7 november 2018

Asp-gôbben

De flesta av oss barn i byn på 50- och 60 talen blev varnade av de vuxna för Asp-gôbben. Han var något mörkt, opåtagligt, stort som bodde i bäcken. Ett väsen. Ett väsen att vara försiktig med så att han inte drog oss ner i bäcken och åt upp oss om vi kom för nära det rinnande vattnet.

Vi ville vara i säkerhet och höll oss på avstånd från Asp-gôbbens tillhåll.
Asp-gôbben var trygghetsskapande trots den rädsla han fick oss att känna om vi kom för nära hans tillhåll: bäcken. Bara vi var på tillräckligt avstånd kunde hans armar inte nå oss. Tji fick han!
Vi barn kunde röra oss över stora arealer, tomtgränser fanns sällan, skogen var till för alla, bilvägarna var farliga men vi lärde oss att titta åt båda håll innan vi gick över. Kustlandsvägen var bästa lekplatsen på våren när vägen var fuktig och urgröpningar för kulspel, rutor för hoppa hage och  gränser i "jag begär krig" kunde göras. Okej, jag blev lätt påkörd av en moppe en gång men det blev ingen skada av den händelsen. Ingen kan påstå att vi var överbeskyddade. Ändå överlevde vi barnaåren.

Asp-gôbben hade med säkerhet sin beskärda del i de vuxnas strategi för vår överlevnad.

Människans behov av skräck är lika stort idag som på 50/60-talen eller under tidigare sekler. Det har bara andra uttryck.
.
.
.
.
.

.
.
.
.
.

.
.

2 kommentarer:

  1. När jag växte upp på 60-talet varnades vi för Bäckkärringen och tack vare henne höll vi oss på avstånd från bäcken som rann genom byn, speciellt vid vårfloden;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha, och vem berättar detta? Vars nånstans? Vilket landskap?
      Intressant med kvinnligt skräckväsen. Som häxor och vitterkärringen och trollpackor.

      Radera

Tyck till om du vill...