På sparktur

Lilla familjen gör en sparktur längs Riks 13 (samt Kustlandsvägen, de sammanfaller här) och jag kan väl knappt ha fyllt 5 år. Jag får skjuts och är iklädd min favorit - den gröna lottapälsen med fårskinnsfoder.

 

Pappa tar bild på mamma och mig med vår utmark i bakgrunden. En remsa mark i Aspänget med två lador, en timrad från 1878 längst bort mot bäcken och en i regelkonstruktion som stod på trumman tvärs över stordiket som löper tvärs över många av skiftena här. Så här ser det inte ut idag kan jag meddela, rågrannen har låtit delar av skiftet växa igen och resten har planterats med gran. I fonden syns åsen som är en förlängning av Hallberget och ett par bostadshus framför. I ett av dem bodde Olga och Frans. För övrigt kan man se hur många hölador som fanns då. Av våra två lador i Aspänget är den timrade flyttad 1991 och den andra revs då stordiket grävdes om i hela sin längd. Det var den period då jag bodde utomlands, jag minns ett brev med en fotografi på den flyttade ladan med båda föräldrarna stående vid sidan om, glada över att de sett till att bevara denna enkla byggnad.

Här är samma sparktur och jag tror att pappa och jag står på andra sidan vägen med platsen för Sofias jala och platsen där á lill-Emma bodde fram till 50-talets början då huset revs. Jag hann aldrig se det men med tanke på pappas historieintresse kan jag mycket väl tänka att han ville bli förevigad med sitt barn (jag var ännu enda barnet) vid denna anrika mark :-) Om á Norrbys-Soff , á lill-Emma och andra som kan ha bott i torpet som låg här ska jag skriva om då tid finns, för det ligger mig varmt om hjärtat. Någon har lärt mig att respektera min hembygd och dess historia.
.
.

Pådrag

Gammvägen, Kustlandsvägen, har fått sig en genomkörare.

Vi höll till inomhus på övervåningen med byggjobb och så kommer Bit-vargen, barndomens värsta skräckmonster, körande.

I sitt följe hade Bit-vargen/väghyveln en bevattningsbil och en saltbil. Jodå. Fram och tillbaka körde de på alla de sträckor (alltså inte bara Kustlandsvägen) som ingår i den sedan ett år tillbaka ombildade vägsamfälligheten. Så bra tycker ja´.
.
.

Säg mig vem som vackrast i byn är...

Byns vackraste

 

Nu ska jag visa några fler bilder jag samlat ihop av byns vackraste hus. Bilderna är tagna vid flera tillfällen under många år. Några visar jag ånyo, som detta här ovanför som är taget borta gammvägen. Ovan ser ni norrgaveln och brunnen på detta bäst bevarade bostadshus i byn med bevarat kulturhistoriskt värde.

Jag har länge tyckt om det här huset, som bevarats så intakt på grund av att det varit i samma familjs ägo och sedan 1979 varit fritidshus, ägarna har inte gjort några stora förändringar som varit förstörande och till men för byggnaden. Att göra så lite som möjligt är oftast det snällaste mot de kulturhistoriska värdena, mot autenticiteten, mot äktheten. De äldsta bilderna är det naturligtvis inte jag som fotograferat, de har jag scannat av.

Ur Inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer inom NORDMALINGS KOMMUN. Inventeringarna utförda av Västerbottens museum 1985 och 1990.

Fastighet med bostadshus från 1900-1930 samt uthus. Bostadshuset har en välarbetad panelarkitektur. Den lilla gårdsmiljön omgärdas av stora björkar och ligger i ett öppet hävdat kulturlandskap.

Bostadshus. Träbyggnad i en och en halv våning med frontespiser och betonggrund. Vitmålad locklistpanel med snickeridekorerad taklist. Sexdelade mittpostfönster med ljusblå fönsterbågar, delvis med tätspröjsade överrutor. Spröjsade lunettfönster. Nytillverkad dörr. Snickeridekorerad farstukvist med ovanliggande balkong. Profilerade vindskivor. Sadeltak täckt med pannplåt. Tegelskorsten.

Uthus. Träbyggnad i en våning med betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Ljusblåmålade dörrar. Sadeltak täckt med betongtegel. 

Bibliotekshylla Nccg, finns på biblioteket dära Vall´n.

Inte alla känner till att den här skriften finns, länsmuseerna har mycket att lära hur man informerar befolkningen och förhindrar kulturförstörelse. Hålla Hus är en bra digital byggnadsvårdsportal som produceras av Skellefteå museum i samarbete med Västerbottens museum, Skogsmuseet och Länsstyrelsen Västerbotten.

******************************************************************************* 

Det står fönster "delvis med tätspröjsade överrutor". Hur det kommer sig har jag något att berätta som inte framgår av inventeringen.

Fönstret med den stora rutan som är spröjsad ovantill vetter mot gammvägen, Kustlandsvägen, den enda vägen genom byn då detta hus uppfördes. Det var naturligt eftersom här var planerat att bli en affär. Det var Verner Öberg som lät bygga detta hus på den tomt som avstyckades från systern Olgas och svågerns hemman. Verners tilltänkta var Astrid Olofsson, kanske var de förlovade. Astrid var dotter till Erik Or´s. Verner hade bott i Amerika i tio år och när han kom hem tänkte han öppna en affär här, vad som skulle säljas har ingen berättat för mig.

Något hände - jag har två fått berättelser. Den ena är att Verner dog hastigt, den andra är att han insjuknade i det som man då kallade fallandesot (epilepsi). Livet slogs i spillror eftersom man dåförtiden var förbjuden i lag att ingå äktenskap om man hade denna sjukdom. Verner dog 1933 och "tant" Astrid, född 1905, levde ensam så länge jag minns och dog 1994.

Det var en sorglig historia. Huset köptes sedan av Magda och Oskar, som inte var släkt med Verner, efternamnet till trots. I det här inlägget finns en bild på alla tre.

 

Här är det fina huset för si så där 60 år sedan. Spåntaket och ytterdörren är det enda som förändrats vad jag kan se förutom att fönsterfodren var accentuerade dåförtiden. Broräcket har också ändrats under hand. Vilka barnkalas som här hölls...  Min lekkamrat hade det allra vackraste flickrummet med två fönster mot söder.

  

Här sitter Magda (1913-1978) och Oskar (1896-1979) på farstubron. Oskar var slaktare och född i ett hus strax söder om det här. Han övertog sin fars yrke. Min familj hade det oerhört praktiskt hemma på gården - då en kalv skulle slaktas kontaktades farbror Oskar som kom hem och slaktade. Inga djurtransporter där inte och färskt kött. Slaktplatsen har jag skrivit om några gånger tidigare: 1 och 2 och senast i somras - 3.

  

Tant Magda i vårsolen.

 Att från sommarstugan på kvällen se ner över de soldränkta byggnaderna är en fröjd!

Någon gång på 1990-talet underhölls de större fönstren på sydfasaden. Det kulturhistoriska värdet minskade just genom den åtgärden. Det segmentformade övre fönsterfodret, överstycket, har tagits bort och bytts ut till en vanlig enkel rak och smal bräda. Dessutom har fönsterbågar, karm och fönsterfoder allesammans målats vita. Så såg det inte ut innan underhållsåtgärden. Då var allt målat med linoljefärg i samma grå fasadfärg förutom fönsterbågarna som var blå, som på de andra fasaderna. Det kulturhistoriska värdet finns just i detta sköra, de tidstypiska detaljer som visar på byggtidens omsorg om arkitekturen - något som gått förlorat i dagens villabyggande då kostnaden för arbete är högre än för material. Det omvända gällde då detta hus byggdes. Det fanns tid till omsorg om detaljerna.

; 

Men - huvudsaken är att fönstren med sitt ojämna glas inte bytts ut. Då hade verkligen något mycket värdefullt försvunnit.  Som det är nu är det är fullt möjligt att återställa fönsterfoder och kulörer. Jag har fått frågan - vad är kulturhistoriska värde? Kanske lyckades jag inte med min förklaring. För länge sedan plockade jag med hjälp av NCS-stickan fram den blå kulören med hänsyn tagen till vittring och åldrande och lämnade detta till min gamla lekkamrat. Nämnde även linoljefärg som lämplig färgtyp - något som hamnade mellan stolarna. På de senaste åren har det blivit lätt att hitta linoljefärg, dock ska man vara försiktig med de stora färgdrakarnas produkter även om de säger sig vara ÄKTA linoljefärg. Inom byggnadsvården är det främst linoljefärg från Ottossons Färgmakeri, Wibo färg, Gysinge, Engwall & Classon, Allbäck linoljeprodukter och Kulturhantverkarna som rekommenderas.

  

Källaren når man både utifrån och inifrån. Vanligt är att sådana här källarnedgångar tas bort då huset fuktisoleras. Så har ännu inte skett här, vilket gläder en byggnadsvårdande arkitekt. Här i källaren finns även en grävd brunn som komplement till brunnen med överbyggnad på gårdsplanen.

Uthuset ingår som en lika viktig enhet som bostadshuset i den kulturhistoriska enklaven. Att de två husen har olika färgsättning hör till traditionen.

 

En tidigare vinter.

2013 års bild har högre sly i diket mot vägen som förbinder gammvägen och Riks13. En vägförrättning skedde i våras, nu ingår även den här tvärvägen i vägsamfälligheten på ett lagenligt sätt. Att hålla dikesrenarna fria från sly ingår i vägföreningens uppgifter att avlägsna. Vi hoppas att slyet rensas bort nästa år av vägsamfälligheten.

 

Vinteröppet landskap. En ekonomibyggnad som denna är viktig för att helheten  ska betraktas som bevaransvärd. Ett nytt dubbelgarage istället för detta uthus skulle dissa hela gårdsenheten.

 

Flygfotot visar husen året 1957. Här på tomten mellan björkar skymtar också lekstugan jag berättat om här. Då jag var liten bodde två familjer här på var sin våning, så vanligt i min barndom. Den ena hade kennel vilket är den lilla ljusa byggnaden närmast fotografen. Äldsta dottern Åsa var min klasskamrat och flyttade på 60-talet till ett nybyggd villa i grannbyn. Planlösningen minns jag mycket väl och exteriört ser vinkelbyggnaden helt oförändrad ut med den typiska gula och bruna fjällpanelen. Jättefint det också! Det är så att allt som är autentiskt från byggtiden intresserar mig. Kulturhistoriskt värde sitter inte nödvändigtvis i ålder, ett 1700-talshus kan vara så ombyggt och så fördärvat att det kulturhistoriska värdet är minimerat. I en bygd med få objekt med kulturhistoriska värden vill jag påstå att det är än viktigare att spara det lilla som finns. Att känna stolthet för sin hembygd är viktigt för den egna självbilden, jag-känslan. Öppna människor med god självbild ger lätt god sammanhållning och kanske till och med fin bygemenskap.

Att bevara kulturhistoriska värden är lätt då det gäller denna pärla till hus: använd samma material, färgtyper, kulörer då husen ska underhållas. Gör som förr, som utförandet blev då husen byggdes. Det är sådana här gårdar som många äkta byggnadsvårdare har heta drömmar om att kunna köpa. Men risken är större att hela alltihop säljs i framtiden och förstörs av "klåfingriga" köpare som inget annat vill än "förbättra". Det finns fler sådana exempel i kommunen än dess motsats.

Bebyggelseantikvarierna på länsmuseerna lämnar gratis rådgivning om man vill. Det är bara att ringa och boka in ett besök på plats vid huset det gäller.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturhistoriskt värde, bebyggelseantikvarie, 30-talshus, uthus, ekonomibyggnad, autenticitet, byggnadsdetaljer, skönhet, fallandesot

Vägars kulturvärden

"Kustvägen" är en 75 km lång äldre vägsträcka parallellt med E4 söder om Sundsvall. Närmare bestämt mellan Kvissleby och Jättendal och projektet, där man vill få bilister att ta den vackra vägen om man vill se något annat, lanserades 2005 visar det sig. Längre tillbaka hade vi försökt köra sammanhängande längs kusten men det gick inte då vägen på vissa ställen var avstängd. Så trevligt det var att i somras äntligen köra vägen vid kusten i Medelpad och Hälsingland. Sträckan var väl skyltad och ett plus var att det även gick att hitta god mat.

"Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd." 

Karin Boye ur I rörelse.

Som kulturhistoriker är det glädjande att se platser där de gamla vägarna tillvaratas och visas upp för besökande. Det är även rörande att se hur man vill visa upp sin bygd, det enkla naiva är ibland mer tilltalande än det utstuderade.

Titta vilken spännande väg med egen vacker hemsida som finns på andra sidan Kvarken: Västra Kymmene Kulturväg.

I somras körde jag delar av den här Kulturvägen i Västra Götaland. Kolla in vilka besöksmål av olika storhetsgrad som finns att beskåda för en nörd som jag. En nörd som älskar krokiga gamla vägar som följer naturens vindlingar i alla riktningar. Som älskar obetydliga besöksmål som visar på människors olika strävanden i historien. Det är inte alltid jag har så bråttom med hänsyn till hastigheten men väl då det gäller att se så mycket intressant som möjligt! Livet är kort.

Tidernas väg är den första vägsträckan med genomtänkt marknadsföring som jag kört. En alla tiders väg som sträcker sig mellan Uppsala och Ånge! Vilka vackra skyltar...

Vilja och insikt i att man har något att visa upp måste finnas både hos privatpersoner, kommuner och myndigheter - annars händer inget. Personligen tycker jag bäst om då privatpersoner tar initiativ men samtidigt förankrar tankarna i bygden och samarbetar med professionella t ex länsmuseernas kulturhistoriska sakkunniga. Duktiga marknadsförare och formgivare kan också behövas. Men utan förankring hos de som bor i bygden dör intresset ut, det har jag flera exempel på. Det största problemet är avsaknad av vilja och förståelse. Ja, samarbetssvårigheter mellan olika parter kan förstås även stjälpa eller förminska projekt. Det finns det oändligt många exempel på. Pengar går alltid att få fram. Det är inte ekonomin som är det eventuella problemet för vilket projekt det vara månde, trots att det ofta är ett stående argument. Det är den mänskliga viljan.
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om vägars kulturvärden, Kustvägen, Tidernas väg, kulturvägar, marknadsföring, stolta bygder

Byns vackraste

Detta är enligt mig byns vackraste bostadshus.

 

Entréfasaden är lättast att komma åt att fotografera på avstånd då björklöven är borta, här stod jag på Riks13. Ytterdörren är bytt men det är väl det enda som förändrats. Jo, spåntaket har någon gång bytts till pannplåt (ni vet, ett av mina favoritmaterial, att det är rostigt stör mig inte mycket). Se farstukvistens och den täckta balkongens sågade utsmyckningar och de stilrena räckena. Allt målat i samma kulör som sig bör.

Brunnen med överbyggnad finns kvar i funktion även om den inte behövs då vatten är indraget i huset numera. Därborta ser ni min lagård - jag har en fin utsikt hit mot byns vackraste!

Spana in detaljerna! Stuprör med skarpa vinklar, plåtslageri då det är som bäst hantverk. Dagens plastbelagda stuprör har böjar som spagetti, oprecisa industriellt framställda utan hantverket som finns i de här vackra med skarpa falsar. Tyvärr har hängrännan bytts ut till en svart plastbelagd sak men de syns inte alltför väl. Det är sådant man hittar i byggvaruhandelns bästsäljande sortiment.

Titta så omtänksamt panelen slutar upp mot takfoten - var mer i byn hittar ni detta? Just det!

Titta på vindskivan med den stiliga avslutningen. Så befriande att slippa dagens tvärt avskurna vindskivor hämtade direkt på brädgården.

Fönstren är av typen sidohängda med två lufter, spröjsade med tre rutor vardera. Innanfönster ger ett behagligt inneklimat på vintern. (Återkommer till fönstren då uppkopplingen blir bättre.)

Det är så mycket som ger det kulturhistoriska värdet på den här gården: färgtyp, kulörer, stuprör, fönster, det ojämna fönsterglaset, segmentformat fönsteröverstycken, lunettefönster på gavlarna, panel, panelslut, obehandlad grov betong gjuten mot sågade bräder, den för byggtiden typiska källarnergången utifrån, panelfris mot tak på samtliga fasader.

Ett av fönstren är stort - affär skulle det bli var tanken som inte kunde genomföras. Då centralt placerat vid gammvägen, Kustlandsvägen (Riks13 fanns inte vid byggtiden. Tomten består endast av ytan där bostadshus och uthus står, det är ingen bondgård.

 

I byn känner jag endast till detta hus med den här vackra "tårtpappersavslutningen" längst ner på panelen. Två till har jag sett i grannbyarna men de byggnaderna är inte lika välbevarade i stort. Ah, jag har mer att skriva om detta men datoruppkopplingen kinkar och jag ska resa in till sta´n. Huset är en pärla enligt mitt sätt att se men så skört, så lätt att förstöra vid en "ombyggnad". Fönstren på sydgaveln är redan åtgångna men det är inte omöjligt att återställa fönsterfoder och kulörer. Bostadshus och uthus finns medtagna i Inventeringar av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer inom Nordmalings kommun. Inventeringarna utfördes av Västerbottens museum 1985 och 1990.

Tant Signe

Signe var en av Johan och Karolina Öbergs döttrar. Av tant Signe, född 1907, har jag fått många minnesbilder från livet i byn föritin. Jag fick också ett intressant recept på stärkelse till gardiner:

• 1 msk vetemjöl
• 1 liter vatten, kokande
• en liten bit vit tvål

Receptet fick jag 1998 och Signe berättade att hon i sin tur hade fått det av Berta Sandman, en av mina söndagsskollärare. Spetsgardiner av bomull och av gles linneväv, till exempel myggtjäll, får en väldigt vackert fall av stärkningen. Sådana gardiner tänkte jag skulle användas i morfars hus någon gång i framtiden.

Tant Signe var troende, hon tillhörde baptistförsamlingen Salem i Mo.
Bilderna här är från ett av mina besök efter att hon flyttat till äldreboendet dära Vall´n. Med sig till boendet hade hon tagit den klassiska Kristusavbildningen, Jesus i Getsemane...

... och fotografiet på hennes och maken Ottos hem från 1930-talet. De gifte sig 1937. Titta vilka fina detaljer huset har, fortfarande finns ett så här vackert hus kvar ganska intakt i byn. Signes och Ottos bostadshus finns kvar, helt ombyggt på entrésidan, bytta fönster, tillbyggt och den fina lagården är riven. Fotot är taget från nuvarande Riks13, anlagd 1942, men den sammanfaller här med gamla Kustlandsvägen. Gården ligger mitt emot de här äldre tvillinghusen.

Signe gav en bild av hur livet i byn tedde sig föritin, till exempel då hon berättade om förberedelserna av sin moster Olga Öbergs giftermål 1913. Det skedde i Mattias Perssons hus, nu rivet. Signe var då 6 år och hennes mamma Karolina var en av dem som hjälpte till. Naima Johansson var kocka (kalaskokerska)  Då bröllopsförberedelserna tog sin rundliga tid, minns Signe att hon somnade och ramlade ner från bordet på vilket hon satt. Trött blev hon trots att hon hade en tillfällig lekkamrat, nämligen Gertrud Lundbergs dotter. Gertrud från Rundvik var den som var städslad att klä bruden och Viktor Sundström var musikant på bröllopsfesten.

En annan kort berättelse var då min morfars hus, alltså numera mitt hus, höll på att brinna ner innan det stod klart 1913. Genom några barns lek med eld, hon var ett av dem, tog träflisor från timringen eld, vilket höll på att gå snett, innan vuxna kom till undsättning.

Signe var med i gänget som sammanställde byaboken på 80-talet. Någon redaktör och korrekturläsare för boken fanns inte. Hon och Otto gifte sig 1937 och deras första barn, Gun, föddes 1939. Det står fel årtal för giftermålet i byaboken och man får uppfattningen att första barnet föddes innan äktenskap ingicks. Det grämde sig Signe mycket över, troende kristen som hon var ansåg hon att det var skamligt att få barn före giftet. Så nu vet ni, alla Signes och Ottos barn är födda inom äktenskapet :-)

Tant Signe bjöd alltid på kaffe och kakor när man hälsade på, särskilt minns jag apkakorna jag tiggde receptet på. Hon var en av mina informanter, en minnesgod sådan och villig att berätta. Signe dog i augusti 2004, och ytterligare en del av länkarna bakåt upphörde.

Här sitter Karolina Öberg omgiven av sina barn och barnbarn. Signe sitter till vänster.

Läs mer om bilden här.

Om huset som Signe växte upp i finns mer skrivet här:

• En byggnads historia I
• En byggnads historia II
• En byggnads historia III

I den vägförrättning som skett längs Kustlandsvägen i år såg nuvarande fastighetsägare till att, i sista stund, låta klassa huset som saneringsfastighet. Det innebär att en väldigt låg vägavgift behöver betalas till samfällighetsföreningen och visar på avsikten med innehavet. Bostadshus, uthus och tvättstuga är av länsstyrelsen klassade som kulturhistoriskt värdefulla. Jag vet av erfarenhet att dessa byggnader inte är utom räddning, långt därifrån...
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om informant, minnesgod berättare, livet förr, giftermål, bröllop, kalaskokerska, musikant

Halvföre

Har ni varit i Halvföre någon gång? Kört/cyklat/moppat längs gamla Kustlandsvägen mellan Ängersjö och Långed? Och halvvägs finns nedanstående. Vem som visade mej på stället? Pappa förstås! Vi kuskade Kustlandsvägen fram och tillbaka inom och en del utom kommunen.

Halvföre finns utsatt på bilkartan och jag uppfattar att detta, denna ruin på bilden är Halvföre med sin än mer förfallna lagård. Fina små blåklockor i massor prydde gårdstunet i somras.

Grankvistar tittar suggestivt in genom fönstret utan glas.Här finns inget att hämta men jag lärde mej något nytt vid besöket denna gång, även en träruin har något att ge. Golvbjälklaget som skulle ha kunnat vara en torpargrund var en slags "modernare" typ av mullbänk. Men det visar jag ingen bild på, de blev gråtråkiga (men informationsrika trots detta :-)) Längs ytterväggarna hade en sarg byggts ca en halv meter in i rummet och fyllts med sand. Torrt var det trots husets eländiga skick. Det där gick att se eftersom golvbräderna var borttagna av någon som ville ha dem i sitt hus. Det här har jag sett i flera norrländska träruiner - golvplankorna verkar vara det mest åtråvärda i ett gammalt hus!!?

Men alltid lär man sig något, tidigare har jag bara sett mullbänkskonstruktioner med jord som skyfflats upp mot stengrunden från insidan.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Gamla Kustlandsvägen, Halvföre, mullbänk, gamla golvplankor, träruin

Hesa Fredrik

Det är så häftigt att än idag höra Hesa Fredrik den första måndagen var tredje månad klockan 15.00. En påminnelse om krig och invasion. En påminnelse om farliga utsläpp, bränder, om flyganfall. Än längre tillbaka var det kyrkklockorna som varnade. Och vårdkasarna som eldades på högt belägna platser.

Jag tänker på min föräldrageneration som upplevde andra världskriget. Deras enkla berättelser borde jag skriva ner någon gång. Om livet i byn då. Om nazisympatier, om konvojer längs Kustlandsvägen, om mörkläggningsgardiner och ransoneringskort.

Nu har signalprovet på det viktiga meddelandet till allmänheten (VMA) tystnat för denna måndag, den första i mars år 2013 e Kr.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Hesa Fredrik, VMA, andra världskriget, mörkläggning, bilkonvojer

Busstrafiken då

Kollektivtrafiken i bilismens barndom bestod här av bussar som körde sträckan Örnsköldsvik-Umeå. Enda vägen som fanns att välja var den grusade Kustlandsvägen.

Mamma har berättat hur hon kunde sitta i det ena av de stora fönstren i farstun och se ända bort till Plogbacken cirka 900 meter längre söderut. På den tiden var landskapet öppet, sly fick inte komma upp, lägdornas gräs och åkerns gröda togs tillvara in på sista strået. Det var för värdefullt för att förfaras.

Allt eftersom har, förutom träd som planterats och den allmänna förbuskningen, två bostadshus och ekonomibyggnader uppförts längs den siktlinje som fanns på 1920-talet.

På 1920-talet dikades Aspfjärden ut i etapp två för att få mer odlingsbar åkermark till byns hemmansägare.  Nu har en stor del av den marken vuxit igen eller granplanterats. Utdikningen skedde alltså samma åtionde som mamma föddes. Jag har sett så många vackra landskapsbilder från Sverige förr i tiden där landskapet är kalt och jag har lärt mej att uppskatta detta mycket mer än den lummiga nutiden där horisonten skyms av lövmassor.

Demonstration längs Kustlandsvägen.
Här ses Kustlansvägen  där den har rundat Hallberget och leder fram till Lögd´.

 Mormor Alma och en höna med kycklingar på gårdsplanen. Kustlandsvägen finns bakom björken.
I fönstret till vänster om pardörren kunde mamma som barn sitta och titta ända bort till Plogbacken, föreställ er det ni som känner till byn idag. Redan på Plogbacken syntes när någon närmade sig byn på väg norrut. Mamma hade morbröder från Levar som körde buss längs dåtidens pulsåder, främst morbror Valle. Och enda kommunikationsleden med bil och buss var som sagt att köra Kustlandsvägen som passerade nästan förbi knuten ända fram till 1942. Hon, lillKarin kunde alltså sitta och vänta i fönstret och fundera på tillvaron

Här står att läsa något lite om vad jag skrivit om Plogbacken. Och här kan ni läsa en annan kvinnas minnen av bussar och den första kvinnliga chauffören.

 

Som hon och många andra har gått, cyklat, sprungit, lekt, moppat, åkt buss, åkt bil, sparkat, styrt barnvagn längs den här grusvägen. Livet levdes längs vägen. Alltid var det någon i farten, alltid fanns det någon att byta några ord med. Det var på den här vägen hon första gången träffade pappa om jag fattat rätt. Undra på att hon önskade att vägen skulle vårdas.

I styrelsen för vägsamfälligheten sitter nästan ingen som är född i byn eller grannbyn, där finns inflyttade eller ingifta män som inte känner till vägens eller byns historia genom självupplevelser från barndomen. Självklart har de knappast samma känsla för och kunskap om det kulturhistoriska värdet

Där längst bort syns ladugården som morfar byggde. Bostadshuset finns till höger om denbakom träd och sly. Det röda huset som syns i bildmitten är gammalt men det skymde inte sikten mot Plogbacken, som finns sisådär 750 meter bakom fotografens rygg. Träd och buskar tilläts inte växa upp så här oreglerat förrän från 1970-talet då en tydlig brytning i jordbrukandet skedde. Över hela landet.

Jag är säker på att min mamma säkerligen skulle ha gett sitt fulla stöd till att sträckningen av Kustlandsvägen genom våra två byar förblir bibehållen någon tid till, att ingen sträcka blir avsnörpt. Jag minns hennes sorg då hon på 90-talets början berättade att föreningen beslutat att ta bort sträckan förbi Jonzons ur underhållet, att vägen skulle växa igen. Hon hade inga verktyg och medel för att styra upp detta, en enkel kvinna med låg utbildning och utan kunskap och kontakter med andra som kände till vilka lagar och regler som gäller för en vägförening. Hon var ytterst ledsen för vägens skull, hennes älskade gamla Kustlandsväg. Jag bodde i Sthlm och det skulle dröja tills jag blev hemmansägare och hade anledning att sätta mej in i byns angelägenheter.

På tågresan till lantmäteriförrättningen läste jag bland mycket annat några spridda anteckningar jag hade kvar från ett föredrag av Berit Åhs.

"Makt = att få sin vilja igenom.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot.
Makt = att få sin vilja igenom gentemot andra som vill något emot och att man känner till de mekanismer, regler och tekniker som används för att detta ska ske."

Själv tillägger jag att makt kan vara farlig om man utmanar andra maktsfärer. Även om det är rättvisa utmaningen strävar efter.

Jag önskar att Karin är nöjd i sin himmel! Utan hennes känsla för gammvägen som hon förmedlat vidare skulle jag aldrig ha agerat som jag gjort.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägsamfällighet, kulturarv, grusväg, makt, kunskap, rättvisa

Rundviksbussen

Rundviksbussen går som på räls. Den kommer, sen går den. I tid.

Och i lilla det blå huset i byns centrum kan man vänta på den. För länge sedan kördes den här turen av Karl- Ture Karlsson, numera är det Abrahamssons åkeri i Gräsmyr som kör linjen.

Och jo, det har varit förrättning i vägsamfälligheten som förvaltar gamla Kustlandsvägen. En lantmätare har justerat upp och räknat in sträckor som tidigare tagits med utan förrättning, justerat andelstal för ingående fastigheter, berättat om vilka stadgar som gäller med mera. Det känns bra om vi får ordning på detta. Tycker jag men kanske inte styrelsen, vad vet jag...

Anledningen till förrättningen är att en vägsträcka av gamla Kustlandsvägen påstods vara privat och styrelsen ville ta bort den ur föreningen. Vi får hoppas att kunskapen inom föreningen ökar, gärna under denna generation. Kustlandsvägen är INTE privat i någon sträcka genom våra byar. Jag strider för det pyttelilla kulturhistoriska arv som finns här. Amen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lantmäteriförrättning, lantmätare, vägförening, vägsamfällighet, kulturhistoriskt objekt

En byggnads historia III

Sedan 1996 står Karolina och Johan Öbergs hus öde efter att ha varit fritidshus några år. Det sades av köparen att det köptes in för att vara "buffertzon" mot närmaste granne för lagården på andra sidan Degermyrbäcken som idag står tömd på djur.

Färgsättningen skriker 70-tal och inte så modern idag men för övrigt är byggnaden inte alls i ruinerat skick. Rönnarna mot vägen är säkerligen ättlingar efter tidigare träd. Rönn har varit väldigt vanliga som alléträd och gårdsträd här i Västerbotten. Jag tycker om rönnar för kronorna håller oftast en vacker och rund form utan att de behöver klippas. Blad och bär är vackra, bären är bra mat till fåglarna. Har ni hört ett gäng sidensvansar kvittrande lika glasklirr kalasa på rönnbär?

 

Här finns en fin brunn med överbyggnad, hinken står kvar. Det finns inte många sådana brunnar kvar i byn.

Tvättstugan är den röda lilla byggnaden till höger. Den ligger på nära Degermyrbäcken som rinner nedanför. Några tiotal meter uppströms ligger ytterligare en tvättstuga, så vacker arkitektur. Fram till 1970-talet låg ännu en tvättstuga kvar ytterligare några tiotal meter uppströms, på andra sidan Riks13. Där brukade vi i hemliga klubben hålla till, enbart flickor tilläts vara medlemmar och vi hade våra överlevnadskit. En härlig tid var det!

Ser vi mot norr finns en äldre rödfärgad timmerbyggnad en bit bort. Fönstren är bytta till perspektivfönster men stommen är gammal. I somras röjdes en hel del lövsly bort ur vägföreningens dike. Plötsligt ser det inte ut som en övergiven avkrok.

Byn inventerades av länsmuseets bebyggelseantikvarier år 1990. Den här fastigheten är en av 14 som har en eller flera byggnader som anses kulturhistoriskt värdefulla. Av de klassade objekten har en västerbottensgård och två ladugårdar gått rivningsdöden till mötes.

Att de gamla fönstren finns kvar på Öbergsgården, som den kallas i inventeringen, gör mycket för att den kulturhistoriska värderingen anses hög. Samt att gårdsbildningen är intakt. Vid inventeringen fanns dessutom det vackra staketet kvar.
Så här beskrivs Öbergsgårdens material:

Bostadsfastighet/ Fd. torpfastighet.
I. Bostadshus 1,5 våningar. Byggmaterial timmer och resvirke. Fsadmaterial träfiberskivor. Taktäckning tvåkupigt tegel. Grund natursten?
II. Uthus 1 våning. Byggmaterial resvirke. Fasadmaterial träfiberskivor. Taktäckning plåt.
III. Tvättstuga 1 våning. Byggmaterial bräder, plank. Taktäckning tvåkupigt tegel. 1950-tal/b.äg

I. Spröjsade korspostfönster med bruna fönsterbågar och foder.
II. Bruna fönsterbågar med foder.
III. Röd masonitedörr.

Staketet var av äldre modell format som kvadratiska rutor. Det var fint. Någonstans i gömmorna har jag ett fotografi av detta. Idag finns bara stolparna kvar. De är gjutna av betong men med en trästolpes utformning. Spetsad upptill och med urtag i hörnen som om den vore av trä. Vacker lav har etablerat sig med tiden och gett betongen patina. Säkerligen är stolparna lokalt tillverkade. Här i bygden fanns betonggjuterier, ett för trädgårdsföremål som krukor och olika djur och ett annat för takpannor av betong.

 

Huset ligger intill gamla Kustlandsvägen precis som morfars hus. Den nygamla bron finns där borta längs den plogade vägsträckan. Och vägen har inte privatiserats. Det var värt att strida för detta.

Här är bron på lite närmare håll. Längst till höger syns ett litet timrat hus som långt tillbaka var Erik Or´s smedja, nu garage.

Så här såg gården ut förr, på 40-talet förmodar jag, med de typiska attributen: pardörr med överljus, korspostfönster, 1,5 våningar med låga fönster på långsidans övervåning, trästege rest mot spåntaket, bred träbro utan räcken, en gräsplan utan perfektionistiskt klippt "green". Thats it!

 

Grindarna, som är av senare datum, står öppna men staketet är borta. Så här ser en kulturhistoriskt intressant byggnad ut i min hembygd, i denna del av världen. Omärkvärdig kan tyckas men detta hus visar så väl hur det såg ut i byn i början av 1900-talet. Mitt och morfars hus är likartat men helt uppfört i timmer.

Vilka planer ägaren till Öbergsgården har med sin fastighet förutom att vara buffert mot närmaste granne vet jag inte. Rivning har jag hört nämnas. Ägaren är centerpartistisk kommunpolitiker, och den äldre generationen i släkten, även de f.d. kommunpolitiker, bor på fastigheten på andra sidan bron längs den vägsträcka som de önskade privatisera.

Bron över Degermyrbäcken som den såg ut för ett par år sedan.

Här syns en flygbild från 1957 med Öbergsgården inringad.

En byggnads historia I
En byggnads historia II

.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om bebyggelsinventering, bebyggelseantivarie, anrik grusväg, staket, grind, timmer, farbar bro, tvättstuga, bykstuga, bäck, betongstolpe