniga. Duktiga marknadsförare och formgivare kan också behövas. Men utan förankring hos de som bor i bygden dör intresset ut, det har jag flera exempel på. Det största problemet är avsaknad av vilja och förståelse. Ja, samarbetssvårigheter mellan olika parter kan förstås även stjälpa eller förminska projekt. Det finns det oändligt många exempel på. Pengar går alltid att få fram. Det är inte ekonomin som är det eventuella problemet för vilket projekt det vara månde, trots att det ofta är ett stående argument. Det är den mänskliga viljan.
.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

13 oktober 2013

Far Aldrig Utan Cognac

Jag tror inte det finns något län där milstenarna/miltavlorna sköts så ordentligt som i Gävleborgs län. De fina gjutjärnstavlorna som är målade i vitt och guld får varje höst en formsydd hätta av galon som sätts över tavlan som skydd. Varje vår tas den bort. Jag är fascinerad.
Och intill varenda fundament med milsten röjs det för att hålla propert omkring kulturarvet och för att det ska synas av alla som passerar.
Varje år alltså. Tänk om det vore likadant i Västerbotten, så stolt jag (och kanske många flera) skulle vara över vårt kulturarv och att bo i ett län där man förstår att värdera det.
Far Aldrig Utan Cognac skanderade min pappa då vi passerade en sådan här snygg sak. 
Till saken hör att han var nykterist :-)

F A U Cronstedt var landshövding i Gävleborg/Hälsingland 1785 under Gustaf III regeringstid.
På hans befallning göts avståndstavlor som sattes upp längs landsvägarna. De finns omskrivna även här.
.
.

12 oktober 2013

Schablonmålning

Stannade vid den schablonmålade ladan i Knyssla, Rengsjö.



Det var svårt att undvika att se den med den här belysningen. Den målade ladan är både rolig och vacker. Men belysningen förtar det hela något, den är inte precis känsligt diskret. Det är andra gången jag ser den i kvällsljus. Den första gången åkte jag buss och kunde inte stanna, denna gång var jag min egen chaufför och rattade fram till detta tänkta varumärke för hälsingsk stolt tradition.
.
.

8 oktober 2013

Nu må vintern komma

Nu har innanfönstren satts på plats på övervåningen. Först fönsterputsning...
... och sedan kom "mossan" på plats. Den "mossa" som jag använder är renlav och lite islandslav. Lavarna suger upp kondens så att rimfrost inte ska uppstå på rutorna i så stor utsträckning.
Då innanfönstren satts på plats ska Dixi fönsterremsor klistras över springorna runt fönstren.
Remsan blöts och klistras på plats. Med en torr trasa trycks den fast ordentligt.
Jag tycker mellanrummet med lavar är som ett litet tittskåp eller ett naturaliekabinett med lavar, kottar, barrnålar och kanske någon barkflaga. Naturprodukter alltihopa.
Sådana här fönster fanns i hela huset fram till 70-talets början. Nu finns de kvar på övervåningen vilket jag uppskattar mer än de kopplade fönstren på bottenvåningen.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

6 oktober 2013

Byns vackraste

Detta är enligt mig byns vackraste bostadshus.
 
Entréfasaden är lättast att komma åt att fotografera på avstånd då björklöven är borta, här stod jag på Riks13. Ytterdörren är bytt men det är väl det enda som förändrats. Jo, spåntaket har någon gång bytts till pannplåt (ni vet, ett av mina favoritmaterial, att det är rostigt stör mig inte mycket). Se farstukvistens och den täckta balkongens sågade utsmyckningar och de stilrena räckena. Allt målat i samma kulör som sig bör.
Brunnen med överbyggnad finns kvar i funktion även om den inte behövs då vatten är indraget i huset numera. Därborta ser ni min lagård - jag har en fin utsikt hit mot byns vackraste!

Spana in detaljerna! Stuprör med skarpa vinklar, plåtslageri då det är som bäst hantverk. Dagens plastbelagda stuprör har böjar som spagetti, oprecisa industriellt framställda utan hantverket som finns i de här vackra med skarpa falsar. Tyvärr har hängrännan bytts ut till en svart plastbelagd sak men de syns inte alltför väl. Det är sådant man hittar i byggvaruhandelns bästsäljande sortiment.

Titta så omtänksamt panelen slutar upp mot takfoten - var mer i byn hittar ni detta? Just det!

Titta på vindskivan med den stiliga avslutningen. Så befriande att slippa dagens tvärt avskurna vindskivor hämtade direkt på brädgården.

Fönstren är av typen sidohängda med två lufter, spröjsade med tre rutor vardera. Innanfönster ger ett behagligt inneklimat på vintern. (Återkommer till fönstren då uppkopplingen blir bättre.)

Det är så mycket som ger det kulturhistoriska värdet på den här gården: färgtyp, kulörer, stuprör, fönster, det ojämna fönsterglaset, segmentformat fönsteröverstycken, lunettefönster på gavlarna, panel, panelslut, obehandlad grov betong gjuten mot sågade bräder, den för byggtiden typiska källarnergången utifrån, panelfris mot tak på samtliga fasader.

Ett av fönstren är stort - affär skulle det bli var tanken som inte kunde genomföras. Då centralt placerat vid gammvägen, Kustlandsvägen (Riks13 fanns inte vid byggtiden. Tomten består endast av ytan där bostadshus och uthus står, det är ingen bondgård.
I byn känner jag endast till detta hus med den här vackra "tårtpappersavslutningen" längst ner på panelen. Två till har jag sett i grannbyarna men de byggnaderna är inte lika välbevarade i stort. Ah, jag har mer att skriva om detta men datoruppkopplingen kinkar och jag ska resa in till sta´n. Huset är en pärla enligt mitt sätt att se men så skört, så lätt att förstöra vid en "ombyggnad". Fönstren på sydgaveln är redan åtgångna men det är inte omöjligt att återställa fönsterfoder och kulörer. Bostadshus och uthus finns medtagna i Inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer inom Nordmalings kommun. Inventeringarna utfördes av Västerbottens museum 1985 och 1990.

5 oktober 2013

Björk vid björk

Den gamla björken drog sin sista suck på försommaren. Löven grönskade men vissnade strax.
Nu är den fälld med fågelholk och allt. Det är den näst sista av björkarna som morfar planterade vid huset 1921, samma år som mamma föddes. Det har sagts mig att morföräldrarna var de första som planterade träd - björkar - på rad kring sitt bostadshus. Flera har tagit efter och planterat björkar på rad.
Här vid huset finns fler björkar men de har ersatt dessa äldsta. De senaste återplanterade vi 1998 mot gammvägen.

Björken njuts slutligen i form av sköna brasor i öppna spisen.
.
.

4 oktober 2013

Oktoberbild

Ut i skogen tågade jag och fick blåbärsfärgade fingrar. Noll lingonbär, få tranbär. Såg trattisar utan att plocka! Future Forests Right Now.
.
.

3 oktober 2013

Söndagsskolbarn på 1960-talet

Ett starkt barndomsminne är då jag, som 5-åring, för första gången varit på söndagsskola i EFS bönhus och gått ensam hem den kilometerlånga sträckan längs vackra gammvägen, Kustlandsvägen. Förmodligen fick jag skjuts dit på mammas pakethållare. Minns vilket beröm jag fick då jag kom hem och hur stolt jag var. Lilla 5-åringen växte ända upp till månen och blev stor av detta, denna erövring i livet av att klara sig själv.
Klicka HÄR för större bild.

Här är ett gruppfoto som alldeles påpassligt togs vid en terminsavslutning med utflykt till söndagsskollärarinnan Berta med maken Gotthard. Året kan möjligen vara 1961. De som tog hand om oss barn är här tanterna Sonja, Rut, Berta Ingrid och Betty. Och farbror Gotthard eller är det hans bror Kalle?

Vi barn har namn som Kurt, Leif, Gunnar, Viveka, Torvald, Torsten, Anders, Britt-Inger, Birgit, Stig-Rune, Elmer, Herbert, Jan, Vivianne, Lars-Åke, Margareta, Gunnel, Ros-Mari, Rosalie, Rita, Carina, Susanne, Janne, Gunilla, Siv, Gun och några fler. Jag sitter i första raden. Jag tror alla fick detta gruppfoto som minne - oändligt roligt att titta på idag.

Kommer ihåg söndagsskolundervisningen med flanellografen där färgglada figurer trycktes fast och hölls på plats av friktion samt sparbössan i form av en negerpojke (som man sa då utan att skämmas och utan att man kände att någon blev nedvärderad) som bockade då en slant stoppades i myntinkastet. Pengarna skulle gå till mission i hednaland, eller med andra ord till kulturimperialism. Så otroligt omedvetet, naivt och "oskuldsfullt" livet var då. Särskilt för ett barn. En söndagsskoltidning fick man med sig hem och ibland klistermärken med bibliska motiv. För mej var det här en bra grund i livet. Känner mej inte skadad som en del av Guds barnbarn berättar att de blev. Några berättar om en hemsk, sträng, inskränkt och hotfull barndom. Men som jag skrivit om tidigare - att ha kristendomens bibelberättelser aktuella har varit positivt i min bildningsresa. De här berättelserna är ett kulturellt bagage som jag önskar fler i vårt sekulariserade land skulle ha. Men tankar och uttryckssätt är radikalt annorlunda än i akademiska sammanhang.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 oktober 2013

Byns vackraste

 
Det händer något vid byns vackraste bostadshus.
De kulturhistoriska värdena är mycket sköra.
Det var ett tag sedan jag tog fotot.
.
.

25 september 2013

Söndagsskolklass på 1930-talet

Här står ett gäng söndagsskolbarn på trappan till EFS i Lögdeå. Fotot är taget någon gång på 30-talet och en tidstypisk herrcykel står lutad mot väggen. Det här var innan bilar blev vardagsvara  i byn och i samhället i stort.
Klicka på fotot för större bild.
Så många tankar som kommer fram genom ett enda fotografi! T ex då jag slickade på det iskalla broräcket och tungan fastnade. Så ont det gjorde att hudflängas. Hände ALDRIG mera!

Min mamma står till hälften skymd långt upp till höger och hennes lillasyster Ingrid står längst fram som tvåa från höger i vit basker. Hon ser så trumpen ut i motsats till solskensglada Sonja vid sidan om. Nästan alla flickor har klockhatt eller åtminstone huvudbonad, bara det en tidsmarkör.

Längst fram till höger står Hildur, till vänster hennes svägerska Berta, båda med klädkod kjol, skjorta och slips. De var söndagsskollärare tillsammans med sina äkta män - Kalle längst upp till höger och Gotthard längst upp till vänster. Kalle och Hildur var våra goda grannar, jag har skrivit rätt mycket om dem, särskilt farbror Kalle, här på bloggen för länge sedan. Här kapar han ved och här rensar han blåbär.)

Jag tycker det här är ett fint fotografi och jag känner igen många av barnen och ungdomarna. Solskensglada Sonja med handväska längst fram till höger, bor nu som änka i detta bönhus, f.d. vaktmästarbostaden. Då jag växte upp bodde tant Sonja mitt emot oss men på andra sidan bäcken. Det är henne jag nämner här.

Jag återvänder till bönhuset ibland, det fungerar fortfarande som gudstjänstlokal men så mycket mer sällan jämfört med i min barndom. Regionalt vill EFS lägga ner de här små bönhusen för att koncentrera verksamheten till en mer central plats. Jag minns en gång på 90-talet då jag gick dit en söndag med föräldrarna i samband med att jag befann mig hemma i byn. Hur Sonja hälsade på mej och på väg in i kyrksalen tog mig i armen och sa: Känner du hur gott det luktar??? Vi såpskurade golvet i veckan som gick. Jo, visst kändes det. Och att det finns villiga krafter och en omtanke om byggnaden men åldern tar ut sin rätt bland de hängivna. Var jag på plats skulle jag nu glädja mig åt att få hjälpa tanterna att städa bönhuset.

Då Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bönhus i Lögdeå invigdes i oktober 1930 var det en av alla de många byggnader som frikyrkorörelsen lät uppföra. Nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens lokaler var andra. Om nykterhetsrörelsens har jag bara hört min pappa berätta och visa en då fallfärdig byggnad i Rönnholm, arbetarrörelsen har fortfarande sitt Folkets Hus i Rundvik. Kanske är jag dåligt orienterad, kanske finns det flera av folkrörelsernas byggnader i bygden. Bönhus finns det många av i kommunen, västerbottningarna är och var starkt troende. Här och här har jag skrivit om två av alla i släkten med gudstro.

I boken Vad folket byggde (Almqvist, Johansson, Simonsson) från 1976 som står i bokhyllan min, läser jag läser jag angående frikyrkorörelsens byggnader: "Avvecklingen av landsbygdens missionshus har gått oväntat långsamt. På många platser vårdas byggnaderna av ett fåtal kvarvarande församlingsmedlemmar."

Sune Jonssons bok Husen vid Himlastigen från 1998 har jag också förstås i min bokhylla. I den finns flera av EFS bönhus i Västerbotten dokumenterade i ord och bild. Dock inte "mitt" bönhus för det "förbättrades" på 1970-talet då bland annat innertaket sänktes och isolerades för att minska uppvärmningskostnaderna. Det har alltså inte originalutförandet kvar, det kulturhistoriska värdet har sänkts men är inte helt bortbyggt och bortbytt.

Som påtagligt minne av barndomens bönhus eller missionshus har jag en av de STORA takgloberna som byttes ut. Den köpte jag innan de såldes på auktion för sådär 20 år sedan.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

23 september 2013

Fönsterbyte inte självklart bra för miljön

Så bra att det finns en förening som bevakar felaktiga uttalanden av icke-byggnadsvårdskunniga. Heja Byggnadsvårdsföreningen som bemöter Naturskyddsföreningens artikel angående fönsterbyten på MyNewsDesk.
Naturskyddsföreningen har fel om fönsterbyten
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Maskinskrivning

Vissa kunskaper man skaffar sig kanske inte är så genomtänkta eller karriärplanerande, åtminstone har det ofta varit så i mitt liv. Under en av årskurserna i högstadiet skulle man välja två tillvalskurser. Tror det ingick två lektionstimmar per vecka eller något sådant. Vad jag valde?

Tja, varför detta alternativ över huvud taget slog rot i min tidiga tonårshjärna kan jag inte reda ut, åtminstone inte nu. Jag valde nämligen maskinskrivning som en av kurserna. Det fanns bara inget annat som kan ha roat mig får man anta. Jag hade inga planer på att bli sekreterare, det yrke som nog var det som låg närmast att tänka på då. Journalist kom inte över någons läppar, våra flickhjärnor gick inte i de banorna i vår lilla skolbubbla på 60-talets slut. För självfallet var det bara jag och andra flickor som försökte lära oss maskinskrivning med Gullan Gustafsson som lärare. Vi satt på rad med var sin skrivmaskin. Vi skulle lära oss tangenttryckningar, fingersättning, att titta i det handskrivna utkastet – inte på tangentbordet. Minns de korta proven där man på några få minuter (tre om jag minns rätt) skulle skriva en given text – snabbt och rätt. Nej, min framtid låg inte där. Det smattrade som kulsprutor i hela klassrummet utom vid min plats tyckte jag.
Varför valde jag maskinskrivning? Vet inte. Ingen aning. Om jag fick min Facit reseskrivmaskin med hölje av grå hårdplast i julklapp efter att ha gått den där kursen eller om jag fick den innan lärdomarna inhöstades vilar i forntidens dunkel. Vilket som var hönan och vilket som var ägget är i dagsläget alltså okänt. Naturligtvis kan jag nog med viss möda komma fram hur det ligger till men det kräver den tid som saknas just nu

MEN tänk sådan stor nytta jag har haft av de där lektionerna, ni anar inte! Att känna till tangenternas placering, hur fingrarna ska placeras för rationell skrift och andra lärdomar visade sig sitta i ryggmärgen och var av stor vikt när datorerna gjorde sitt inträde. Dessa maskiner som även männen genast intresserade sig för och kom att sitta vid tangentborden, ofta skrivande med pekfingervalsen.

Min filosofi har tydligen varit att göra saker som är roliga och lustfyllda, inte tänka med karriärmässigt tunnelseende. Vilket inte är samma sak som att alltid välja enklaste vägen, att undvika hinder. Långt därifrån. Ibland måste rädslor besegras och utmaningar tampas med för att man ska utvecklas som människa.

Livet har lärt mig att det inte finns många val man gör som man inte kan ha nytta av.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

21 september 2013

Levnadsglatt


Maliziusella med Eddy Napoli

Så här glatt kan livet te sig ibland. Nu för exempel.
.
.

18 september 2013

Hästtjej

Jag hade ingen aning om att min mamma var hästtjej... det är tillsammans med kossor jag lärde känna henne. Men i Värmland, på Varpnäs, följde hästarna henne i spåren ser jag. Och ett par ridstövlar minns jag att hon hade. Jodå.
.
.

17 september 2013

Vilken tid ska restaureras fram?

Innan jag föddes hade morfars och mormors kök på husets bottenvåning genomgått en make-over som hade genomförts 1948. Innan dess hade köket 20-talsprägel har jag förstått av min mammas beskrivning. Det är köket med de björkflammade 40-talsinredningen som hör till min barndom, som präglat mig, som jag inte glömmer.
De här dörrarna har jag vuxit upp med i generationsboendet. Jag gillar den gula björkflammade ytan, blank av skyddande fernissa. Dörrarna har en gul sida och en vit.
De två dörrarna som från köket ledde till farstun och kammaren har varit nerplockade och sparade i lagårdsporten sedan 1972 då ombyggnad nummer två av bottenvåningen här i huset genomfördes. Då var morfar och mormor borta och huset blev i sin helhet nyttjat av kärnfamiljen, generationsboendet var över.
Dörrarna från 1913 kläddes in med träfiberskivor 1948 då den första renoveringen pågick, med äkta Masonite från Rundviksverken. Som senaste modet då föreskrev. Där under kommer 1910-talets färgsättning fram. Kraftigare gulockra med härligt synliga penseldrag. Men profileringen runt speglarna har brutalt tagits bort för att få en plan yta för masoniten.

I en framtid blir frågan - vilken tid av dörrarna ska bevaras? Vilken tidepok ska bevaras/rekonstrueras? Ska mina minnen från barndomen på 50-och 60-talet bestämma eller ska spegeldörrarna från 1913 få vara utgångspunkt? I båda fallen finns färgerna kvar så jag vet vad jag ska gå efter. Vitt ska det inte bli utan "färgstarkt & fräscht" ;-)   Det här kan jag fundera fram och tillbaka på, för det dröjer innan något rent praktiskt hantverk körs igång i 70-talsköket. Beslutet bör kunna bli väl avvägt. 50-talsköket på övervåningen är det inget snack om - det ska vara kvar intakt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

14 september 2013

Le Corbusiers köksinteriör

I november förra året besökte vi Göteborg där vi såg gammalt och nytt. På Röhsska museet fanns denna pärla till kök:
Beskrivningen låter så här om den ambitiösa konservering/restaurering som gjorts:

2009 förvärvade Röhsska museet köksinteriören ritad av den franskschweiziske arkitekten Le Corbusier. Köket var mycket slitet och i stort behov av konserveringsåtgärder. Målsättningen med konserverings- och restaureringsarbetet har varit att återställa interiören i ett mer ursprungligt skick för att visa ett kök där design och färgytor överensstämmer med originalet och med Le Corbusiers intentioner. Detta med tanke på den stora betydelse köket har haft i designhistorien.

Då köket, som kommer från det stora bostadskomplexet Unité d´Habitation i Marseille, inköptes till museet 2009 hade köksinteriören genomgått en mängd förändringar i förhållande till ursprungsskicket. Överskåpet till vänster i köket var inte original och hade luckor i ett helt annat träslag än resten av köket. Under årens lopp hade köksluckor målats om, en frontpanel hade bytts ut, nya lager med oljefernissor hade lagts på skåp och skåpsdörrar. Det fanns i stort sett inga originalytor kvar från 1947 då köket var nytt. Dessutom saknades en del av aluminiumdiskbänken liksom ett underskåp samt kranar och krokar över diskbänken.
Restaureringen av köket har utförts av Studio Västsvensk Konservering (SVK) i Göteborg. Kökets utseende och konstruktion undersöktes och jämfördes med andra kök från samma bostadshus i Marseille. En handfull likadana Le Corbusierkök finns idag utställda på museer runt om i världen och är också väldokumenterade i litteraturen.

På alla bemålade ytor gjordes en antikvarisk färgundersökning för att hitta tillbaka till de kulörer och färgkvaliteter som ytorna ursprungligen haft. Efter att ha analyserat färgskikten kunde man avgöra vad som varit den ursprungliga färgskalan och oljefärger i samma ton togs fram. Luckor och snickerier målades om i de nyframtagna ursprungskulörerna och saknade delar i träkonstruktionen rekonstruerades.
Luckorna i det snedställda överskåpet till vänster över diskbänken har bytts ut för att likna originalet. Luckan i det ena skåpet har ersatts med en ny i samma träslag som i det övriga köket och den andra luckan har målats om i en rödbrun kulör, som återfanns på andra luckor i interiören.
Frontpanelen vid sidan av isskåpet är en rekonstruktion. De bruna luckorna har betsats i en mörkbrun kulörenligt förlagor från andra ök. Metalldelar och kakelplattor är kompletterade för att köket skall upplevas mer komplett.
Ett konserverings- och restaureringsarbete av så omfattande slag som detta ställde höga krav på noggrann dokumentation för att inte viktig kulturhistorisk information om köket skulle gå förlorad.
I slutet av 1920-talet anställdes Charlotte Perriand (1903-1999) på Le Corbusiers arkitektkontor. Hon var under en 10-årsperiod ensam ansvarig för kontorets inredningar. När Unité d´Habitation i Marseille uppfördes gick uppdraget att formge typkök till Charlotte Perriand, även om hon då sedan flera år tillbaka lämnat firman.

För Le Corbusier och Charlotte Perriand var bostaden en maskin att bo i. Inspirationen kom bland annat från Frederick Winslow Taylors tidsstudier av industriarbetare i USA i slutet av 1800-talet. I det moderna köket skulle det vara korta avstånd och nära till allt, så att arbetet kunde utföras så rationellt som möjligt och dessutom skulle vara trevligt att vistas i.
Så ritade en av modernismens största arkitekter och teoretiker. Gissa om jag är glad över mitt funktionalistiska masonitekök från 1950. Ni ser väl de funktionella likheter som finns... om ni skrollar ner i de ovan länkade inläggen.

Jag har också ett par frågeställningar som jag borde ställa till en målerikonservator - men det är inget akut.

För fler fina kök se Byggnadsvårdarnas kökskatalog.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

12 september 2013

Tant Signe

Signe var en av Johan och Karolina Öbergs döttrar. Av tant Signe, född 1907, har jag fått många minnesbilder från livet i byn föritin. Jag fick också ett intressant recept på stärkelse till gardiner:
  • 1 msk vetemjöl
  • 1 liter vatten, kokande
  • en liten bit vit tvål
Receptet fick jag 1998 och Signe berättade att hon i sin tur hade fått det av Berta Sandman, en av mina söndagsskollärare. Spetsgardiner av bomull och av gles linneväv, till exempel myggtjäll, får en väldigt vackert fall av stärkningen. Sådana gardiner tänkte jag skulle användas i morfars hus någon gång i framtiden.
Tant Signe var troende, hon tillhörde baptistförsamlingen Salem i Mo.
Bilderna här är från ett av mina besök efter att hon flyttat till äldreboendet dära Vall´n. Med sig till boendet hade hon tagit den klassiska Kristusavbildningen, Jesus i Getsemane...
... och fotografiet på hennes och maken Ottos hem från 1930-talet. De gifte sig 1937. Titta vilka fina detaljer huset har, fortfarande finns ett så här vackert hus kvar ganska intakt i byn. Signes och Ottos bostadshus finns kvar, helt ombyggt på entrésidan, bytta fönster, tillbyggt och den fina lagården är riven. Fotot är taget från nuvarande Riks13, anlagd 1942, men den sammanfaller här med gamla Kustlandsvägen. Gården ligger mitt emot de här äldre tvillinghusen.
Signe gav en bild av hur livet i byn tedde sig föritin, till exempel då hon berättade om förberedelserna av sin moster Olga Öbergs giftermål 1913. Det skedde i Mattias Perssons hus, nu rivet. Signe var då 6 år och hennes mamma Karolina var en av dem som hjälpte till. Naima Johansson var kocka (kalaskokerska)  Då bröllopsförberedelserna tog sin rundliga tid, minns Signe att hon somnade och ramlade ner från bordet på vilket hon satt. Trött blev hon trots att hon hade en tillfällig lekkamrat, nämligen Gertrud Lundbergs dotter. Gertrud från Rundvik var den som var städslad att klä bruden och Viktor Sundström var musikant på bröllopsfesten.

En annan kort berättelse var då min morfars hus, alltså numera mitt hus, höll på att brinna ner innan det stod klart 1913. Genom några barns lek med eld, hon var ett av dem, tog träflisor från timringen eld, vilket höll på att gå snett, innan vuxna kom till undsättning.

Signe var med i gänget som sammanställde byaboken på 80-talet. Någon redaktör och korrekturläsare för boken fanns inte. Hon och Otto gifte sig 1937 och deras första barn, Gun, föddes 1939. Det står fel årtal för giftermålet i byaboken och man får uppfattningen att första barnet föddes innan äktenskap ingicks. Det grämde sig Signe mycket över, troende kristen som hon var ansåg hon att det var skamligt att få barn före giftet. Så nu vet ni, alla Signes och Ottos barn är födda inom äktenskapet :-)

Tant Signe bjöd alltid på kaffe och kakor när man hälsade på, särskilt minns jag apkakorna jag tiggde receptet på. Hon var en av mina informanter, en minnesgod sådan och villig att berätta. Signe dog i augusti 2004, och ytterligare en del av länkarna bakåt upphörde.
Här sitter Karolina Öberg omgiven av sina barn och barnbarn. Signe sitter till vänster.
Läs mer om bilden här.

Om huset som Signe växte upp i finns mer skrivet här:
I den vägförrättning som skett längs Kustlandsvägen i år såg nuvarande fastighetsägare till att, i sista stund, låta klassa huset som saneringsfastighet. Det innebär att en väldigt låg vägavgift behöver betalas till samfällighetsföreningen och visar på avsikten med innehavet. Bostadshus, uthus och tvättstuga är av länsstyrelsen klassade som kulturhistoriskt värdefulla. Jag vet av erfarenhet att dessa byggnader inte är utom räddning, långt därifrån...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

10 september 2013

Milstenar av trä eller järn

Den här bilden tog maken på begäran då han hade ett ärende förbi den här platsen. Vi visste att det fanns en milsten av trä här och han visste att jag tycker om kulturminnen/fornminnen, både de som tillhör kulturvägar och andra. Som tur är tycker han också om slingriga vägar, vi har kört många mil på väldigt små grusvägar. Ja, det har till och med hänt att ljuddämparen lossnat då vi kört över en rot. Vilken tur att vi fann varandra!
Milsten av trä mellan Ytterselö kyrka och Mälsåkers slott.

Fornminnen
Kommunikations- och maritima lämningar
Vägmärke

Observera att milstenen är av TRÄ och trots det ännu finns kvar!
Här nedanför ser ni en milsten av gjutjärn från hemkommunen. Den är tillverkad vid Olofsfors bruk:
 
Och tre år senare, 2013. Adjöss med dig.
Här en bild från hembyn. Nä, jag har ingen digital närbild på den här milstenen tillverkad några kilometer bort. Bilden ovan är från 2006 och Erik Ors´ förmånsbyggnad som den inringade milstenen står framför är borta för alltid, hemmanet köptes på 1990-talet av en dåvarande politiker i kommunen. Nu breder björkslyet ut sig och att ta en bild gör mej inte glad, så varför dokumentera just det här förfallet?
.
?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,