Hur gullig kan man vara som stjärngossa?
Stjärngossa ville jag vara. Med strut på huvudet med röda glansstjärnor pålimmade och ett alldeles för stort lucialinne, säkerligen en av pappas skjortor och ett rött sidenband knutet runt midjan och så klart ett levande ljus i handen.
I vår familj fanns uppskattade traditioner kring Luciakvällen.
Någonstans måste man börja.
För mej blev den första film jag så "Kastrullresan" med familjen Pip-Larsson. Det kan ha varit i första eller andra klass och vi elever satt på träbänkar utan ryggstöd från gymnastiksalen i den moderna 50-talsskolans skyddsrum i källarplanet. En rå miljö men det gjorde ju ingenting då filmen fängslade och det var mörkt i rummet.
För mej var det en minnesvärd upplevelse eftersom den fortfarande finns kvar inom mej. När jag letar ser jag att det var Eva Dahlbeck som spelade mamman och Sigge Fürst pappan, regi av Arne Mattsson.
.jpg)
Bild härifrån
Nästa minnesvärda föreställning var en teaterföreställning som spelades i gymnastiksalen på Östra gymnasiet i Umeå - Mahagonny av Berthold Brecht. Den visade marknadsekonomins och kapitalismens baksida. Alla bekämpar alla.
Efter flytten till Stockholm tog kulturkonsumtionen av teater- och operaföreställningar eller musikkonserter rejäl fart. Film missade jag inte heller men personligen tycker jag att teaterföreställningar ger så mycket mera.
Synsättet inom restaureringskonsten har svängt mot att patina ska bevaras, den är värdefull. Mänsklig aktivitet ska inte utplånas. Vacker nötning och skavning genom användning får de traditionella materialen som massivt trä, sten, lera, linoljefärg, limfärg, kalkfärg, slamfärg, äggoljetempera, järn, murtegel mm.
En gammal nött tröskel brukar nämnas som exempel på något som är värt att bevara, en detalj som bör lämnas orörd vid en en renovering och självklart vid en restaurering.
Men sådan är inte verkligheten. Idag slängs vackra material och interiörer ut. Parkettgolv med tjocklek fullt möjligt att slipa ersätts med ett laminatgolv (plast som ska likna t ex parkett). Färg med beteckningen väggfärg, takfärg, snickerifärg kletas på utan att köparen tagit reda på vad den innehåller. Gamla träfönster och dörrar/portar byts utan urskiljning trots att det vore både billigare och vackrare att renovera dem. Och just nu hjälper staten till genom att året ut ge ett 50%-igt ROT-avdrag för t ex fönsterbyten.
Jag började arkitektutbildningen samma år som det Europeiska Byggnadsvårdsåret gick av stapeln. Det är i år 50 år sedan, alltså jubileum. Sakta, sakta började äldre byggnader framstå som värda att bevara. Jag minns hur mager den valbara kursen i "Varsam ombyggnad" var som jag och några ytterst få till valde att läsa på KTH när den började ges. Men kursen fanns! Bara det! En långsam ändring var på gång.
Har allt sedan utbildningen och den första anställningen som utexaminerad sökt mej till arkitektkontor som haft inriktning på restaurering. Och de var inte många på den tiden.
Tre år efter Byggnadsvårdsåret startade 1978 en restaureringsutbildning vid Konsthögskolans Arkitekturskola, "Mejan". Där blev Ove Hidemark som även startade utbildningen, professor i Restaureringskonst 1986. Tre år senare sökte jag mig dit och fick till livs det jag saknade på KTH. Äldre byggnadstekniker och material, genomgång av olika synsätt inom restaureringskonsten och de människor som format dessa, historisk inblick i byggnadstraditioner inom olika samhällsklasser och landsändar samt de influenser som skapat traditionerna. Efter det gick jag vidare till en internationell restaureringsutbildning för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer.
Trots de kunskaper om äldre bebyggelse som vi människor skaffat oss använder vi naturens resurser som de vore oändliga. Att spara, cirkulera, återanvända börjar bli aktuellt men det är lång väg kvar. Hus och byggmaterial t ex - låt dem ingå i en cirkulär ekonomi. Under min arkitektutbildning menade man att en byggnads livslängd är så kort som 70 år och nu påstås den vara bara 50 år. Hur dåliga material använder man i byggena? En äldre byggnad kan ju bevisligen stå i hundratals år.
*
Så hela mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat vårt byggda kulturarv och blir självfallet oerhört ledsen då jag ser hur vi behandlar det som är värdefullt. Och kulturhistoriskt värdefulla är inte endast slott och herrgårdar, Roms ruiner eller Visbys för den delen (som jag arbetat med under flera år) utan lika mycket de lador som fortfarande står kvar i norra delen av landet. De senare är så mycket skörare då de inte värderas av ägarna där de står utan funktion.
Men glad blir jag av att ser bra restaureringar/konserveringar utan åthävor, projektledare med förståelse för gamla byggnaders kvaliteter, hantverkare med god utbildning som gjort en fullgod insats (inga byggmontörer), och privatpersoner som insett vikten av fördjupad byggnadsvård. Så visst har kunskapen höjts under de 50 år som gått och utbildningar tillkommit som följd av förändrade synsätt på vårt byggda kulturarv. För närvarande är det fokus på bland annat vårt lands ödehus.
Första advent firades söderut i en stad där mörkret faktiskt kan upplevas, något som för min del är väldigt positivt.
Så sant som det står skrivet.
Upplevelser av konst, kultur och tradition, adventspsalmer och orgelbrus i fullsmockad lokal.
Det är så många alldagliga, konstiga, vackra, fula, minnesgivande föremål som kommer fram ur gömmorna allt eftersom. Som det lätt blir då man tar över ett hus och skjuter viss genomgång av prylar på framtiden. För det spelar ju ingen direkt roll om man har total kontroll över grejorna eller inte. Åtminstone inte småprylar.
När jag ser bilden som ska sälja fatet minns jag illustratörer som Jane Bark och Marguerite Walfridson som gjorde illustrationer i tidskriften Femina som jag tyckte om ända tills tidningen "tog av sig rödstrumporna" och satsade mer på kvinnors utseende än på att tillfredsställa kvinnors intellekt.
Jag får följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med min barndomskamrat här i byn:
Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Så klart måste inte heller alla vara intresserade av sin egen historia men med inställningen som beskrivs ovan blir också kulturhistoria ointressant att forska i. Låt hus förfalla och ruttna eller riv dem - de påminner om något obehagligt.
Resonerar man som ovan blir det också lätt att tvivla på vem som är din biologiske far. Är du kvinna kanske du vet vem som är far till dina egna barn, som manlig individ är det mer osäkert om du är far till det barn du tror är ditt. Och vem är farsa till dina döttrars barn? DNA-tester är ju ett rätt nytt tekniskt redskap för släktbestämning.
Kanske finns ruskiga familjehemligheter som inte får spridas? Mord, släktingar med intellektuell funktionsnedsättning som hölls instängda under hela sin levnad en gång i tiden, varjehanda brott och mycket mera som måste tryckas ner och gömmas/glömmas.
Hur vi behandlar minnet av människorna före oss, och det de skapat,visar på vilken civilisationsgrad en människa, en by, ett samhälle, en nation har!
.
Fjällkor snidade i trä med öron av läder. Av Jacob Baumann.
I länken nedan syns förändringen inom bestånden av mjölkkor mellan 1977 och 2022. Jordbrukets rationalisering är tydlig. Gruppen 1-9 mjölkkor utgick till exempel 2015, men i den gruppen fanns det 140 000 kor år 1976 vilket motsvarade 21 % av alla kor. Idag är gruppen med större besättning än 100 mjölkkossor den utan konkurrens största gruppen. Titta på intressant rörlig statistik:
I Västerbottens-Kuriren den 6 juni 1979 kunde man läsa att flera av länets jägare tyckte att älgtilldelningen var alldeles för hög.
Det finns många jakthistorier att berätta - som han i byn som fällde två älgar med ett skott på så sätt att kulan träffade en gren och orsakade en rikoschett som träffade älg numro två. Så gick det naturligtvis inte till men straffet för jaktbrottet blev lägre. Älgarna sköts ju utanför det egna jaktområdet vilket uppdagades och polisanmäldes. (En rikoschett är en kula från ett vapen som vid kontakt med ett annat objekt ändrar riktning.)
Så värdefullt det är att umgås och ha nära till några människor med samma värdegrund som man själv har! Erfarenheten säger att det är lättare att hitta rätt umgänge i en stad, med många olika grupperingar, än på landsbygden i en bygd där ingen får tänka och tycka utanför "boxen". Där ingen vågar sticka ut. Detta får till följd att inga ifrågasättanden sker offentligt, det blir minimalt med diskussioner och analyser där olika argument tillåts komma fram. Källkritiskt tänkande saknas eller uttalas inte annat än möjligen hemma vid matbordet. Det blir likriktade tankar, få fruktbara möten därmed inga givande samtal.
För individers utveckling krävs:
rättvisa
avsaknad av rädsla
gemenskap
samarbete
tron på allas lika värde
nyfikenhet
Om inte uppstår något som kan kallas intellektuell understimulans vilket knappast är något att sträva efter utan måste motas bort för den personliga utvecklingens skull. Eller är det så att alla individer inte behöver utvecklas för att finna sig själv och må bra???
Den blickar aldrig framåt
som inte kan blicka bakåt,
den sörjer illa för barnbarn
som saknar intresse för farfar,
den vet föga om rummet
som inte har känsla för tiden,
den tänker föga på andra
som blott lever här och nu.
Alf Henriksson
I tonåren hittade jag på ett användningsområde för korkrundeln som satt innanför Alkakorken på läskedrycksflaskorna. Här ser ni ett av resultaten - ett grytunderlägg.
Samlare som jag är finns ännu fler korkrundlar kvar och decennier
efteråt har jag börjat göra ännu ett korkunderlägg. Kork är ett
underbart äkta material att arbeta med.
Många av kapsylerna i min samling kommer från Till-bryggeriet i Umeå. Mitt gamla inlägg om "Forntidens kapsyler" har lästs 6626 gånger fram till idag. Äldre kapsyler är kulturhistoria som verkar intressera fler än mej.
*
Anteckningsboken med korkpärmar fick bli min antebok om vad som händer och sker med mitt hus på nordligare breddgrader. Tänkte förstås på kork-o-plastgolvet när jag köpte den. I boken, som är skön att ta i, står det mesta av värde för minnet som inte finns på ritningar. Att skriva ner vad som fanns och nu finns i väggkonstruktionen är en självklarhet, dimensioner på materialet, vilka namnteckningar och datum som stod skrivna på timret osv. Till dokumentationen hör självfallet också många fotografier.
Kork-o-plast från Wicanders
KorkfabrikAB var golvmaterialet under mitt 70-tal. Då den invändiga
renoveringen av husets bottenvåning stor klar 1974 var det jag som valt
detta golvmaterialet i vardagsrummet. Golvet är fortfarande i gott skick.
En golvbonare är bra att ha om man önskar blanka golv. Den här har tre roterande borstar undertill.
Bra att använda på parkettgolv men även på linoleum.
Numera är just den här ställd på undantag.
Sötsuget är stillat för denna gång. Gott var det!
(Det fanns kaffekoppar med fat att välja som jag egentligen föredrar, men jag valde trots det en kaffemugg för att slippa hämta påfyllning stup i kvarten.)
Det här jämför jag med Taxinge slott ("kakslottet") i Sörmland med grymt många sorter men detta var bättre och allt var hembakt. Påvrare inredning men vad gör det en så´n här gång... Intet.
Thomas a Kempis
I allt sökte jag friden men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok.
En tioliters hink fylld med snittblommor kom med på bilresan norrut och blev några buketter. Här är några av dem. Frosten kan ha tagit dahliorna när jag återvänder söderut. Här i norr har det redan varit frostnätter.
Säkra höstblommor till snitt. Astrar är pålitliga och står länge i bukett.
Granntanten Hildur brukade odla praktmalvor, malôppen, bakom garaget och kom varje sensommar in med en bukett till mamma.
En vinrankas årsskott yvs på spiselkransen.
ORTER OCH STÄLLEN
Den lokala sanningen.
Den lokala skönheten.
Inte den allmänna gråsuggan
utan de lokala svarta och vita grisarna.
Den lokala regnskuren.
Den tillfälliga revan mellan molnen.
Kvällsdimman
inte över hela riket
utan över sumpmarken här
där viporna vaktar sina bon.
Nattflyget österut tonar fram
och tonar bort.
För att komma till en främmande ort
måste vi hela tiden passera hemtrakter,
annars kommer vi ingenstans
utan blir hängande i ingenmansrymd,
i allsköns värld.
Werner Aspenström
Mormors syster Ester gifte sig 1921 med Helmer. Då bar hon vit brudklänning. Det var inte förrän på 1920-talet som vita brudklänningar blev tillgängliga för alla samhällsklasser.
Ester har en vit brudkänning, lång slöja, myrtenkrans med diadem toppat med något som ser ut som pärlor (ska kanske påminna om myrtenblommor). Klänningstyget är kraftigt och modellen är avskuren i midjan. Kreativa veck gör klänningsmodellen intressant. Midjan är avskuren och från den hänger ett skirt vitt band med små blombuketter fastsatta med rejält avstånd sinsemellan. Brudbuketten består av stora vita rosor. Buketten vilar på den sittande brudgummens vänstra axel. Bruden själv är stående. Brudgummens ser ut att bära smoking och på hans vänstra ringfinger blänker vigselringen.
Undrar om något av utstyrseln finns kvar?
På bilden ser ni Tage Hedborg (1881 - 1975) och hans framtida hustru Lydia Blomberg (1889 - 1961). Fotografiet med de gulliga tu är från 1908 och återfinns i Riksarkivet där disponent Hedborgs, Kramfors, personarkiv är bevarat.
Så här skulle/kunde inte mina mor- eller farföräldrar ha ställt upp för fotografering. Här i bygden tillhörde man en annan socioekonomisk grupp där religion och kutym gjorde att kärvänlighet inte visades offentligt. Det hörde mer bemedlade grupper till att visa känsloyttringar offentligt som på det här fotot. I bondbyarna här hade privatpersoner dessutom sällan kameror, det var förbehållet yrkesfotografer med ateljé. Vem gick till en yrkesfotograf för att få ett ömt och kärvänligt porträtt? På förlovningsfoton från sekelskiftet och längre fram i den samhällsklassen, taget av yrkesfotografer, satt ofta mannen och kvinnan stod vid hans sida. Den kontakt som visades var att kvinnan hade handen på mannens axel. Har du sett ett sådant förlovningskort?
Kameror blev vardagsvara bland folket här långt senare och därmed kunde fotona bli mer privata, inte bara hos "bättre bemedlade" som det brukar uttryckas.
