12 januari 2021

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.

9 januari 2021

Bildning - a never ending story






"Utbildning ger färdigheter,
bildning ger människan värdighet."

 

Så uttryckte Gunnar Hirdman (1888-1963), verksam inom ABF, skillnaden mellan utbildning och bildning. man kan även använda begrepp som livsförståelse, insiktsfullhet och helhetssyn för att försöka fånga ordet (folk)bildning.


Du kan lära dig saker på en massa olika sätt. Läsa böcker, se på teve, gå på föreläsning… Ofta är detta envägskommunikation. Någon berättar och du lyssnar. Inget fel i det, men i studiecirkeln är det sällan så, åtminstone inte hela tiden.

Oscar Olsson startade 1902 den första ”moderna” studiecirkeln. Han betonade att folkbildning var ”för folket, genom folket”. Genom folket, alltså, vilket gör deltagarna till medskapare i lärandet. En revolutionerande tanke på den tiden, när prästen och folkskolläraren var auktoriteter att lyssna på och lära av, inte samtala med.

Att i samtal låta olika perspektiv brytas mot varandra, att ha respekt för varandras åsikter, att dela med sig av erfarenheter, är numera centrala delar i cirkelns pedagogik. Man kan tillägga att den kommunikativa delen av pedagogiken i sig innebär ett lärande. Ungefär en tredjedel av cirkeldeltagarna säger sig ha blivit bättre på att uttrycka sig genom att delta i cirkeln.

Ur aspekter av folkbildningens pedagogik


I en öppen gruppgemenskap, kanske en studiecirkel eller läsecirkel, möts man inte av påståendet "du analyserar för mycket" eller ett platt "du har fel" utan någon som helst eftertänksamhet och  argumentation. Bildning innebär att få möjlighet att lära sig och att kunna argumentera för sin sak.
 

6 januari 2021

Något att minnas eller förtränga

 

Mor och son lagar mat vid den vedeldade järnspisen. Ovanför spisen, under spiskåpan hänger trasor på tork på uppspända snören. köksinredningen är gissningsvis 30- eller 40-tal. Hallings foto, Jämtland.

Måltid på 1950-talet hos jordbrukar- eller arbetarfamilj i ett funktionalistiskt kök. Gardinuppsättning med ljust rutigt tyg i  två raka våder och slät gardinkappa, slät och ljusmålad vägg med endast en almanacka uppsatt, hemvävd trasmatta på golvet. Kvinnan har förkläde, mannen arbetskläder och har just strukit av sig huvudbonaden, kanske en keps. Foto Karl Heinz Hernried, Nordiska museet.

Mjölkflaskor, mjölkkrukor vid mjölkbordet, mjölkståndet. man tog en sparkstötting eller drög för att lämna av dem innan mjölkbilen kom för att hämta dem. Likaså tog man sitt fordon för att hämta dem på eftermiddagen. Just hämtningen kunde barn sköta då krukorna/flaskorna var tomma och därmed lättare. Jag mins att det var ett ganska roligt jobb när man blev ombedd att göra det vintertid. Då skulle mjölkkrukorna diskas för att användas igen till kvällsmjölkningen. I byn fanns ett mjölkstånd av denna täckta typ. Där kunde bussen lämna gods som skyddades för ev. nederbörd. Foto från internet men glömt varifrån och vem som var fotograf.

Här ska det bli bröllopsfest i bygden, men först fotografering. Vardagen fick naturliga och behövliga avbrott vid storhelger och vid dop, bröllop och begravning. Av de människor som syns på fotot lever idag endast en. Undrar om grannarna koxade ut bruden under bröllopsfesten (kôxe ut brura), vilket var en vanlig sed på landsbygden när det här bröllopet gick av stapeln?

Att vilja komma ihåg eller vilja förtränga det som en gång var. Där är vi människor olika. Jag väljer att minnas och vara glad över det jag upplevt, andra förtränger en uppväxttid som upplevdes intetsägande, knaper och värd att glömma.

4 januari 2021

Grejat 2020

I år var ingen större åtgärd planerad. Det innebar ändå inte att ingenting gjordes. Det viktiga är att slå gräset och låta det torka till hö. Vid sommarstugan slås det fortfarande med lie, rörs om med räfsa för att torka och räfsas sedan ihop - sen skjuts in i höladan. Regnandet gjorde att det tog sin tid att få det torrt.

Fönsterbåge från husets byggtid 1913 mättes upp i detalj.

Vi öppnade upp på insida vägg in till timmerstommen för att få veta ursprunglig fönsterstorlek. Ett problem tillstötte vilket gjorde att jag kom av mig en aning. Det absolut roligaste med att leka husdetektiv var att finna gamla tapetlager. Färger och mönster som jag aldrig sett förut och mer ska naturligtvis tas fram framöver. Den första tapeten i det dåvarande köket och ett par andra lager kom fram.

Eldragning och kablar sågs över i ladugården.

Vindflöjeln i form av ett flygplan som pappa tillverkat 1953 kom på rätt köl igen

Annars var allt som vanligt.

En kompis från Stockholm kom förbi och vi bjöd på en enkel middag med abborrfiléer i citronsås, som fångats och byxats av min kusin L. Gott! Vi åt i favoritköket förstås. Himla kul med långväga besök detta regniga och stillsamma år. Och så trevligt att kusinen fortsätter med nätfiske som tidigare generationer också trivdes med till nytta och nöje vid den tid då sommarstugor började byggas vid havet. Sportfisket i Sverige minskar snabbt numera hör jag om och någon yrkesfiskare finns inte längre i kommunen vad jag känner till.

Okej då, lite mer målande av köksfönstrens innerbågar på övervåningen gjordes också. Skrapades och grundades i maj, färdigströks under sommaren och sattes på plats under hösten.

3 januari 2021

Nyårskonserten

Jag tittade på nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna. Ett verkligt vackert och stillsamt nöje som tradition på nyårsdagen. 

Tänkte på då ett gäng arkitektstudenter där jag ingick, tog tåget till Budapest för att förkovra oss. Från Budapest åkte vi till Wien för att titta på wienerklassiscism och wienerjugend. Vi hann se väldigt mycket vackert och intressant de där dagarna. En eftermiddag köpte några av oss biljetter till en konsert i Musikverein - arkitektur och musik i skön förening!




2 januari 2021

Tidlös trygghet...


Tänk så nostalgiskt 1950-talet var. Till exempel i tidskriften Västerbotten. Jag hittade denna bild då jag sökte efter storhässjor för torkning av kornkärvar. Under hösten fick jag mejlfrågor från en akademiker angående storhässjor eftersom jag skrivit om den företeelsen, som intresserar mig, flera gånger på denna blogg.

Tidlös trygghet.är innerst inne mycket otrygg. Hur många traditionella timmerhus har inte rivits, står övergivna och förfaller och kommer att rivas eller har renoverats sönder i Västerbotten. Bildtexten är inte helt sann:

Tidlös trygghet vilar över gården, som förfäderna byggde...?

29 december 2020

Skimrande slaggsten

Gjuten slaggsten i stångjärns- och kättingsmedjan vid Olofsfors bruk, Västerbotten.


Har ni sett och läst boken Slaggsten och slagghus - unika kulturskatter av AnnMarie Gunnarsson (text), Peter Nyblom (foto). Boken gavs ut 2016.

Nedan lite fakta om boken ur en artikel i Fagersta-Posen:

Slaggen består av de restprodukter som blir när man i en hytta utvinner järn eller koppar ur malm. Slaggens utseende beror på vilka andra ämnen än järn/koppar som fanns i malmen men också på hur slaggen svalnar. Grundämnena kobolt och krom kan färga slaggen vackert blå medan svavel gör den grön. Mangan kan göra den gulgrön eller ljusgrön. Om man kyler slaggen snabbt får slaggen glasartad karaktär, ett ganska vanligt resultat om man ska döma av alla rester som ligger i naturen och i byggnader.

I dag sker tillverkningen av järn på helt annat sätt än med träkol i masugn och till helt andra temperaturer än förr så den typen av slagg som ligger ute i naturen bildas aldrig mer. Det betyder att den slagg som finns är den enda. Den typen av slagg som ger den blå och gröna glasartade slaggen bildas bara när man framställer järn genom att elda en masugn med träkol.

På 1700- och 1800-talet blev det mer allmänt att använda slaggsten som byggmaterial. Idén kom från England och Tyskland. Slaggen lämpade sig extra bra för att bygga jordkällare, broar och annat med som blev fuktigt eftersom slaggen tål väta. Men den finns också som byggmaterial i ladugårdar, kyrkor och boningshus bland annat.

1) Man lät slaggen rinna ut ur ugnen och ner på sandgolvet för att stelna. Sedan slogs slaggen sönder till ojämna bitar, slaggflis, och användes till bygge. Man murade eller göt väggar av slaggflis och murbruk. 

2) Ett annat sätt var att tappa den heta slaggen i formar och gjuta slaggtegel som var lättare att mura med. Det är den sorten man ser i byggen vid Olofsfors bruk.


Gjuten slaggsten i ladugården vid Olofsfors bruk, Västerbotten.

Bergtagen av slaggsten - Bergslagssten, Olofsforssten eller vilket plats- eller ortsnamn slaggsten från gamla järnbruk har är unika kulturskatter som inte nyproduceras.


25 december 2020

Tomten klappar på


Julafton på 1960-talet. Vem i hela fridens dagar stövlade in i masoniteköket? Ja tomten förstås - men lite mer bestämt?

Morfar, pappa med kamera, syrran och jag och kanske någon fler, samlades i köket intill den här kända men okända figuren som bär morfars ylletröja, vadmalsbyxor, luddor och halsdukar knutna som skoband, sälskinnshandskar, rävboa runt halsen, skinnmössa och slutligen en tomtemask.

Tomten delade ut julklapparna ur säcken rätt snabbt om jag minns rätt, att stanna för länge hade rönt vem tomten var. "Vem är det?" viskade pappa till morfar. Ingen visste. Tomten kom direkt från storskogen, ris hade hamnat överst i säcken!

Det roliga med detta är att föräldrarna kommit överens om att mamma skulle ta på sig tomterollen detta år. Långt senare berättade hon att hon gjort tecken att "nu sticker jag och byter om..." till pappa. Det var efter att de varit i ladugården och mjölkat, mockat och gett kossorna lite extra gott eftersom det var julafton. När tomten efter ett tag gör entré genom köksdörren är det INGEN som känner igen henne. INGEN! Inte hennes man, inte hennes far och förstås inte heller vi barn. Jag viskade dock till pappa att tomten var lite lika mamma i glipan vid halsen. Men vi blev lurade hela hopen! Som vi ställde oss vid fönstret för att kolla vart tomten tog vägen i mörkret - bakom lagårdsknuten plumsade hon iväg i snön.

Först nu ser jag att jutesäcken på ryggen bärs med hjälp av mattstickor som jag förmodar pappa tillverkat till mamma som julklapp så hon kunde fortsätta väva trasmattor på den gamla vävstolen som hon var den femte generationen att väva på. På den vävde hon till exempel handdukar, draperier, väggskydd och trasmattor. Jag minns bara de senare och att vi senare kom att väva trasmattor tillsammans på samma varp. Varpen beställdes alltid på hemslöjden dära Vall´n som låg i en vacker byggnad med brutet tak som brann ner för sisådär tio år sedan. Varpens lukt var kärv och god.

Masoniteköket är sig likt. Det här är min jul, mitt liv, mitt hus och mina minnen!

24 december 2020

Den heliga familjen

De tre vise männen anländer med guld, rökelse och myrra som gåvor till Jesusbarnet. Sara Woodrow tecknade.

Den heliga familjen med en herde och en vis man från Österns land (gissar jag) tecknade av mig som nybliven 6-åring med en julkrubba som förebild. Julens budskap förmedlat på två underbart olika sätt, distingerat och naivt. God jul!

23 december 2020

Min första jul

 

Ett barn vid en julgran någon gång på 50-talet. Det är min första julafton som sittande och krypande. Har något nyöppnat och spännande i handen samtidigt som någon påkallar min uppmärksamhet för att få mig att vända mig mot kameran bakom vilken sannolikt pappa befinner sig. Granen är ganska gles, har elektriska julgransljus, färgade glaskulor samt vadd utplacerat som snö på grenarna.

I hela sitt liv kom mamma och pappa att vara oense om julgranarnas utseende. Oftast högg pappa granen men ibland såg de ut julgran på rot tillsammans under höstens barmark. Tyngd av snö är det svårt att göra en bedömning av utseendet. Vår julgran skulle vara gles men med styva grenar, inte slokande, så att stammen kunde ses och även där in mot stammen skulle pynt finnas enligt mamma. Inga disneygranar med ytligt påhäng där inte.

Julgran höggs strax före jul, forslades hem och ställdes i julgransfot under tak inne i lagårdsporten intill hölage´. Där fick den stå och anpassa sig och torka upp sina snöhöljda grenar. Det doftade så gott när man passerade den. Dagen före julafton togs den in, julgransbelysningen fästes så jämnt som möjligt på grenarna och tändes för att se om ljusen var jämnt fördelade. Några justerades och sen var det dags att klä granen.

Många år efter den första julen på fotot, i mina tonår, skulle vi klä granen till jul än en gång. Något hände och vi blev oense mamma och jag. Tonårstjurig var jag, bestämd var hon. Inte möttes de två. Förrän mamma sa att nu tar vi alla glaskulor och lägger dem i en hög i en fin korg på golvet vid granen. Så det blev. Häftigare julgran med enbart julgransbelysning fick man leta efter. Tyckte vi båda två då känslorna svalkat sig. Heltufft blev det när jag tänker tillbaka. En minimalistisk gran - ändå med mycket stämning.

22 december 2020

Traditionsrik inspiration

Nu är vi där igen!
Julpyntandets tid.

De här girlangerna, fotograferade i en då adventsöppen liten stuga inom ett fint hembygdsområde, gav inspiration. Jag tog mig tid att tillverka egna eftersom de var så vackra i all sin enkelhet och för att hålla denna tradition levande.

21 december 2020

Granna granatäpplen

 

Granatäpplen är för mig numera är en symbol för julen. Så vackra och med gott, rött innehåll. Lite svårt är det att karva loss kärnorna men det går. Det händer att jag köper granatäpplen och torkar eftersom de är så vackra. Minns inte att granatäpplen gick att köpa i vanliga livsmedelsaffärer förrän omkring millennieskiftet.

19 december 2020

Ischoklad från förr

I somras hittade jag  mammas recept på ischoklad. Är så himla glad att den smaken nu har återuppstått. Gjord på kokosfett, ögonkakao (icke chokladkaka som man använder numera), russin eller hackade hasselnötter eller hackade apelsinskal. Eller allt på en gång. Klickas ut i toppar på en plåt med smörgåspapper. Receptet är hämtat ur en tidning från 50-talet och satt uppklistrat i en receptpärm. Smeten blir ganska fast och passar bäst som toppiga lösa bitar, den flyter inte ut och jämnar till sig i de färgglada aluminiumformar som finns i handeln idag. Vill man ha form är knäckformar (papper) det rätta.

Är man inte matfotograf kan chokladtopparna mer likna Buttericks bajskorvar än godsaker. Men låt dig inte bedras!!!

Den här ischokladen från folkhemstiden ingår i husets historia! Den gjordes i masoniteöket i lysrörsbelysning kompletterad med glödlampsgloben på väggen över den elektriska spisen.

Kanske ingår ischokladen i ett vidare begrepp av byggnadsvård. Att känna till hur mat smakade och interiörer luktade/doftade förr, hör ju till en komplett och antikvariskt riktig miljö. Förutom hur ljuset spreds genom dagsljus/lysestickor/talgljus/vaxljus/stearinljus/oljelampor/fotogenlampor/glödlampor/lysrör/LED-lampor. 

Ett recept på ischoklad kan väcka minnen till liv, det är fint!

18 december 2020

Kitschig solnedgång

  

Den här lampan är en riktig favorit. Det är inte första gången jag visar den i bild.

När lampan är tänd kommer ljuset från en glödlampa. Glödlampan av päronform har målats med en röd "prick" som ger den rosaskimrande himmelsfärgen som signalerar solnedgång (eller är det soluppgång?). Här speglas glödlampan i fönstrets två glasrutor. Att en somrigt målad lampa med skärgårdsmotiv - jo för mej är det skärgård och inte insjö - kan ge vibbar av advent och jul är väl märkvärdigt!


16 december 2020

Broderi-kit

 

Denna julduk har åtta broderade jungfrur, fyra i var ända. Där finns också broderade stjärnor och pepparkakshjärtan. Mönstret till julduken kom en gång i tiden (1950-tal) från Malmöhus läns hemslöjdsförening och broderi-kitet med garn, tyg och mönster kostade en gång 6:75 plus porto. Duken är sydd på halvblekt linne med rött Mölnlyckegarn nr 14. Endast korsstygn har använts, och de sys över två trådar i höjd och bredd, det undre stygnet alltid från vänster till höger, det övre tvärtom, så kommer alla stygn att ligga i samma riktning på baksidan." (!)

"Det är just ett sådant mönster som genom sin tidlöshet aldrig blir omodernt och som passar till julduk att ta fram år efter år. Särskilt barnen är alltid glada att få plocka fram samma julsaker som de minns från sin tidigaste barndom, det blir liksom större högtid då."

Så sant. Den här duken "Åtta jungfrur" togs fram vid jularna i husets övervåning en gång i tiden. Och den gör mig fortfarande glad! Den finns i samma hus som då - bara det.

*

Vid arvskiftet fick min syster de flesta juldukarna eftersom hon ville ha dem. Många av dem var tryckta. Jag stod nog ganska frågande med tanke på hur kort period de kan användas per år. Att juldukar är samlarobjekt har jag insett först under sen tid då böcker i frågan kommit ut. En av mina kompisar har en passion som jag fått veta för inte så länge sedan: hon är en imponerande storsamlare av tryckta juldukar. Vilken grej att samla på, tar knappt någon plats. Skulle inte ha kommit på det själv.

15 december 2020

Tunnbrödbak


 

Hemma i byn finns ingen bagarstuga i funktion. Det var länge sedan någon någonsin bakade tunnbröd där. Då får man ta och se till att baka i Mellansverige istället. Tunnbrödsbak är gemenskap - man förenar nytta med nöje. Som avslutning bakar man pizza till middag som förtärs i bostadshusets finrum med skurgolv, kakelugn och spetsgardiner. Det är så mycket trevligt jag får vara med om. Dock icke detta år med restriktioner.

I bondesamhället var det vanligt att storbak gick av stapeln i oktober, en månad då andra sysslor inte krävde arbetskraft i stor omfattning. Säden var skördad, torkad, tröskad och nymald till mjöl. Som uppvuxen i tunnbrödsbältet tycker jag att hårda brödkakor är minst lika gott som mjukt bröd. Norr om gränsen för tunnbrödsbältet har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.

13 december 2020

Luciakvällens stämning

  

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft/mjölk med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga. Och på radiogrammofonen spelades en EP med Lucia- och adventssånger. Stämningsfullt var ordet.

Det här är samma ljusblå ljusstakar med "guld"accenter med Liljeholmens julgransljus.

10 december 2020

Övergivet, överblivet, ödelagt

 

Hur många hölador (och ladugårdar) i byn har jag inte sett förslummas och falla ihop. Den här är en av av dem - från oktober 2020. Och några fler kommer det att bli innan alla är borta, innan landskapet är uppdaterat. 

Höador på utmarkerna har varit mycket typiska för det norrländska landskapet. Undrar vad som kommer att vara det typiska för norrländska byar om några decennier? Förutom prodiuktionsskogar...

8 december 2020

Hantverksskicklighet

 
En kamé föreställande Hercules och Antaeus i envig.
Onyx. 1500-tal. Nu ett museiföremål.
Storleken är si så där 30 mm på höjden.
Det kan man kalla hantverksskicklighet, javisst. Det är riktigt finlir.

Likaså kan allmogeföremål vara utfört med med hantverksskicklighet. Föremål av trä, metall, sten, papper som utförts provinsiellt - alltså utanför storstadsområdet av lokala hantverkare. Jag älskar den sortens föremål. Eller en väldigt skicklig timmerlagning, en vacker ådrings- eller marmoreringsmålning, en rotkorg, ett silhuettklipp - allt detta är värt att glädjas åt!

6 december 2020

Ränderna går aldrig ur

 

Nya yllemattan vävd i rött och vitt blir nog kvar på golvet en längre tid. Den passar både bra nu på vinterhalvåret och mot det fernissade grangolvet, är härligt stor och grafiskt mönstrad med ränder och det kan jag bara inte tycka illa om. Varm både att gå på och titta på.